misan
Trådstartare
Nu i julhelgen blev det med tydligt än nånsin hur mycket alla ska tycka och komma med "goda råd", snart vill jag knappt träffa folk med lillkillen! Till min egen släkt kan jag säga ifrån mycket lättare, dessutom bor de nästan 100 mil härifrån så det blir såklart inte samma sak heller, men sambons familj som dessutom är en ganska "bullrig" familj, på gott och ont är svårare.
Sonen är snart 8 månader, ammas inte längre och äter det mesta. Problemet är att som de flesta småbarn är han emellanåt lite blyg, absolut inget problem egentligen för låter man honom titta i sin egen takt ett par minuter går det hur bra som helst sen för andra att hålla honom osv. Men, så fort vi kommer innanför dörren kommer alla springande och ska lyfta, hålla och leka med honom. Det slutar oftast med att han skriker, och alla undrar varför, och skrattar sen åt att mamma får trösta. Jag har försökt förklara hur många gånger som helst att han behöver få titta först men det verkar inte gå in! Det konstiga är att de dessutom har barn själva, men som är stora nu.
Nästa problem är detta eviga matande! Vi tycker det är bra att han kan sitta nöjd i sin stol när vi äter utan att behöva ha något själv om han är mätt. Men alla vill mata, och gärna med grädde, potatis och sås osv osv. Gång på gång har vi sagt att "nej inget salt, inga sötsaker", jag blir tokig!! Varenda gång är det detta "men han tycker det är gott" "lite gör väl inget" "vad ska det skada", men det är vårat barn, och vi bestämmer! Trodde jag... och alla vänder sig till mig, alltid ska det ifrågasättas varför han gör si och så, varför han är ledsen (för att ni skrämmer honom?!).
Så, nu har jag avreagerat mig lite vad gör man?! Det verkar inte gå in hur vi vill göra och inte göra. Tips på nån liten bok/häfte om vad små barn ska äta och inte äta? Hade varit bra till framförallt farmor... "mina barn åt allt oh det gick ju bra"
Sonen är snart 8 månader, ammas inte längre och äter det mesta. Problemet är att som de flesta småbarn är han emellanåt lite blyg, absolut inget problem egentligen för låter man honom titta i sin egen takt ett par minuter går det hur bra som helst sen för andra att hålla honom osv. Men, så fort vi kommer innanför dörren kommer alla springande och ska lyfta, hålla och leka med honom. Det slutar oftast med att han skriker, och alla undrar varför, och skrattar sen åt att mamma får trösta. Jag har försökt förklara hur många gånger som helst att han behöver få titta först men det verkar inte gå in! Det konstiga är att de dessutom har barn själva, men som är stora nu.
Nästa problem är detta eviga matande! Vi tycker det är bra att han kan sitta nöjd i sin stol när vi äter utan att behöva ha något själv om han är mätt. Men alla vill mata, och gärna med grädde, potatis och sås osv osv. Gång på gång har vi sagt att "nej inget salt, inga sötsaker", jag blir tokig!! Varenda gång är det detta "men han tycker det är gott" "lite gör väl inget" "vad ska det skada", men det är vårat barn, och vi bestämmer! Trodde jag... och alla vänder sig till mig, alltid ska det ifrågasättas varför han gör si och så, varför han är ledsen (för att ni skrämmer honom?!).
Så, nu har jag avreagerat mig lite vad gör man?! Det verkar inte gå in hur vi vill göra och inte göra. Tips på nån liten bok/häfte om vad små barn ska äta och inte äta? Hade varit bra till framförallt farmor... "mina barn åt allt oh det gick ju bra"