Temperament...

[Enya]

Att tygla sin ilska eller irritation när man träffar vissa människor. Är ni bra på det?
Har ni temperament som märks eller är ni lugnet själv och sällan blir uppretade? Hur hanterar ni ilska och irritation mot saker och vissa människor som korsar er närhet?

Jag är temperamentsfull, men jag vet också att många människor i min närhet mycket sällan märker av mitt temperament, några gamla vänner har aldrig sett det tydligt ens. Dock har jag humör och har svårt för att vissa perioder i månaden bara svälja allt jag blir irriterad eller arg över. Hur är ni, alltid rätt och riktiga i humöret?

I dag var jag på kalas och träffade på en sådan person som gör allt för att folk ska bli arga på honom även om han inte fattar det själv, jag fräste och snäste lite, men ack vad svårt det är att behärska sig! Detta är alltså en person som tjatar och gnatar och envisar sig trots att han har fel och till slut är alla arga på honom för att han aldrig ger upp! Det är verkligen skitsvårt att inte bli arg!!

Så vad är ert knep för att inte bli arga?

Hur gör ni när ni träffar på sådana människor? Detta är en person i min närhet, som jag måste ha en god relation till och alltså inte bara helt oartigt kan ignorera eller bli arg på hur som helst. I dag tittade jag ner i bordet, andades och räknade repor när jag kände hur irriterad jag blev över vad han diskuterade med oss.

 

[ameo]

Hur gör ni när ni träffar på sådana människor? Detta är en person i min närhet, som jag måste ha en god relation till och alltså inte bara helt oartigt kan ignorera eller bli arg på hur som helst. I dag tittade jag ner i bordet, andades och räknade repor när jag kände hur irriterad jag blev över vad han diskuterade med oss.

VARFÖR måste du ha en god relation till honom?

Jag är en envist tjurig surkärring när det gäller sånt där, för VÄGRAR upprätthålla goda relationer med människor som inte är värda det. Kan han inte bete sig som folk, så varför ska du fortsätta hålla god min?
Så länge han kommer undan med att bete sig som en skithög kommer han också fortsätta med det.

Jag har tränat upp min förmåga att inte explodera alldeles direkt, stubinen har blivit längre. Men folk som inte kan bete sig ser jag ingen anledning att vara trevlig mot själv. Tveksamt om jag ens skulle kunna ignorera...

 

[em76]

Jag är lugn. Nästan för lugn.
Som barn hade jag humör. Som tonåring tröttnade jag på mitt humör och tränade mig att kontrollera mina impulser. Nu är jag mycket svårprovocerad. Säger det jag vill ha sagt och är sedan tyst.

 

[Lager]

Jag är uppfostrad att inte tappa ansiktet - aldrig blir arg/ledsen/upprörd inför andra människor.

Den enda som fick lov att leva ut i min familj var min mamma som kunde skrika och härja i timmavis. Jag tror att den biten sitter hårt kvar - att bli arg = tappa kontrollen fullständigt. Det finns liksom inget mittemellan. Jag minns fortfarande hur det var att bli förfölj runt, runt, runt i lägenheten då hon skrek att jag minsann inte kunde komma undan genom att gråta.

Så nej. Om jag skulle bli arg så visar jag det i princip aldrig, då går jag därifrån tills jag lugnat ned mig.

 

[pulkaskurk]

Jag har ett jäkla humör och ser ingen anledning till att tygla det speciellt mycket?
Varför ska jag vara tyst och irriterad inombords och inte få släppa ut det när andra uppenbarligen får bete sig illa?
Jag tycker inte man är på något sätt en bättre människa för att man är tyst? Snarare tvärt om.
Jag tror livet för alla hade blivit mycket bättre om vi tillåter oss att få pysa ur det som stör oss på en gång istället för att hålla inne och sen bli jättearga.

 

[Lager]

Jag tycker inte man är på något sätt en bättre människa för att man är tyst? Snarare tvärt om.

Det är iofs inte självklart att du är tyst, bara för att du inte blir arg/visar att du är arg.

Du kan vara väldigt konkret i ditt bemötande av andra utan att nödvändigtvis spela ut din känsla. Lite beroende vad man menar med "bli arg" då förståss.

 

[Korven]

Jag går undan för att inte explodera och säga nåt dumt, om det inte går tittar jag väl bort eller biter mig i läppen. En gång exploderade jag i stallet , då gick min bäste vän ut . Men budskapet gick fram till den det berörde.
Jag har haft ett jobb där man måste behärska sig och det har väl dämpat mig en hel del.

 

[tanten]

Jag blir lätt skitarg. Och jag blir det snabbt. Den delen tyglar jag inte. Den behövs emellanåt.

men jag väljer hur jag uttrycker det. Jag råskäller inte. Men jag uttrycker mig noga och välvalt....

 

[Korven]

@tanten Visst orden skär som vassa knivar

 

[skiesabove]

Jag blir mycket sällan riktigt arg, och föredrar att gå därifrån eller tiga ihjäl ämnet om någon försöker provocera mig. Visst har det hänt att jag höjer rösten när något är på väg att gå helt och fanders, men jag föredrar att låta ilskan stråla hotfullt genom kroppsspråket och lägga till tunga ord i låg ton (nu pratar jag om situationer som hade kunnat sluta med rån/våldsbrott/våldtäkt). Jag föredrar att inte behöva gå in i det läget, någonsin, men det har tagit mig ur några potentiellt mycket farliga situationet.

Jag och sambon kan skrika på varandra ibland, men det är bara "skojbråk". Allvarliga samtal har vi i normal samtalston.

Jag blir riktigt irriterad på människor som skriker på andra i stundens hetta utan att fundera på hur deras ord kan såra den andra. Det är sånt som bortskämda barn håller på med (och omogna vuxna). Såna människor vill jag inte umgås med.

Räcker det inte att säga till att man inte håller med i normal ton blir det inte bättre av skrik. Och tystnad/ignorera är ett mycket effektivare verktyg.

 

[nightcrawler]

. Även om jag är lugn och sansad så kommer det bitska och laddade kommentarer. säger jag inget så lyser det igenom mej ändå. Blir fullkomligt svart i ögonen. Fastän jag biter ihop så syns det

 

[Enya]

VARFÖR måste du ha en god relation till honom?

Jag är en envist tjurig surkärring när det gäller sånt där, för VÄGRAR upprätthålla goda relationer med människor som inte är värda det. Kan han inte bete sig som folk, så varför ska du fortsätta hålla god min?
Så länge han kommer undan med att bete sig som en skithög kommer han också fortsätta med det.

Jag har tränat upp min förmåga att inte explodera alldeles direkt, stubinen har blivit längre. Men folk som inte kan bete sig ser jag ingen anledning att vara trevlig mot själv. Tveksamt om jag ens skulle kunna ignorera...

Egentligen är det ganska lätt. Han är en ingift släkting. Jag orkar inte tjafsa med honom och orkar inte ställa till med sura miner i familjen, så jag biter ihop. Ibland blir det så att han lyssnar när jag bestämt säger åt honom när han och frugan tjafsar om något. Det är som om han hellre tror på det jag säger än på vad hon säger åt honom. Jag skriker inte på honom vanligtvis, men ibland är det verkligen skitsvårt att hålla mig lugn.

Men samtidigt så känner jag att man ju måste behärska sitt humör. Man kan inte gapa omkring sig även om jag har temperament och kan bli arg lätt. Jag är inte långsint och det går över fort, men det är inte bra att inte kunna behärska sig ju.

 

[Enya]

Jag har ett jäkla humör och ser ingen anledning till att tygla det speciellt mycket?
Varför ska jag vara tyst och irriterad inombords och inte få släppa ut det när andra uppenbarligen får bete sig illa?
Jag tycker inte man är på något sätt en bättre människa för att man är tyst? Snarare tvärt om.
Jag tror livet för alla hade blivit mycket bättre om vi tillåter oss att få pysa ur det som stör oss på en gång istället för att hålla inne och sen bli jättearga.

Just det här har jag funderat på. Man ska lära barnen att behärska sig och inte vara arga. Mina barn har temperament de också, men jag försöker lära dem att de får vara arga, bara inte elaka elelr ha sönder saker. Jag tycker att man måste få bli lite arg när man blir det, men inte bete sig illa. Däremot tycker jag att man ska kunna få fräsa lite när det händer, även om det kan bli lite jobbigt för andra. Bara det inte handlar om alltid och ofta och evighetshumör. Men det är ju ofint att fräsa och man måste lägga band på sig.

Ibland undrar jag hur man ska få ut ilska om man inte får visa den utan måste svälja den och bete sig snällt? Nu menar inte jag att man ska gapa och skrika och behandla andra illa, men jag tänker mer att man måste ta problemen när de kommer?

Men som sagt, då kan man ställa till det och det kan jag ju inte göra med den här mäniskan. Men Gud ska veta att jag har skitsvårt för att behärska mig när han sätter igång. Jag ORKAR ibland inte känner jag.

 

[Enya]

. Även om jag är lugn och sansad så kommer det bitska och laddade kommentarer. säger jag inget så lyser det igenom mej ändå. Blir fullkomligt svart i ögonen. Fastän jag biter ihop så syns det

Det syns på mig också! Folk märker det fort!

 

[Enya]

Jag går undan för att inte explodera och säga nåt dumt, om det inte går tittar jag väl bort eller biter mig i läppen. En gång exploderade jag i stallet , då gick min bäste vän ut . Men budskapet gick fram till den det berörde.
Jag har haft ett jobb där man måste behärska sig och det har väl dämpat mig en hel del.

Ja, just det här med jobb där man måste behärska sig är bra! Det har lärt mig både det ena och det andra, däremot pyser jag ut till andra när det blir för jobbigt!

När jag har PMS har jag svårt för att inte vara arg och ledsen när något går emot mig, vissa månader är jag ilsken, andra månader är jag bara jätteledsen. Den här gången var jag lite av båda, fast mest ledsen. Ilskan känns lättare att hantera, det är lättare at hantera den genom att bli arg på något som inte går som jag vill, någon sak liksom, inte människor. Då är det bra att pysa ur sin ilska från jobbet hos någon insatt annars istället för mot den som gör en irriterad!

 

[Enya]

Jag blir lätt skitarg. Och jag blir det snabbt. Den delen tyglar jag inte. Den behövs emellanåt.

men jag väljer hur jag uttrycker det. Jag råskäller inte. Men jag uttrycker mig noga och välvalt....

Det blir jag också, men bara mot dem som förtjänar det! Därför är det flera som inte sett mig arg ens Det har liksom inte funnits behov av det!

 

[nexxa]

Mina närmsta brukar säga att jag blir som en "hetsig Italienare" under perioder. Men jag släpper irritation ganska snabbt. Om jag haft någon halvbråkig situation så släpper jag det pang bom efter 5 minuter och lägger det bakom mig. Min mamma där emot är inte skoj hon vill gärna vara förbannad i flera dagar och är långsint så undviker helst att komma på kant med henne alls

I övrigt är jag en sådan som inte säger till direkt när jag borde, mycket för att vissa saker är uppenbara att man inte gör, så jag blir chockad och inte finner mig. Så tyvärr blir det så att det går en lååång period och sen exploderar jag en dag och då kan det vara ilska lagrat en stund = blir ganska crazy och inte alls kul att ha och göra med..något att jobba på och säga ifrån direkt något inte känns ok. Något att öva på!

 

[Enya]

Min mamma är som din. Långsint och kan gå länge och sura. Jag är glad att jag inte är sån, även om jag kan sura jag också jättemycket ibland.

Hon är också väldigt explosiv av sig så vi har inte alltid dragit jämt hon och jag. Lite för mycket temperament oss emellan, lite för olika.

 

[_FiA_]

Jag är lugn oftast. Jag ogillar människor som bara skriker åt varandra, inget vettigt kan komma ur det. Jag har ändå temperament under ytan, men jag tycker ändå inte om att skrika utan kväver ilskan och försöker diskutera lugnt istället. Jag pendlar mycket i humöret tyvärr, har jag PMS så är jag mycket mer lättprovocerad.

 

[athena_arabians]

Jag har ett jäkla humör (det går i släkten, vi är valloner ) och jag anser att har man ett sådant humör får man faktiskt försöka kontrollera det. I mitt fall har det blivit bättre med åren plus att jag har jobbat inom service, dvs man kan inte bli vrålarg. Fast det syns när jag blir arg även om jag inte säger något, jag blir helt svart i ögonen

Skriker gör jag aldrig och har aldrig gjort. Min röst åker ner och får mer volym ("pekar" med hela handen fast med rösten då). Det hörs genom telefonen när jag är arg tydligen (enligt en högt uppsatt VD vars ena företag jobbade åt oss).