Hej!
Jag har börjat fundera lite på det där med hästar som tittar och "blir rädda" för saker, och på hur man ska bemöta sånt beteende. Har blivit lite osäker på om jag gör rätt, och tar gärna emot tips.
Min pålle (22 år gammal, mkt erfaren och underbar på nästan alla sätt och vis) tenderar att fara iväg rätt ofta, och oftast gör han det när han tycker någonting är jobbigt eller när han bara vill kolla om jag är vaken. Då kan allt från löv till mörka fläckar på marken bli farliga... Eftersom jag själv störs väldigt mycket av ett sånt beteende (får svårt att slappna av, tappar fokus osv) brukar jag gorma och säga till honom rätt rejält, för att sedan vända tillbaka och gå förbi det farliga tills det inte är lika farligt längre.
Men nu har jag som sagt blivit lite eftertänksam - gör jag fel som blir arg och envis, förvärrar jag liksom situationen för honom då? Spänner han sig kanske bara ännu mer när jag skäller på honom? Kanske det, men samtidigt vill jag att han ska veta att det inte är okej att låtsas bli rädd för något han gått förbi 57 gånger redan, bara för att han tycker att jobbet är tråkigt/ansträngande.
Självklart skiljer jag på situation och situation - reagerar han på något som faktiskt kan verka "farligt" agerar jag helt annorlunda och guidar honom lugnt förbi det i stället. Men det är de där påhittade paddockspökena och de köttätande stenarna som stör mig, för vid hans ålder borde man faktiskt veta bättre än att vara rädd för sådant...
Så... Vad sägs? Är detta ett personlighetsdrag hos honom som jag får leva med (har haft honom i 1½ år) - eller finns det bättre sätt att bearbeta problemet på?
Jag har börjat fundera lite på det där med hästar som tittar och "blir rädda" för saker, och på hur man ska bemöta sånt beteende. Har blivit lite osäker på om jag gör rätt, och tar gärna emot tips.
Min pålle (22 år gammal, mkt erfaren och underbar på nästan alla sätt och vis) tenderar att fara iväg rätt ofta, och oftast gör han det när han tycker någonting är jobbigt eller när han bara vill kolla om jag är vaken. Då kan allt från löv till mörka fläckar på marken bli farliga... Eftersom jag själv störs väldigt mycket av ett sånt beteende (får svårt att slappna av, tappar fokus osv) brukar jag gorma och säga till honom rätt rejält, för att sedan vända tillbaka och gå förbi det farliga tills det inte är lika farligt längre.
Men nu har jag som sagt blivit lite eftertänksam - gör jag fel som blir arg och envis, förvärrar jag liksom situationen för honom då? Spänner han sig kanske bara ännu mer när jag skäller på honom? Kanske det, men samtidigt vill jag att han ska veta att det inte är okej att låtsas bli rädd för något han gått förbi 57 gånger redan, bara för att han tycker att jobbet är tråkigt/ansträngande.
Självklart skiljer jag på situation och situation - reagerar han på något som faktiskt kan verka "farligt" agerar jag helt annorlunda och guidar honom lugnt förbi det i stället. Men det är de där påhittade paddockspökena och de köttätande stenarna som stör mig, för vid hans ålder borde man faktiskt veta bättre än att vara rädd för sådant...
Så... Vad sägs? Är detta ett personlighetsdrag hos honom som jag får leva med (har haft honom i 1½ år) - eller finns det bättre sätt att bearbeta problemet på?