Skönt att det "släppt" lite!
Jag var ju lite som du när jag började. Min hjärna har alltid varit min största fiende. "Vi orkar aldrig" "vi kan springa till den busken och sen ta en paus?" "Vi kan gå i uppförsbacken" "Känns lite skumt i vänster knä kanske? Borde gå." "Vi behöver ju faktiskt inte springa" "Gå är ju trevligt" "Det där orkar vi aldrig" "Det där är för svårt"
Man vill typ vråla åt hjärnan att hålla klaffen
Började springa för att övertala min pappa om att springning inte var min grej. Vi gjorde en deal om att om jag sprang en gång i veckan i åtta veckor och dunderhatade det fortfarande skulle han sluta tjata. Jag sprang/gick 2km. Det var mycket gå och lite springa, men till slut släppte det lite för mig och jag sprang 1 hel km utan att stanna! Då ville jag klara den där 2km slingan. Sen skulle jag sluta.
6 månader senare (japp, det tog tiiid för mig att orka 2km, mest pga hjärnan) klarade jag min 2km slinga. Då hade jag redan börjat drömma lite om att springa andra vägar osv.... och sen var jag fast