Jag är också generellt nöjd med vården både i verige och här. Vid akuta skador har jag alltid fått omedelbar hjälp - mindre allvarligt har jag fått vänta en stund men det är ju bara normalt.
När jag störtade med mina inlines hemma i Svea och totalpajade ett par fingrar lämnade jag bara av hunden hemma och skateade sedan direkt till VC som såg till att jag fick komma till akuten. Det tog kanske två timmar, fingrarna pretade åt alla håll.
Jag fick visserligen gå omkring i sockar men det gick ändå.
När jag blev biten av min egen hund här i Skottland och inte kunde hantera skadan själv (blodfobi) lindade jag en handduk runt och travade över till vårdcentralen, förklarade läget och blev inkluffad till närmsta sköterska trots att jag inte ens var registrerad. Hon rengjorde och tejpade. Helt underbar och no nonsense.
En annan gång skar jag upp knät riktigt fult under promenad. Fick rengjort och tejpat inne på lokala äldreboendet
, åkte in til akuten för att få det sytt och väntade nästan sex timmar. Jag var ju helt okej jämförst med andra som kom in - jag fick smärtstillande av tjejen i receptionen under tiden.
Sedan förstår jag att frustrationen kan växa förstås - nämnda mormor har problem med värk i benen och ar haft i flera år, och de skickar henne till en sjukgymnast (igen!), det kommer förmodligen inte att göra stor skillnad, men å andra sidan är hon över åttio och har lagt på sig. Klart en får ont i benen, mirakelkuren finns ju inte men hon är ändå arg på vården.
När hon däremot fick konstaterad bröstcancer dröjde op bara ett par veckor.
Far min har knäckt en ryggdisk. Han kan leva hyfsat normalt med smärtstillande, väntetid på op är ungefär fyra månader. Också rimligt - nu är han pensionär, men aktiv. Hade han fortfarande jobbat hade han givetvis blivit sjukskriven. Han har också blivit erbjuden bedövning av nerverna för att se om det kan läka utan OP och har tackat ja, det är ett mindre ingrepp och har mindre väntetid.
Allt låter helt sunt och logiskt i mina öron.