Renarna vandrar ju, från fjällområdena och ner till kusten allt efter årstiderna. Självklart kan inte all den marken avsättas enbart till renbete. Vad man pratar om är främst de sårbara sommarbetena i fjällvärlden, lågfjällen. Inte hela skogsområdena ner till kusten!
Sen - att en plats, en natur, sällan besöks av allmänheten, gör den inte mindre värdefull. Snarare tvärtom, skulle jag säga.
Du pratade om orörd vildmark. Jag har inte värderat någon naturen mer eller mindre, bara påtalat att just "orörd" vildmark i stort sett inte finns.
De delar av norra Sverige som nyttjas för bete med tamren, är en del av ett kulturlandskap. Renarna vandrar inte överallt, och inte hur som helst (även om det ibland kan tyckas så), människan finns med i spelet.
Ett kulturlandskap är ett landskap där människors nyttjande av landskapet präglar landskapet mer eller mindre tydligt, och där landskapet som sådant ingår i människornas kultur.
Samtidigt så gäller det att hålla två tankar (minst) i huvudet samtidigt.
Sedan den samiska kulturen kom till Sverige/Norge/Finland med migranter öster ifrån för ca 2000 år sedan, så kom de inflyttande till ett redan bebott område, där landskapet redan var kulturpåverkat av dem som bodde där. Även de som fanns där då, och de som flyttat dit något senare, har en hemortsrätt i landskapet.
Allmänt så ska vi akta oss för att förminska någon del av Sveriges natur och befolkning, och ställa grupper mot varandra och anse att vissa är värda mer (eller mindre) än andra. Så snart vi börjar göra det, så börjar vi tassa väldigt nära rasism.
Är landsbygdsboende, lantbrukande västgötar (som riskerar uranbrytning i sin närhet) mindre värda än t.ex. gotlänningar som håller får på alvarbete, och som oroar sig för utökad kalkbrytning för cementtillverkning med risk för påverkan på grundvattnet? Eller är det tvärtom?
