Tindrande
Trådstartare
Imorgon, måndag kl 8 så somnar Tindra in. Två år gammal är allt hon kommer bli, tyvärr. Ett beslut som jag har jobbat på i minst sex månader nu. Vad droppen som får bägaren att rinna över är vet jag inte riktigt, tror att allergin som min syster och pojkvän drabbas av är en stor del av det hela, men även att hon inte verkar må bra. Hon har blivt mer och mer osäker och går inte att lita på. Och som jag sagt tidigare, en hund som inte klarar av att följa med matte till folk hon inte känner skulle nog inte må bra av att omplaceras (Vill inte höra att det är så jag skulle gjort istället)
Det är mycket som spelar in, fysiskt är det en helt frisk hund, men psykiskt ojoj, hade hon varit större (typ Golden, Schäfer om ens det) skulle hon nog fått somna in för länge sedan. Jag har nu kämpat i ett och ett halvt år och kommer ingenvart. Hon accepterar ingen annan än mig och mina närmaste, det morras och backas, blir någon för "på" så hugger hon, i luften. Men tänk om det tar. Nä jag vågar inte mer.
Tillsammans bara vi är allt helt underbart men så fort det kommer någon annan ska det bara vaktas och hon blir så stressad. Hon mår inte bra av det helt enkelt. Hon klarar inte av att vara själv, eller att åka bil. Hon funkar inte i det sociala livet helt enkelt.
Hur jobbigt det än känns så har jag fattat mitt beslut, prinsessan får vandra vidare.
Lite bakgrundsfakta för er som inte vet: Omplaceringshund, med 99% säkerhet uppfödd på Värmdö (där de beslagtog alla Yorkies) Hamnade först hos en ickehundkunnig familj som ville ha någon att gosa med, funkade inte. Då hon var sex månader kom hon till mig, väldigt trasig och litade inte på någon! Vi blev väldigt tajta efter ca sex månader men inte mkt annat har funkat. Kan inte läsa andra hundar eller människor och ligger helst inne där ingen stör. Promenaderna kan bli en plåga för oss båda om vi möter många andra vovvar.
Det är mycket som spelar in, fysiskt är det en helt frisk hund, men psykiskt ojoj, hade hon varit större (typ Golden, Schäfer om ens det) skulle hon nog fått somna in för länge sedan. Jag har nu kämpat i ett och ett halvt år och kommer ingenvart. Hon accepterar ingen annan än mig och mina närmaste, det morras och backas, blir någon för "på" så hugger hon, i luften. Men tänk om det tar. Nä jag vågar inte mer.
Tillsammans bara vi är allt helt underbart
men så fort det kommer någon annan ska det bara vaktas och hon blir så stressad. Hon mår inte bra av det helt enkelt. Hon klarar inte av att vara själv, eller att åka bil. Hon funkar inte i det sociala livet helt enkelt. Hur jobbigt det än känns så har jag fattat mitt beslut, prinsessan får vandra vidare.
Lite bakgrundsfakta för er som inte vet: Omplaceringshund, med 99% säkerhet uppfödd på Värmdö (där de beslagtog alla Yorkies) Hamnade först hos en ickehundkunnig familj som ville ha någon att gosa med, funkade inte. Då hon var sex månader kom hon till mig, väldigt trasig och litade inte på någon! Vi blev väldigt tajta efter ca sex månader men inte mkt annat har funkat. Kan inte läsa andra hundar eller människor och ligger helst inne där ingen stör. Promenaderna kan bli en plåga för oss båda om vi möter många andra vovvar.
