Fast jag tror inte man ska tänka så, att man misslyckas med sin träning när det inte blir så många pass för då blir hela grejjen så laddad. Jag bestämde mig för att ändra mitt tankesätt runt träning det här året; istället för jag måste träna så tänker jag hela tiden att jag vill träna, jag vill investera tid i mig själv och min framtid- inte att bli smal och snygg (även om en hälsosam kropp blir en biprodukt). I år ska all träning vara rolig och inget måste, så fort det blir ett jobb och en uppoffring så tror jag att man skjuter sig i foten.
Kom inte på ursäkter när du inte kan/hinner/orkar för att ursäkta dig (för vem?) utan tänk istället varför kände jag att jag inte ville/orkade? Var det för att jag inte tyckte träningen kändes rolig, var det för att det var mörkt när jag kom hem från jobbet, var det för något annat? När jag börjar försöka krångla mig ur träningen (vilket är mycket mer sällan nu än innan) så tänker jag bara: det är 60 min av mina 24 timmar idag, 60 min som gör att jag mår så sjukt bra efteråt, bättre aptit och mer inspiration att äta gott och nyttigt, sover bättre och min ångest som jag kämpar med är så galet mycket bättre. Dom 60 min jag tränar är det bästa 60 min på min dag för min hälsa och mitt mående, jag håller min UC i schack med dom 60 min. När man tänker så och peppar sig själv att se vad man faktiskt får och inte vad man får ge upp; varma sköna soffan, TV, dator, whatever så blir det mycket lättare. Och är det en dag eller 2 när det inte blir någon träning så skambelägg inte dig själv, se istället till att fundera över varför och ta tag i det istället
Innan tränade jag för jag ville gå ner i vikt, bättre kondition osv men nu gör jag det för det är roligt och jag mår bra av det, mycket bättre än om jag inte gör det, det andra blir bra följdeffekter men det är inte det enda målet.
(senaste budet var i slutet av februari/början av mars, men hon måste ju ORKA också, hon verkar som ha fullt upp ändå 
