Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

[Yamaha]

Hur är det nu det här med att barnen får ökat självbestämmande iom att de fyller tolv? Hur mycket får de bestämma?
Jag vill ha svar från er som vet, inte från er som tror. Jag själv tror men jag vill veta. Jag har sökt massor på nätet men det är så svårt att hitta precis det jag letar efter så snälla, snälla ni som vet! Hur är det egentligen??

 

[TinyWiny]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Jag gissar att det handlar om boende?
I domstolar brukar man tala om att "ett barn som har en tolvårings mognad" i det fallet bör dennes åsikter tas i beaktande.
Vilket egentligen innebär att en tioåring eller fjortonåring kan ha den mognaden som gör det lämpligt att låta barnet ha åsikter om sitt boende.

Det finns ingen lag som säger att just en tolvåring ska få bestämma mer utan är en mognads bestämning som bör beaktas.

Jag lät mina barn bestämma själva när och om de ville åka till sin pappa då de uppnått en sådan mognad att de kunde se konsekvenserna av sitt handlande, dvs om jag inte åker nu så kan jag inte åka dit om några dagar utan får vänta till nästa "pappahelg", de var då runt tolv år, eller sonen var det, med dottern var det aldrig aktuellt utan kom mer naturligt.

 

[Yamaha]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Förlåt, jag var inte helt tydlig. Ja, det handlar om boende. Det gäller min dotter som blir tolv år nu i april. Hon åker till sin pappa varannan helg och har gjort i några år. Innan dess var det varje helg som gällde, tills jag fick igenom, efter mycket om och men, att barnen (hon och hennes storebror) skulle komma bara varannan helg.

Dottern tävlar i ponnyhoppning, hon har gjort det i några år men kom igång ordentligt förra sommaren. Dock fick hon försaka många tävlingar pga att hon inte fick åka på pappans helger. Pappan skulle absolut ha henne sina helger och var ganska ordentligt oflexibel, var inte alls förtjust i att byta helg eller underlätta på annat sätt.

Hon fick redan då höra, av andra, att när du blir tolv, då får du bestämma själv. Hon har längtat till den dagen och nu är den snart här. Men jag vet att hon inte vågar säga till sin pappa att hon inte vill komma.

Hon har absolut en tolvårings mognad. Jag skulle nog säga tretton-fjorton år, så på den punkten är jag inte ett dugg orolig. Hon är med i ryttarföreningens lag och tävlar i div 3. De vann första omgången som gick här för ett par veckor sedan och naturligtvis vill hon vara med i nästa omgång också. Det är bara det att då är hon hos pappa! Kan jag säga till honom att hon inte kommer, för att hon ska tävla i stället?

 

[TinyWiny]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Ja det tycker jag att du ska.
Hon ska inte behöva ta vuxen beslut och dess verkan utan mer förstå sitt eget beslut.

För min son kom 12 årsdagen som en befrielse, han ville inte vara tvungen att åka och han mådde dåligt i perioder pga mobbing i skolan och då orkade han inte åka till sin pappa.
Både för att han inte fick något stöd där men också för att hans pappa och hans fru bråkade mycket och min son upplevde det som mycket jobbigt.

Det blev faktiskt en vändning i deras relation, innan hade pappan kunnat strunta i dem och bara varit pappa varannan helg, nu var han tvungen att skapa en egen relation med sina barn för att de skulle vilja åka till honom.

Så även om det inte finns någon lag som säger att så här är det före tolv årsdagen och så är är det efter så är ju pappans ovilja att ge sin dotter det hon vill ha och behöver genom att hindra henne från att tävla med allt vad det innebär och att hon då har kommit fram till att hon hellre tävlar än åker till sin pappa är ju det beslut hon behöver ha tagit.

 

[Yamaha]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Vad skönt att det blev bra för din son till slut.

Du beskriver att pappan i din sons fall varit mer en varannan helg-pappa innan men blev en bättre pappa efter sonens 12-årsdag just pga att han var tvungen att göra så att sonen skulle vilja komma. Jag har ju en son också, han blir 17 i år och han kommer och går som han vill till sin pappa. Han åker någon gång i bland, mest för husfridens skull. Pappan i det här fallet har inte alls förstått att han måste skapa sig en egen relation till sonen, han skyller på sonen att han inte vill komma. Att det är hans fel. Så jag har inte så höga förhoppningar om att det ska bli bättre med dottern.

Dottern vill, å ena sidan, att jag ska prata med pappan om tävlingarna som hon vill åka på. Å andra sidan är hon rädd för att åka till pappa efter att jag har pratat med honom om det, då han ger henne jättedåligt samvete. Han går på henne och anklagar (skäller, säger hon) henne varför hon inte vill komma osv. Jag blir så himla arg men jag vet inte vad jag kan göra för att hjälpa henne. Hon vill inte att jag ska prata med honom om det, då tror hon att det bara blir värre efteråt.

 

[TinyWiny]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Jag känner igen det där så väl, mina barns pappa var likadan och det är egentligen först nu när sonen är nitton som han börjar inse att hans barn faktiskt finns.
Min dotter som är 17 träffar sin pappa vid födelsedagar nu i stort sett, ett val som han har gjort genom att göra det så oattraktivt att åka till honom.

Det var likadant här att pappan skällde på barnen, men då ringde de mej och blev hämtade direkt för han har ingen orsak att göra så, han måste inse att det är han som är den vuxne och hans ansvar att de har en relation.

Han skyllde på allt möjligt (läs att det var mitt fel) men han vet ju innerst inne att hade jag inte varit så påstridig att han skulle träffa dem så hade han inte gjort det alls.

Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för din dotter.

 

[Yamaha]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Han skyllde på allt möjligt (läs att det var mitt fel) men han vet ju innerst inne att hade jag inte varit så påstridig att han skulle träffa dem så hade han inte gjort det alls.

Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för din dotter.

Till att börja med vill jag säga tack. Tack för dina svar, du ska veta att de är uppskattade!!

Sedan kan jag inte låta bli att undra om din fd och min fd kanske är hemliga tvillingbröder eller något.... De verkar ju onekligen väldigt lika.

Det jag citerade här känner jag så oerhört väl igen. När vi skildes tyckte han så synd om sig själv, att han skulle behöva betala underhåll. Han menade att då skulle han ju inte ha råd att ha barnen eller ge dem något när han har dem. För barnens skull, för att de skulle få en bra relation till sin pappa, har jag i alla år (9) låtit honom slippa att betala underhåll. Vi kom överens om att han istället skulle hjälpa till med kläder och andra kostnader.

Visst har han köpt kläder och saker till barnen. Men inget av allt det de köper eller det de får hemma hos pappa får de ta med hem till oss. Minsta lilla skitgrej ska stanna hos dem. Ett ex jag kan ta är de ggr pappan med sin nya familj varit på sommarfest eller dyligt, då jag jobbat och inte kunnat närvara. Har dottern då vunnit något eller fått något så ska det tas med hem till pappan, fast dottern naturligtvis åker hem efter festen. Hon kanske skulle tycka att det vore roligt att visa upp hemma, eller om det är godis så kanske hon vill ha det med en gång. Men den gubben går inte.

Hon har allt x 2. Dubbla vinter/sommarjackor, dubbla vinterskor, dubbla sandaler, dubbla cyklar mm mm. De resonerar så att hon bor där lika mycket som här och då ska hon också ha saker där. När hon fyllde 11 år så fick hon en kamera av pappa i födelsedagspresent och den fick hon, helt otroligt, ta med sig hem till oss. Men så när vi åkte till Thailand i februari i år så fick hon inte ta med den. Det var också slut med att öht ta med kameran till oss. Anledningen? För att hon oftast glömde att ta med den till pappan de helger hon var där..

Allting är så sjukt och jag är så sjukt trött på alltihop.

Sonen fick en cross för ganska precis ett år sedan. Han hade tjatat länge utan resultat men så tog bästa kompisen livet av sig och för att få något annat att tänka på (han är en riktig grubblare) så köpte vi honom en cross. I somras bad han pappan att bistå med lite olja men det hade han inte råd med. Veckan efter bytte han till en större och bättre bil.

Ungefär så har det varit hela tiden och jag tycker så synd om ungarna.

 

[TinyWiny]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Utan underhåll oj du lät honom komma undan med mycket, hur har du klarat dej? Det kan inte varit enkelt?!

Här har det aldrig varit tal om att pappan ska köpa något alls eller hjälpa till med större saker.
Ett fint exempel är när sonen behövde glasögon, jag frågade då pappan om han kunde tänka sig att betala hälften.
Han svarade att sonen kunde komma och jobba av pengarna som om det inte var nog jobbigt för sonen att acceptera glasögonen ändå
Jag sa att han kunde betala av sin del med 100 kr/månad och han tyckte efter mycket tjafsande att det var ok, men jag har ännu inte sett några pengar och det är 2,5 år sedan glasögonen köptes.

När de skulle gifta sig påtalade de behovet av finkläder till barnen, dvs kostym till sonen och en finare klänning till dottern.
Han menade att jag skulle betala det och jag sa glöm det!

En gång hade de köpt skor till sonen, han hade skor och behövde inga nya men de hade köpt dem och lämnade sedan kvittot till mej för att jag skulle betala dem skorna var dessutom för små eftersom pappan inte kunde acceptera att sonens fötter var så stora som de var (han har stl 49 på skor nu och tack och lov har fötterna inte växt mer sedan han var sexton.)

Det är alltid skönt att ventilera sådant här, när jag ser tillbaka så fattar jag inte att jag stod ut och att barnen inte har fått värre men än de har.
Varje gång jag läser/hör talas om folk som beter sig som svin mot sina barn så knyter det sig i magen på mej och jag är så tacksam att den värsta tiden är förbi.

 

[Yamaha]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Ja, jag är mycket väl medveten om att jag låtit honom komma undan med mycket. Jag avskyr att bråka, är ganska konflikträdd, och han är väldigt stark som person. Under hela vårt förhållande stod han över mig, så att säga. Jag vågade aldrig säga ifrån. Det är likadant med barnen. Sonen har börjat att säga ifrån och jag ser hur han växer i takt med att han upplever att det lönar sig. För dottern kommer det nog att ta lite längre tid att våga säga ifrån, hon har lite starkare band till honom, trots allt.

Under den tiden som vi levde ihop så tog jag 95% av ansvaret för hem och barn. Sonen är 4.5 år äldre än sin syster och pappan var inte mogen för fem öre när han kom. Kontakten dem emellan är nog ett resultat av det också. När dottern kom hade han mognat lite grann och dessutom är hon hans enda dotter. Han har alltid tyckt att hon har varit speciell. Med henne har han kunnat ta initiativ (under tiden då vi levde ihop) aldrig med sonen.

De första åren utan underhåll kändes ju. Nu har jag och min man så stabil ekonomi så vi klarar oss faktiskt utan. Men nu börjar jag ruttna på hela den här situationen och på hur mycket han faktiskt sluppit undan. Och när han dessutom är så snål mot barnen och sedan kan kosta på sig själv/sin nya familj hur mycket som helst så blir jag förbannad!

Min dotter ska också få glasögon! Han vet det men har inte med ett ord nämnt att han kan hjälpa till ekonomiskt. Jag håller på och laddar för att säga till honom att jag vill ha underhåll, för barnens intressen kostar så mycket. Det gör de ju, hon med sina ponnyer och han med cross, det är ju inte de billigaste intressena de har.

Så fruktansvärt dåligt av ditt ex att kräva att han ska jobba av pengarna!! Hur tänker man då? Och att kräva dig på pengar för utgifter för deras eget bröllop!! Hallå!!

Jag har haft ett litet dilemma ang lagtävlingen som hon så gärna vill vara med i. Jag måste ju anmäla innan tiden går ut. Hon hinner åka till sin pappa en sväng till innan dess och jag vill helst prata med honom efter att hon varit där, så slipper hon ta skiten av honom direkt iaf. Men nu vet jag hur jag ska göra! Jag ska prata med honom innan jag anmäler, så att han är medveten om det. Jag ska även prata med dottern och tala om för henne att om han börjar bråka på henne om det så ringer hon mig så kommer jag och hämtar. Hoppas bara att hon vågar ringa. Tack för uppslaget, tänk att jag aldrig har tänkt på det själv!! Hur har pappan reagerat när du kommit och hämtat? Har du fått barnen med dig direkt eller hur har det gått till?

Det här är väldigt skönt att ventilera!!

 

[TinyWiny]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Pappan har varit sur och barnen har varit ledsna
Särskilt när de har ringt om han och hans fru har bråkat och det är därför de vill åka hem.
Jag förklarade för honom att jag inte bryr mej om ifall de bråkar de tio dagarna som är i mellan han träffar barnen men om de inte kan vara lugna en helg så undrar jag varför de ens fortsätter att bo ihop.

Det var ju inte småtjafs utan typ, den ene klipper av sladden till brödrosten för att den andre är dum när den förste tänker rosta bröd, svaret blir en elvisp i diskmaskinen för att den förste vet att den andre ska vispa något sedan, eller när det är nystädat uppmuntrar man barnen att komma in med geggiga stövlar bara för att hämnas
Riktigt låga sätt att lösa sina konflikter och så vill inte jag att mina barn ska lösa sina.

Jag har löst det så att jag har förklarat för pappan att kan han inte sköta sig så behöver barnen inte åka alls.
Att gå och sura på barnen den lilla tid som de är där vinner han inget på, snarare förlorar han den lilla tillit som barnen har för honom.
Nu blev det ju så att de slutade åka, det var en lättnad både för barnen och för mej, dels att kunna planera framåt utan att ha en reservplan om barnen behövde hämtas men också lättnaden att veta att jag är ensam om ansvaret för dem, att han inte finns med alls.
Jag slipper bli besviken varje gång de kommer hem och är ledsna, jag slipper sitta uppe med dem halva natten och förklara varför pappa gjorde si eller så, jag slipper försöka förklara varför hans nya barn får allt de vill ha men att de inte får något.
Nu vet vi att det är så och då kan man istället se honom som en bonus när han väl dyker upp, inte som Pappa med stort P men som någon de har en relation med genom sina småsyskon som de tycker väldigt mycket om.

 

[Yamaha]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Men fy, dina barn måste ju ha haft mer än en klump i magen när de åkte till sin pappa. Det där beteendet är ju inte normalt någonstans! Otäckt!

Så har faktiskt inte mina barn det, tack och lov! Fast det är ju illa nog som det är, ändå. Dottern måste åka dit på "sina" helger oavsett om han är där eller inte. Förra gången han hämtade henne skulle han komma tre timmar tidigare än brukligt. Varför då? undrade jag. Det var ingen storhelg eller så. Det visade sig att han skulle ut och festa med sina jobbarkompisar och därför behövde hämta tidigare. Jag menade att då behöver ju inte pappa komma förrän i morgon om du inte vill åka idag. Eftersom han ändå inte skulle vara hemma och dessutom ligga bakfull halva lördagen. Då har nya frun sagt att hon vill träffa henne.

Det är många, många ggr som barnen varit där utan att umgås med sin pappa för att han har inte tid, han har fullt upp med att bygga badrum, gjuta garagegolv eller rusta någonstans. Han har gjort om snart hela huset, han är något av en arbetsnarkoman. Men de ska vara där, för det är hans helg!

Det är rätt sällan de hittar på något när ungarna är där men en gång i vintras skulle de åka till närmaste badhus och bada. Dottern såg fram emot det och tyckte att det skulle bli jätteroligt. På fredagskvällen fick jag ett sms av henne där det stod att det inte blivit något bad. Lillebrodern hade fått vattkoppor och nya frun jobbade, så det var ju inte så mycket att göra åt, sådant händer ju. Men så säger min man, som skulle bada i ett annat badhus med sin son samma dag, att de kan åka till det första badhuset i stället och hämta upp dottern, så får hon ju bada iaf! Hon frågar pappa om hon får, han säger nej. Hon frågar varför. - Du är här nu! Själv jobbade jag hela det dygnet, jag skickade ett sms på kvällen och frågade vad hon gjort hela dagen. Tittat på TV är det enda hon gjort under hela dagen!! Han förstår inte att han genom att göra så riskerar att hon inte kommer att vilja åka till honom i fortsättningen.

Jag minns en gång när sonen gick i sexan. Hans högsta önskan var att få en JL-tröja, de var ju jättepoppis då. Han fick en jättesnygg hos pappa, en svart med lila i trycket. Han var jätteglad över den och hade naturligtvis velat visa upp den i skolan för kompisarna. Tror du han fick det? Naturligtvis inte. Den skulle han ha när han satt i deras hus, i sitt rum i källaren, vid datorn för att han inte hade så mycket annat att göra.

 

[TinyWiny]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Jo ont i magen började på onsdagen
Det var en väldigt svår tid för på samma gång som de inte ville åka så ville jag ju att de skulle veta vem deras pappa var.

Vi har pratat mycket om det nu när de blivit äldre och de tycker ändå att jag gjorde rätt som skickade dit dem för annars hade de ju inte känt sina småsyskon.

Det var för att träffa småsyskonen som de åkte dit i många år, de sa inte ens att de skulle åka till pappa utan de sa till J och I...

Påtal om småsyskonen, när första barnet var på antågande så sa dottern då nio år, vart ska bebisen bo sedan? hos pappa blev ju mitt svar, hon började gråta och sa att det går ju inte, vi kan inte lämna en bebis där ensam
Då brast mitt hjärta kan jag säga, jag visste verkligen inte vad jag skulle säga eller göra mer än att hålla om henne och hoppas på att de skulle skärpa sig

 

[Yamaha]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Påtal om småsyskonen, när första barnet var på antågande så sa dottern då nio år, vart ska bebisen bo sedan? hos pappa blev ju mitt svar, hon började gråta och sa att det går ju inte, vi kan inte lämna en bebis där ensam
Då brast mitt hjärta kan jag säga, jag visste verkligen inte vad jag skulle säga eller göra mer än att hålla om henne och hoppas på att de skulle skärpa sig

Stackars flicka!! Hur har det gått för de barnen som bor där på heltid?

Det måste ju kännas skönt att du har fått bekräftelse från dina barn att du ändå gjorde rätt! Det kan vara väldigt svårt att veta vad som är rätt och fel i stundens hetta.

På tal om småsyskon så har ju mina barn en lillebror hos pappa. Det spelar de ganska ofta på när barnen inte vill komma. "Ja men tänk på ******, han har ju längtat så mycket efter dig/er och blir ju så besviken om du/ni inte kommer. Det är så lågt!

 

[TinyWiny]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Ja det här med att lita på sina föräldrar är väl lite si och så med.
När barn nr. 2 föddes så hade barn nr. 1 maginfluensa, hon var då 16 månader.
Mamman tyckte att det var jobbigt och ville stanna kvar på bb, då hon inte fick det flyttade hon och bebisen hem till hennes mamma medans pappa och barn 1 var hemma.
Mamman kom hem med mat åt dem och smet iväg innan barnet hunnit se henne vilket hon ju ändå gjorde och sprang skrikande och gråtande ut i snön efter mamma som gasade där ifrån jag kan inte fatta hur man är funtad när man gör så

Efter två veckor flyttade hon motvilligt hem igen, då hade ju barnet varit friskt länge...

Sedan insåg hon hur jobbigt det var att ha två barn och det enda man hörde från henne var hur jobbiga de var, hur bråkiga de var och från pappan att han fick ta hand om dem jämt.
Hon tar fortfarande minst tre timmar på sig från att hon har slutat jobba tills hon kommer hem så nu vet iallafall pappan vad det innebär att få ta allt ansvar själv

Jag ville för de små´s skull lämna barnen där och att han körde hem dem, för jag vet att små barn har lättare för att förstå vart någon är om de själva har varit med och lämnat dem och jag ville ju att de skulle veta var deras syskon var så att de inte behövde vara ledsna för att de också bara försvann.

För det var likadant där, när barnen sov så skulle det smitas iväg "för de blir ju så ledsna annars" de kunde inte förstå att det var bättre att få säga hejdå och vara ledsen en stund än att till slut bli rädda för att ens våga gå på toa.

För det blev verkligen så illa, de satt och stenhöll i sina syskon, mamma och pappa av rädsla för att de skulle försvinna
Att få dem blöjfria hade varit jättesvårt just för rädslan att bli lämnade.

Ibland tänker jag att det är tur i oturen att de lämnar bort sina barn så mycket, för jag hoppas att barnen får lite trygghet från mormor/farmor istället när de inte får de från mamma och pappa.

Ja det var skönt att få höra att jag ändå tänkte rätt, det är så svårt att veta hur man ska göra men jag visst att jag ville att mina barn skulle ha två föräldrar och jag hoppades att jag gjorde rätt.

 

[Görel]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Lagstiftningen är ändrad sedan 1 juli 2006. Tidigare sa den att man borde lyssna på ett barn som fyllt 12 år och skulle lyssna på ett som fyllt 15 år.
Numera säger lagen att man ska ta hänsyn till barnets ålder och mognad. Syftet med lagändringen är att yngre barn ska få komma till tals.

 

[cirkus]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Nu har jag läst hela tråden och jag måste verkligen säga att jag häpnar.

Inte för att det är lätt med skilda föräldrar - jag vet - men just detta att unna sig och sin nya familj en massa och inte ett skit till sina stora barn, det gör verkligen ont. Men jag tror att det är så många ser på sin situation. De stora barnen är mest en ekonomisk belastning.

 

[Yamaha]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Jag bara sitter här och gapar och kan inte förstå att det kan finnas sådana föräldrar. Stackars, stackars barn och vilken tur dina barn har ändå som har dig. De små är ju utlämnade. Jag kan förstå din dotters reaktion när bebisen låg i magen. Det är ju riktigt skrämmande att hon, trots sin låga ålder, förstod att där kan man inte lämna ett litet barn. Herregud!

 

[Yamaha]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Tack så mycket! Nu har jag det här som underlag vid argumentation.

 

[Yamaha]

Sv: Tolv år - hur mycket får hon bestämma själv?

Visst är det trist, riktigt riktigt trist. Och jag tror dessutom att ingen som inte varit med om det kan till fullo förstå känslan i magen.

Visst börjar mina barn bli stora men det gör ju ont ändå. Ta tex sonen, som hade en cross hos pappa. Det var pappa som började införa det intresset hos honom, han körde själv cross i sin ungdom. Till slut blev crossen bara stående i garaget med motiveringen att "den går ju bara sönder hela tiden."

Jaha, hade han glömt hur det var när han själv körde cross? Nu har han sålt den crossen och istället köpt en ny cross till lillebror. Tror han att den ska gå sönder mindre? Det sved lite hos sonen men han är ändå ganska duktig på att skaka av sig.

Han började tjata om att få en cross här hemma. Vi sa hela tiden nej, vi tyckte att pappan kunde slutföra det han påbörjat. Dessutom kan vi ingenting om crossar, det blir jäkligt dyrt när de går sönder om man inte kan göra något själv. Men så, när sonens bästa kompis tog livet av sig så köpte vi en iaf, annars skulle han ha gått under. Då blev jag också så himla arg på mig själv att vi inte köpt någon innan, att något sådant här skulle behöva inträffa för att han skulle få sin cross.