Jag vet verkligen inte vad jag tror, egentligen är det nog så trist att jag tror att man bara "inte finns" efter döden, precis som innan födseln... men jag VILL så himla gärna tro att själen finns kvar på något vis och att våra älskade har det bättre nu än vad de någonsin kunde få det i livet - och att vi får träffas igen och vara tillsammans för evigt. Åh, vad jag vill tro det!! När det är riktigt jobbigt och jag bryter ihop över min häst och livskamrat som inte längre finns med mig så lurar jag mig själv att tro att han är någonstans och har det bra i alla fall, för annars orkar jag liksom inte...
Dock har det hänt lite konstiga saker efter att han avlivades, det är snart två månader sedan nu. Men det är samma där, jag tror egentligen att de "konstiga sakerna" är något som min hjärna själv kokat ihop för att jag så himla gärna vill tro att han finns någonstans, men det är trevligt att spela med och låtsas tro att det är tecken och hälsningar ändå...
Häromdagen stod jag i stallet med min ponny, som var bästa vän med min andra häst som fick avlivas. De två var så otroligt fina ihop, ponnyn "uppfostrade" min andra häst sen han var föl och de gjorde allt ihop. Stod alltid tätt, tätt intill varandra, åt, sov, lekte ihop. När jag hade ponnyn på stallgången så brukade alltid min andra häst stå med huvudet ut genom boxen och klia honom på manken samtidigt som jag borstade. När jag stod där häromdagen, efter att ha varit ute och ridit på ponnyn, och jag precis hade sadlat av och börjat borsta... så kändes det så oerhört tomt. Det kommer över mig ibland, det var ett sånt typiskt tillfälle som min andra häst verkligen fattades. Han skulle ju ha stått där och kliat på ponnyn medan jag borstade, så som han alltid har gjort de senaste nio åren! Jag blev jätteledsen och kände mig helt otröstlig. Men rätt som det var så blev det helt tyst och varmt omkring oss, svårt att förklara och sätta ord på känslan, men ja, någon form av närvaro... Min ponny sänkte huvudet, slöt ögonen och började smaska och tugga med munnen. Lite då och då tittade han åt sidan mot boxen där min andra häst brukade stå. Värmen var kvar länge, och ponnyn stod hela tiden såhär, ena stunden med sluta ögon och tuggade, andra stunden slängde en liten kik in i boxen. Jag har faktiskt aldrig sett honom göra så innan, och då har jag ägt honom i snart 12 år. Jag tror ju som sagt egentligen inte på något sånt här, men eftersom jag var så ledsen och det kändes så fint så valde jag ändå att tänka att det var vår älskade vän som var där och tröstade oss. Att låta sig själv tro på det, även om man innerst inne kanske inte gör det, tycker jag är viktigt för det är det enda som kan kännas som en liten, liten tröst för mig.
