Tror ni på Trapalanda?

[Skogstokan]

Disclaimer: Flummig tråd startad i sorg med tårarna sprutande.

Idag fick min älskade häst galoppera över regnbågsbron. Beslutet var rätt, hans sista dagar kunde inte ha varit finare och hans resa gick lugnt och värdigt till. Ändå. Alla säger "Tänk, nu står han och betar en massa gräs i Trapalanda" och känner bara "Jaha, hur vet jag det?" Tänk om han bara är borta. Det känns nästan som det värsta, att jag inte vet om han har det bra. Om jag någonsin får se honom igen.

Jag vet att ingen kan komma med några vetenskapliga belägg eller lova mig att han har det bra, men jag måste ändå fråga, vad tror du? Finns det en hästhimmel? Har du fått en hälsning av din bästa vän efter att hen galopperat vidare?

 

[palle]

Klart Traplanda finns heart



det måste finnas annars blir jag galen av sorg

 

[athena_arabians]

Klart Trapalanda finns. Jag har en fuxdam och en skimmeltant som betar tillsammans där.

 

[Speedway]

Klart Trapalanda finns. Jag har en fuxdam och en skimmeltant som betar tillsammans där.

Kan ge mig tusan på att min fina bruna kille som jag fick ta bort 2011 springer där och flörtar med dina damer.

 

[athena_arabians]

Kan ge mig tusan på att min fina bruna kille som jag fick ta bort 2011 springer där och flörtar med dina damer.

Skulle inte förvåna mig, båda damerna var rätt koketta av sig

 

[Korven]

Jag utgår ifrån att min pappa som betalade hästen (arvet) pratar med min ibland och frågar hur jag var som hästägare

 

[TinyWiny]

Ja det tror jag absolut!

 

[Kratus]

Jo, det måste jag tro på! Min livskamrat är där tillsammans med sina polare!

 

[Miljon]

Jag vet inte riktigt om jag tror på just Trapalanda, men jag tror absolut att hästarna har det bra där de är efter livet här med oss.

Jag kan berätta en liten historia... En gång för ganska länge sedan dog en ponny jag älskade och hade ett ganska speciellt band till. Bland annat var hon svårfångad, men jag hade aldrig några problem med det. Däremot tyckte hon om att retas genom att trava runt mig på en stor volt, för att sedan komma fram och låta mig fånga henne.

Hon blev akut sjuk och det var ingen som hade en aning om att hon skulle dö, förrän hennes allra sista timmar i livet. Hon begravdes några hundra meter från stallet, och jag kommer så väl ihåg när jag var dit första gången eftersom det var då jag fick en känsla av "något annat" istället för Trapalanda.
Jag hade alltså varit borta vid hennes grav, och vände tillbaka mot stallet igen. Det var på kvällen, ganska kyligt, och helt från ingenstans kom en tjock, tät dimma över ängarna. Det där som man kallar för älvdans, sån där låg dimma, fast den var ännu tjockare och kom liksom rullande ungefär lika fort som en travande ponny... Och när dimman nådde mig så saktade den liksom in och växte fram över ängen i ungefär samma takt som jag rörde mig framåt. Jag blev alldeles varm inombords, men om det var för att dimman kändes varm eller för att jag direkt "kände" att ponnyn hade något med dimman att göra, det kan jag inte säga.

Men efter det "ser" jag alltid henne i sån dimma. Jag tänker att hon och alla andra hästar som lämnat oss är och betar, kliar varandra, drar ett race ibland och bara har det bra, någonstans, och att dimman kan låta oss få en liten, liten inblick i den där andra världen. Och när sån dimma kommer, så är våra älskade hästar där och tittar till oss och sina gamla hästkompisar som är kvar hos oss. Om det är Trapalanda eller något annat vet jag däremot inte.

 

[kryddelydd]

Disclaimer: Flummig tråd startad i sorg med tårarna sprutande.

Idag fick min älskade häst galoppera över regnbågsbron. Beslutet var rätt, hans sista dagar kunde inte ha varit finare och hans resa gick lugnt och värdigt till. Ändå. Alla säger "Tänk, nu står han och betar en massa gräs i Trapalanda" och känner bara "Jaha, hur vet jag det?" Tänk om han bara är borta. Det känns nästan som det värsta, att jag inte vet om han har det bra. Om jag någonsin får se honom igen.

Jag vet att ingen kan komma med några vetenskapliga belägg eller lova mig att han har det bra, men jag måste ändå fråga, vad tror du? Finns det en hästhimmel? Har du fått en hälsning av din bästa vän efter att hen galopperat vidare?

Nej, jag tror inte att det finns en hästhimmel - eller någon annan himmel heller för den delen.
Men jag tror inte heller på skärseld eller helvete.
Att inte finnas - så var det ju innan vi föddes också. Och man lider inte av att inte finnas. Varken djur eller människor.

 

[Karamell]

Tror inte på Trapalanda men tror på livet efter detta inte bara för oss människor utan för alla varelser på jorden. Att efterlivet är gott är en del i min tro.

 

[_Yggdrasil_]

Klart det finns! Finns väl ingen som förtjänar en himmel så mycket som våra älskade djur.

Lite känsligt ämne så är man lätt stött ska man inte läsa spoilern:

Spoiler

När jag var liten fick jag lära mig att många hästar "galopperar" efter att de avlivats (muskelryckningar som ser ut som att de galopperar) Detta ska vara de första galoppsprången in i Trapalanda man ser Förstår att det kanske inte är så men för mig känns det lättare att tänka att det är så.

 

[hoppeloppe]

Jag tror på att det finns en "himmel" där alla själar/andar finns, både djur och människor. Har upplevt för många händelser för att inte tro och då har jag inte mer än skrapat lite på ytan tror jag.

 

[Mia_R]

Tanken är fin, men jag tror varken på ett liv efter döden för våra djur eller för oss människor. Det skrämmer mig inte men jag säger samma floskler som alla andra när vi sörjer de som lämnat oss, det känns inte som att det finns något att vinna på att lägga sten på bördan att hävda min åsikt. Det vore trevligt att ha fel, som ateist så tror jag ju inte att jag kommer träffa mina anhöriga heller.

 

[Lovisaleonora]

Jag nöjer mig med tanke på all den glädje de givit mig under de åren de varit med mig. Och att de varit glada när de träffat mig. Att vi haft det bra tillsammans. För det VET jag. Resten får bli en trevlig överraskning för mig och alla andra när vi väl är där.

 

[Tussinussen]

Disclaimer: Flummig tråd startad i sorg med tårarna sprutande.

Idag fick min älskade häst galoppera över regnbågsbron. Beslutet var rätt, hans sista dagar kunde inte ha varit finare och hans resa gick lugnt och värdigt till. Ändå. Alla säger "Tänk, nu står han och betar en massa gräs i Trapalanda" och känner bara "Jaha, hur vet jag det?" Tänk om han bara är borta. Det känns nästan som det värsta, att jag inte vet om han har det bra. Om jag någonsin får se honom igen.

Jag vet att ingen kan komma med några vetenskapliga belägg eller lova mig att han har det bra, men jag måste ändå fråga, vad tror du? Finns det en hästhimmel? Har du fått en hälsning av din bästa vän efter att hen galopperat vidare?

Jag fick påhälsning efter att jag tog bort min älskade arabkille för några år sedan. Jag hade en dröm ett par nätter efter att han dog. Jag stod ensam i något dimmigt, dammigt landskap som jag inte kände igen, var medveten om en hög och stekande hett sol som trängde sig igenom diset och dammet. Jag såg ett stort konstigt dammoln framför mig. Min häst kom fram ur det där dammolnet och stod och tittade på mig. Jag hörde ett dundrande ljud och förstod att det var galopperande hästar, och att det var dom som hade rivit upp molnet - jag kunde inte se dom, men jag kunde höra dom. Min häst kastade med huvudet och gnäggade mot mig en sista gång och sen vände han sig om och försvann in i molnet i galopp. Jag förstod då att vi var i öknen och att han kom för att säga hej då en sista gång innan han gick till dom andra arabhästarna i arabhästhimlen, där någonstans i öknen.
Vaknade med tårar i hela ansiktet….blir fortfarande alldeles tagen när jag tänker på det. Jag förstår egentligen att det var min hjärna som kokade ihop allting men det var en så stark upplevelse och en stor tröst när det väl begav sig. Så nej jag tror egentligen inte på hästhimlen, men jag tycker att man kan låta sig tro vad man vill när man går där med sorgen, det gäller att suga i sig den tröst man kan, klok och rationell kan man vara sen.

 

[Wingates]

Nej inte egentligen men jag tycker det är en fin tanke.

 

[Mabuse]

Nån som vet varifrån idén om Trapalanda kommer egentligen? Vem hittade på att det finns en himmel för hästar, och att den heter just Trapalanda?

Undrar också lite hur det kommer sig att folk verkar mer säkra på Trapalanda än på Paradiset - om en släkting dör, så är det ju väldigt ovanligt att omgivningen säger att "var inte ledsen, hen är i paradiset nu vet du och har det bra!" Medan man får höra det relativt ofta när man sörjer en häst.

 

[Lindsen]

När min älskade häst somnade in för bara 2 månader sedan, var jag med honom hela vägen.
Jag satt med honom när han tog sitt sista andetag, pratade och kliade honom i örat som han alltid gillade.

Precis när han dog, så gnistrade det till i hans ögon, så som det kan göra när man sticker till dom ett äpple, eller släpper grimskaftet på sommarbetets första dag. Det glimmrar till i ögonen av lycka. På samma sätt gnistrade det till i hans ögon när han dog.
Jag är helt säker på att han där och då sprang ut över de evigt gröna ängarna i full fart. Lycklig.
Så ja, jag tror att det finns.

 

[MnM]

Jag tror definitivt att alla levande varelser vandrar vidare till en väldigt kärleksfull plats efter jordelivet. Jag tror också att våra djur har en helt annan kontakt med denna plats än vad vi har, även när de finns hos oss. Har varit med om allt för många händelser som visar det för att vara skeptisk.

Sedan har jag fått förklarat för mig att djur inte följer samma "utvecklingstrappa" som vi gör där vi måste födas om och om igen för att till slut fatta vad den rena kärleken är för något. (japp, jag låter jätteflummig jag vet...)
De finns en tid hos oss för att det är ngt vi ska lära oss av dem. Den tydligaste lärdomen jag har fått av mina som vandrat vidare har varit att lyssna på min magkänsla och inte så mycket på andra runtomkring. Känns något fel, så är något fel...

Jag är fullständigt övertygad om att jag får träffa mina älskade hästar igen, och att de emellanåt hälsar på för att kolla läget, eller förmedla något. (och nu menar jag inte via samtal, utan kanske via en känsla, en stämning eller ngt annat.)