Tankar om att sluta jobba och olika förutsättningar.

[Roxy]

Svarar inget särskilt inlägg för det här är snarare en fundering som fötts ur tråden och tanken om att lönearbete = meningsfull samhällsnytta och fritidsintressen är något högst privat.

Om jag leker med tanken att vara ekonomiskt oberoende, pengarna växer sas av sig själva, så hade jag engagerat mig ideellt och plöjt ner pengar i det som är mina fritidsintressen på lokal nivå (kultur, miljö, djur). Det är alltså en sån grej som jag inte har möjlighet till idag men önskar att det funnits pengar, tid och ork till.

Just det att vara engagerad ideelt.. hade man haft pengar att drösa hade man lätt kunnat betala någon eller flera till att kunna jobba med välgörenhet på heltid. Tror faktiskt ens pengar alltid gör mer nytta än ens tid. Tror pengar är den svåraste biten när det kommer till välgörenhet fast det är så klart inte lätt att hitta folk som vill jobba oavlönat heller.

 

[Thaliaste]

Vården var bara ett exempel. Finns massor av liknande jobb som är samhällsviktigamen som få vill jobba i om de kan välja. Hur många ekonomiskt oberoende personer skulle tex jobba som busschaufför.. är många som jobbar med detta för att de inte har något val och för många är det bara tillfälligt tills de kan arbeta med något som ger bättre vilkor.

Man väljer ju själv vad man vill göra, när man kan välja, vi har tack och lov inte tvångsarbete i Sverige. Det finns också en massa ideellt arbete man kan ägna sig åt om man inte behöver en inkomst, men just busschaufförer tycker jag att det är bra att det utförs som en avlönad anställning som kan schemaläggas och inte bero på om folk dyker upp eller inte.

Jag har inget som helst emot att din meningsfullhet verkar ligga i din familj, men väldigt många känner en stor mening i att kunna delta och bidra i det samhälle som man uppskattar och är tacksam för att det finns. Att ställa sig utanför det och leva på att andra arbetar åt en är helt enkelt inte en tanke som alla är bekväma med, även om det naturligtvis är tillåtet och många har gjort så i alla tider.

Det känns lite stereotypt dock att alltid framhålla just läkare och busschaufförer dock, det är så mycket mer arbete som utförts av andra (som inte syns) för att deras arbete överhuvudtaget ska kunna utföras. Man kan också fundera över meningsfullheten hos nätläkaren som ger råd om förkylningen och fakturerar landstinget för det, jämfört med schemaläggaren för bussturerna...?

 

[Roheryn]

Men då så måste vi ju bena ut om meningsfullt är på det personligt och egoistiska planet eller om det handlar om meningsfullt som i samhällsnytta.
Jag själv känner då en tillfredsställelse på det personliga planet i att tillföra litet samhällsnytta till Världen.
Och det hoppas jag verkligen att flera gör.

Jag tänker att det varierar från person till person vad man finner meningsfullt. För någon är absolut hela grejen med meningsfullhet att det ska vara just samhällsnyttigt eller till gagn för någon annan än en själv, medan det för någon annan har mer betydelse att man själv finner det man sysslar med intressant och givande. Jag tror att de flesta människor vill ha lite av båda - dvs både känna att de gör en "större" insats än bara för sig själv och känna att de får ut något av sitt jobb (utöver pengar) även på det personliga planet.

Du har också fördomar.
Köra sopbil är faktiskt väldigt populärt.
Det är svårt att få in en fot där.

Nej du har rätt - det är svårt att säga något om andra människor och deras preferenser. Min poäng var dock inte att egentligen säga något om att köra sopbil eller något annat yrke, utan mer peka på att det absolut kan finnas samhällsviktiga yrken som inte nödvändigtvis känns roliga och meningsfulla för den som utför dem.

 

[Roxy]

Man väljer ju själv vad man vill göra, när man kan välja, vi har tack och lov inte tvångsarbete i Sverige. Det finns också en massa ideellt arbete man kan ägna sig åt om man inte behöver en inkomst, men just busschaufförer tycker jag att det är bra att det utförs som en avlönad anställning som kan schemaläggas och inte bero på om folk dyker upp eller inte.

Jag har inget som helst emot att din meningsfullhet verkar ligga i din familj, men väldigt många känner en stor mening i att kunna delta och bidra i det samhälle som man uppskattar och är tacksam för att det finns. Att ställa sig utanför det och leva på att andra arbetar åt en är helt enkelt inte en tanke som alla är bekväma med, även om det naturligtvis är tillåtet och många har gjort så i alla tider.

Det känns lite stereotypt dock att alltid framhålla just läkare och busschaufförer dock, det är så mycket mer arbete som utförts av andra (som inte syns) för att deras arbete överhuvudtaget ska kunna utföras. Man kan också fundera över meningsfullheten hos nätläkaren som ger råd om förkylningen och fakturerar landstinget för det, jämfört med schemaläggaren för bussturerna...?

Skrev inte att jag tyckte att samhällsviktiga jobb som är mindre eftertraktade ska utföras ideelt. Skrev att få skulle vilja jobba med detta ideelt.

Ens familj är också endel av samhället. Det var med bara ett exempel på hur man kan bidra med något som hjälper andra på sin fritid, att det inte bara är under arbetstid man kan bidra för att hjälpa andra.

Vården och busschaufför var bara två exempel. Ska jag behöva nämna allt mellan himmel och jord som passar in för att man ska förstå vad jag pratar om? Just läkare tycker jag dock inte hör till den kategorin av samhällsnyttiga jobb som är mindre eftertraktade, tvärtom ganska eftertraktat jobb. Skulle lätt kunna se en oberoende person jobba som läkare ideelt. Sett exempel på det men aldrig en busschaufför.

 

[Inte_Ung]

Skulle lätt kunna se en oberoende person jobba som läkare ideelt. Sett exempel på det men aldrig en busschaufför.

Jag tror att du skulle behöva se litet mer här i livet innan du talar om för alla oss andra "Hur saker och ting är."

Det är som att du inte tror att någon annan vet något alls bättre än vad du gör.
Oavsett ämne.

 

[Septicemia]

Just det att vara engagerad ideelt.. hade man haft pengar att drösa hade man lätt kunnat betala någon eller flera till att kunna jobba med välgörenhet på heltid. Tror faktiskt ens pengar alltid gör mer nytta än ens tid. Tror pengar är den svåraste biten när det kommer till välgörenhet fast det är så klart inte lätt att hitta folk som vill jobba oavlönat heller.

Det är så jag tänker också, att pengar ofta är den springande punkten för föreningsliv och ideella organisationer, samtidigt är det sånt som som håller små orter vid liv. Så funkar det åtminstone iden lilla kommun där jag bor.

Jag har en kul dröm om att öppna upp den gamla rock-klubben i stan, om det hade gått att kombinera ungdomsverksamhet på vardagskvällar med ett spelställe på helger där både lokala förmågor och större band kan spela. Det kräver ekonomiska muskler, många anställda och kommer garanterat inte gå med vinst men om jag hade pengarna...

 

[Mkb]

Att ett arbete är meningsfullt för samhället - som busschaufför till exempel - måste ju inte nödvändigtvis innebära att det är meningsfullt för individen själv. Det finns ju också ganska många samhällsviktiga yrken och arbeten som är tuffa och slitsamma och som kanske många inte skulle välja om de hade ett val. Köra sopbil till exempel - föga eftertraktat och antagligen inte världens roligaste, men vi andra skulle ganska snabbt få en väldigt obehaglig tillvaro om inte soporna tömdes regelbundet.

Jag håller med, ofta är det ju just arbetsmiljön, slitsamma arbetsuppgifter eller andra arbetsvillkor som blir för hårda för att man ska vilja fortsätta med något som ur ett samhällsperspektiv är, och kanske även för individen i enlighet med just den definitionen känns, meningsfullt. Vården har givits som exempel, även sopbil som du säger, men det gäller ju också en del industri och mycket annat som kan ha tuffa arbetsförhållanden. Och att i princip alla jobb faktiskt är meningsfulla ur ett samhällsperspektiv kan också göra själva meningsfullheten till ett smått överflödigt begrepp i diskussioner om personliga val. Det kan väl också göra att det är lätt hänt att man i processen slätar över hårdare arbetsförhållanden. "Den gröna omställningen" ses definitivt som väldigt samhällsviktig till exempel, men efter bland annat dödsfallen på Northvolt är det ju inte alla som jobbar där som känner sig helt bekväma och nöjda med det, hur meningsfullt det än ses som ur det strikta samhällsperspektivet.

Så på ett sätt är det väl tyvärr fortfarande lite av ett privilegium att ha ett jobb som har såpass goda villkor och samtidigt känns så meningsfullt inte bara i samhällsperspektivet utan även på det personliga planet att man inte skulle sluta om man fick ekonomiska förutsättningar till det. Jag kan väl tycka att det ofta utmynnar just i en slags glättighet över lönearbete i sådana här diskussioner som litegrann bortser från den hårda verkligheten i många jobb. Och det är väl delvis klassrelaterat men inte bara det, eftersom det gäller även en hel del jobb som kräver längre utbildning. Det går väl också jämföra lite med hur vissa människor över pensionsåldern glatt hänger sig kvar på sina jobb, andra slutar för att antingen kroppen eller ens inre inte riktigt orkar med vid det laget och hellre gör annat. Så överlag tänker jag att just det valet att lämna jobbet behöver ju inte alls betyda att man ser på sitt jobb som meningslöst ur ett strikt samhällsperspektiv, eller att man är en liten egoist som inte tacksamt vill tillföra den där samhällsnyttan som kommer av det, eller annat som kanske läggs på individen men i själva verket har mer med större samhällsstrukturer och förutsättningar att göra.

 

[Görel]

Just det att vara engagerad ideelt.. hade man haft pengar att drösa hade man lätt kunnat betala någon eller flera till att kunna jobba med välgörenhet på heltid. Tror faktiskt ens pengar alltid gör mer nytta än ens tid. Tror pengar är den svåraste biten när det kommer till välgörenhet fast det är så klart inte lätt att hitta folk som vill jobba oavlönat heller.

Man kan ju också arbeta inom sånt som samhället ordnat så att samhället inte ska vara beroende av välgörenhet. Själv valde jag att utbilda mig till socionom och har jobbat som socialsekreterare i 25 år för att göra något meningsfullt samtidigt som jag får betalt för det.

 

[Roxy]

Skulle absolut trivts med att inte jobba förutsatt att jag inte behövde ge avkall på sådant som jag vill ha tillgång till i mitt liv, dvs om förutsättningarna fanns där. Kommer tex snart att få en större summa pengar en anhörig tyckte jag skulle ha innan hon gick bort och då tänker jag inte förvärvsarbeta utan minsta dåligt samvete en tid framöver. Bidrar till samhället genom all moms jag betalar samt de vars inkomst jag bidrar till när jag lever och konsumerar. Min dotter behöver mig att jag lämnar och hämtar efter skolan de första åren hon inte kan åka till och från skolan själv och samhället sparar in massa pengar på att hon inte kommer behöva fritids. Kommer vara en del av samhället i alla fall och utföra det viktigaste arbete av allt för mig. Jobbar när jag behöver för att klara mig ekonomiskt framförallt. Skulle jag i framtiden få ett betydelsefullt avlönat jobb där jag trivs hade det så klart varit ett stort plus men tror faktiskt det är få förunnat. Har alltid varit timanställd för jag behövt friheten. Min fritid har alltid varit viktigast för mig och skulle aldrig kunna bli uttråkad, finns för mycket kul här i livet. Skulle väl vara om jag jobbade för mycket möjligtvis. Kan ju vara riktigt tråkigt att jobba faktiskt beroende på vad man gör givetvis.

 

[Roxy]

Man kan ju också arbeta inom sånt som samhället ordnat så att samhället inte ska vara beroende av välgörenhet. Själv valde jag att utbilda mig till socionom och har jobbat som socialsekreterare i 25 år för att göra något meningsfullt samtidigt som jag får betalt för det.

Nu tänkte jag om man var ekonomiskt oberoende och ändå ville bidra med något viktigt. Tänker att ens pengar hade bidragit till betydligt mer än ens tid. Att det är mer efterfrågat.

 

[prinsessfeminist]

Hade jag haft ett annat alternativ än att vara anställd hade jag hoppat på det direkt, men självhushåll är inte min grej. Jag gillar att odla och fixa i trädgården, men att göra det för min överlevnad är inte grejen.

Hade jag haft 400 miljoner på banken hade jag aldrig jobbat. Finns inte en chans. Jag hade fyllt mig liv med mer givande saker då, tex rida mer, träna mig själv mer, resa, umgås med vänner och familj, träna hunden, osv.

Jag har ändrat mig 180 grader.
Mitt jobb var mitt allt under många år. Jag åt, levde, lärde och var passionerad min uppgift på jobbet.

Men så "klättrade" jag i organisationen och fick ett mer övergripande ansvar och då blev uppgifterna mer indirekta och resultat ses inte med samma frekvens. Det är svårare att överblicka den egna insatsens betydelse.

Där någonstans ledsnade jag och ser numera jobbet lite nyktrare, det är bara ett jobb som möjliggör en relativt hög levnadsstandard.

Nu har jag istället lagt min energi på mina fritidsintressen och därmed ser jag resultat där.

Jag har mer tid att fundera över annat och förkovrar mig mer inom häst, då det är den stora passionen.

Så summa summarum, skulle jag få 400 miljoner skulle jag sluta jobba direkt. Jobbet fyller inte ens den sociala funktionen för mig längre. Jag är trött på människor och möten och längtar ofta till tid där jag får vara ifred.

Mitt sociala liv hänger inte på jobbet, men å andra sidan, utan jobb, kanske det blir väldigt torftigt?

 

[Roxy]

Jag har ändrat mig 180 grader.
Mitt jobb var mitt allt under många år. Jag åt, levde, lärde och var passionerad min uppgift på jobbet.

Men så "klättrade" jag i organisationen och fick ett mer övergripande ansvar och då blev uppgifterna mer indirekta och resultat ses inte med samma frekvens. Det är svårare att överblicka den egna insatsens betydelse.

Där någonstans ledsnade jag och ser numera jobbet lite nyktrare, det är bara ett jobb som möjliggör en relativt hög levnadsstandard.

Nu har jag istället lagt min energi på mina fritidsintressen och därmed ser jag resultat där.

Jag har mer tid att fundera över annat och förkovrar mig mer inom häst, då det är den stora passionen.

Så summa summarum, skulle jag få 400 miljoner skulle jag sluta jobba direkt. Jobbet fyller inte ens den sociala funktionen för mig längre. Jag är trött på människor och möten och längtar ofta till tid där jag får vara ifred.

Mitt sociala liv hänger inte på jobbet, men å andra sidan, utan jobb, kanske det blir väldigt torftigt?

Kan aldrig bli torftigare än vad man gör det till.. grejen med fritid är ju att man kan göra precis vad man vill.

 

[Görel]

Nu tänkte jag om man var ekonomiskt oberoende och ändå ville bidra med något viktigt. Tänker att ens pengar hade bidragit till betydligt mer än ens tid. Att det är mer efterfrågat.

Ok, jag hängde upp mig på att man skulle betala andra för att utföra ideellt arbete, då blev det inte snett i mina ögon.

 

[Roxy]

Ok, jag hängde upp mig på att man skulle betala andra för att utföra ideellt arbete, då blev det inte snett i mina ögon.

Fast hade ju inte varit något fel om man gjorde det? Man bidrar till att folk kan utföra viktigt arbete.. när man skänker pengar till välgörenhetsorganisationer går ofta en liten del till det administrativa samt lön till de anställda. En del anställda kan behövas för att hålla det hela flytande mer än bara frivilliga voluntärer. En större organisation skulle lätt gå i konkurs om de inte hade personal med advekat utbilldning för sin uppgift. Bidrar hellre med en summa till en välskött organisation där ca 10% går till administration och löner än att det är mindre bra skött och en betydligt mindre % av mina skänkta pengar når ändamålet för att de inte vet vad de pysslar med även om de i grunden ville väl.

 

[sjoberga]

Kan aldrig bli torftigare än vad man gör det till.. grejen med fritid är ju att man kan göra precis vad man vill.

Mitt argument är att jag inte alls kan det.

 

[Roxy]

Mitt argument är att jag inte alls kan det.

Ok, kanske var tankelöst av mig.

 

[Septicemia]

Ok, jag hängde upp mig på att man skulle betala andra för att utföra ideellt arbete, då blev det inte snett i mina ögon.

Fast är det inte just detta gemene man gör när man skänker några hundralappar till frivilligorganisationer, eller missförstår jag dig nu?

Verkligheten ser ju dessvärre ut som sådan att föreningar och olika ideella organisationer lever på sponsring i kombination med obetalt jobb från dess medlemmar.

 

[Görel]

Fast är det inte just detta gemene man gör när man skänker några hundralappar till frivilligorganisationer, eller missförstår jag dig nu?

Verkligheten ser ju dessvärre ut som sådan att föreningar och olika ideella organisationer lever på sponsring i kombination med obetalt jobb från dess medlemmar.

Jag tror att du missuppfattar, eller så gjorde jag det, när det stod att man kunde betala personer för att arbeta ideellt läste jag det som att man anställer och avlönar några personer, inte att man betalar pengar till en organisation som får använda dem på det sätt man tycker behövs.

 

[Septicemia]

Jag tror att du missuppfattar, eller så gjorde jag det, när det stod att man kunde betala personer för att arbeta ideellt läste jag det som att man anställer och avlönar några personer, inte att man betalar pengar till en organisation som får använda dem på det sätt man tycker behövs.

Då missuppfattade jag dig Håller absolut med!

 

[Inte_Ung]

Jag har ändrat mig 180 grader.
Mitt jobb var mitt allt under många år. Jag åt, levde, lärde och var passionerad min uppgift på jobbet.

Men så "klättrade" jag i organisationen och fick ett mer övergripande ansvar och då blev uppgifterna mer indirekta och resultat ses inte med samma frekvens. Det är svårare att överblicka den egna insatsens betydelse.

Där någonstans ledsnade jag och ser numera jobbet lite nyktrare, det är bara ett jobb som möjliggör en relativt hög levnadsstandard.

Nu har jag istället lagt min energi på mina fritidsintressen och därmed ser jag resultat där.

Jag har mer tid att fundera över annat och förkovrar mig mer inom häst, då det är den stora passionen.

Så summa summarum, skulle jag få 400 miljoner skulle jag sluta jobba direkt. Jobbet fyller inte ens den sociala funktionen för mig längre. Jag är trött på människor och möten och längtar ofta till tid där jag får vara ifred.

Mitt sociala liv hänger inte på jobbet, men å andra sidan, utan jobb, kanske det blir väldigt torftigt?

Var sak har på något sätt sin tid.
När man känner att man har gjort vad man har kunnat för att förbättra världen så blir man trött och oinspirerad.
Då får man rikta fokus åt något annat håll ett tag.
Tills att det blir enahanda och så byter man igen till något som lockar mera.

För egen del så är jag inte ens intresserad av hög levnadsstandard längre.
Men det kan säkert ändra sig framöver det också.