Det är ingen hund man hänger på brukshundsklubben med, om man säger så.
En RR är lättlärd och tycker om att träna - på sina villkor. Känner den inte för att göra något (till exempel apportera eller hoppa ett agilityhinder, eller för den delen komma på inkallning), så gör den det helt enkelt inte.
Jag gick kurs med min, hon tillbringade en hel del av tiden med att sitta i kopplets längd vänd bort från gruppen och sura
. Det finns inget som är så uttrycksfullt som en tjurig RR
!
De flesta ridgebacks tycker dock om att arbeta med näsan; spår/viltspår, sök, uppletande. Dock sker även det delvis på deras villkor, min hund tyckte att det räckte ned att hon sprang ut och letade efter figgen på söket, att det helst skulle vara raka skick och snygga framslag var onödiga petitesser...
Alltså; vill du ha en lättsam hund att träna lite av varje med så är en RR inte det optimala valet.
Däremot är de fysiskt sportiga och uthålliga, de är världens snabbaste ras på längre distanser.
Joggingturer och pw kan alltså vara helt rätt - om det är fint väder. Är det pissregn eller snorkallt så ligger en ridgeback helst framför brasan, helst med ett duntäcke över sig
.
De kan vara jaktgalningar, oftast ingen hund man går och slöar ute med utan man får ha lite "tummen i ögat" på dem.
Socialiseringen är superviktig, tyvärr likställer många uppfödare "
reserverad" med att det är ok att hunden är
rädd.
En rastypisk ridgeback är ointresserad av folk men låter sig hanteras och hälsas på utan rädsla.
Dock har jag nog aldrig träffat en RR som inte älskar att mysa med egna flocken; sova i sängen (helst under täcket), sitta i knät, gosa rent allmänt.
Och så mentaliteten, ja.
Rasen hade ett uppsving under senare hälften av 90-talet vilket väl inte riktigt var positivt. Rädslor, framför allt sociala, är ingen ovanlighet och det tillsammans med skärpa är ingen hit.
En mentalt kass RR är jäkligt jobbig att ha, rent ut sagt då den kan ta till just skärpan och rätt många exemplar skulle nog kunna tänka sig att i det läget klippa någon.
Får de för lite aktivering så kan de också bli rätt gräsliga, problemet är att de inte alltid vill aktivera sig på det sätt matte och husse vill...
Roligare då att jaga cyklar och rådjur, skälla på andra hundar, massakrera diverse saker man kommer över.
Så - vad är fördelarna?
Jo, de är otroligt charmiga och personliga. Jag har aldrig haft en så speciell, intelligent och personlig hund som Mulen.
Man får ett skratt nästan varje dag för vad de hittar på, en RR gör sällan som man förväntat sig.
Har du väl blivit vän med en ridgeback så har du en vän för livet som skulle gå genom eld och vatten för dig om något hände.
De är otroligt vackra (även om jag inte tycker att det skall påverka rasvalet så värst), få saker slår att se en rhodesian ridgeback sträcka ut över en stor äng - eller, ännu hellre, ett helt gäng!
Det är som sagt en sportig hund, orkar du fysiskt så orkar hunden. Min älskade dessutom att dra och att ha klövjeväskor.
En perfekt ridkompis, förutsatt att du har tillräcklig lydnad, förstås.
När de är på sitt samarbetsvilliga humör så är de roliga att träna med - fast det är alltså inte alla aktiviteter som uppskattas.
De är coola samtidigt som de är alerta, har oftast inte lätt för att stressa upp sig.
Är man intresserad av rasen så skall man verkligen vara övertygad om att det är RÄTT för en själv, annars lär det inte bli bra. Så fundera mer, prata med folk, träffa uppfödare och andra rasmänniskor, fundera igen.
Känns det inte helt säkert - avstå.
Känner ni dock att det är rasen för er så go for it men var noga vid val av uppfödare och valp!
