Jag tror att folk behöver freda sig. Jag kan bara gå till mig själv. Jag har rest som en normal medelsvensson = jag har sett lägren på vägen från flygplatsen i Aten, alla dessa människor som riskerar livet på färder över Medelhavet och ibland flyter iland döda på stränderna, jag har mött fattigomen och främlingsfientligheten i Bulgarien (världen består av bulgarer och turkar och turkarna är fienden). Jag läser tidningarna. Jag vet att jag själv inte skulle vilja knäböja på trottoaren timme ut och timme in... Jag vet också att jag inte är bättre än vilken människa som helst - jag har haft tur som en tok som är född i Sverige. Det (och den utbildning jag därmed har kunnat få) och att jag är frisk är den enda meriter jag har som egentligen skiljer mig från hundratusentals andra. Jag jobbar - men jag tror inte för ett ögonblick att det är slöhögar som reser iväg och försöker hitta andra källor till försörjning. Det är inga fega, oföretagsamma människor som flyter iland på Lampedusa!
Jag vet att jag har haft tur och jag försöker dela med mig (patetiskt). Jag skickar till Läkare utan gränser, SOS Barnbyar, Röda korset. Jag köper Situation Stockholm. Men varje dag möter jag kanske i medeltal tjugo tiggare - varje dag ger jag åtminstone något åt någon. Jag kan inte ge till alla. Jag skulle kunna ge till fler. Jag vill inte ge upp allt jag har - jag vill kunna ha hund, dricka vin och resa någon gång ibland - och även om jag har haft tur har jag också jobbat för det jag har. Och det jag har är en piss i Mississipi jämförelsevis med behoven. Jag vill inte - för jag kan inte och orkar inte - ta hand om fler andra människor. Jag har inget jobb att ge dem - om jag förlorar mitt jobb har jag inget jobb att ge mig själv heller. Jag vågar inte ha främlingar sovande på min kökssoffa oavsett etnicitet. Jag har känslan att de allmosor jag ger dem mer är för min skull än för deras - om människor svälter hjälper man annars är man bara en liten lort. Jag vill inte vara en lort. Det enda mina gåvor leder till är att fler tror att det ger en bättre framtid att komma hit och tigga - men det är en återvändsgränd och jag känner att jag hjälper till att lura hit folk (men kanske, kanske ger de en mätt mage för någon någon dag - och det måste väl vara värt något?
). Förr eller senare kommer det som ges inte att räcka till. För eller senare blir nog de flesta av oss blinda för nöden runt omkring oss. På radion sa de att barnen nu kommer med och att de bör ha rätt till skola (självklart! alla barn SKA gå i skola) - men har vi en skola där en tioårig rumän utan tidigare skolgång är välkommen? En skola som kan ge den tioåringen något värt att gå till skolan för? Hur mycket är vi beredda att avstå för att skapa den skolan? Kan ni tänka er en extra-skatt eller ska vi skära i den skolgång som erbjuds allmänt? Det kostar och sanningen är att resurserna måste tas någonstans ifrån. Höjer man en skatt så att alla är med och betalar minskar man incitamenten till ekonomisk aktivitet varpå kakan blir mindre för alla. Skär man ner på skatteutgifterna drabbar det ofta utsatta grupper och ställer fattiga mot fattiga.
Jag känner att mitt bidrag bara gör situationen möjlig ett litet tag till, håller eländet under armarna en liten stund till, förlänger tiden innan politiska beslut måste tas och riktiga, långsiktiga lösningar värkas fram (för så enkelt som att Rumänien plötsligt väljer att ta hand om dem är det inte - Rumänien är ett rejält fattigt land och det är trots allt inte bara romer som far illa där. Det är något att ta höjd för i lösningarna på problemet. Jag tror inte att Rumänien kan satsa några skattemedel öronmärkt till en viss etniskgrupp utan att spä på motsättningarna i samhället - detta trots att generella satsningar i praktiken oftast blir satsningar på icke-romer. Jag tror en bred satsning på utbildning, infrastruktur och basal vård är vad som krävs och jag tror att pengarna måste komma från EU = ur våra skattepengar. Sedan tror jag att vi måste tackla människosynen i hela EU)
Och lyckas vi lösa Rumänien så återstår Syrien, Afrikas Horn... för inte är de människorna mindre värda bara för att de inte är EU-medborgare? Om man ser problemen i samhället är det svårt att både resa, dricka vin, ha hund och nära bilden av sig själv som en om inte god människa så åtminstone inte helt förtappad varelse. Det är inte konstigt om människor vill tro på sagor om att nöden egentligen inte är så stor och att de inte behöver avstå och försöka hjälpa?