Hitta person för att skaffa barn

[Toloache]

Jag är en 34-åring invandrare som har separerat sig från sin partner nyss. Jag känner att jag vill skaffa barn, helst i Sverige, för att mitt hemland inte skulle vara bra för att uppfostra något barn (jag kommer från Latinamerika).
Jag undrar om det är möjligt att hitta någon man som skulle vilja starta en familj. Ingen kärlek, endast vänner, men kanske efter ett tag kunde någonting annat utvecklas, man vet ej. Jag anses vara snygg av andra (enligt vad jag har hört), är högutbildad, försöker vara snäll mot andra, är ren och frisk, samt har ett fast jobb inom vården.
Vet någon om det finns en plats där jag kan söka om en person för att möjligen etablera en sådan relation?

 

[Manji]

Som ensamstående kvinna kan du ju få ivf gratis genom regionen? Varför börja tjorva med en okänd människa som kommer ha juridisk rätt till barnet?

 

[Bufera]

Skulle också vända mig/kolla på IVF för minst bekymmer. Så kan kärleken komna sen. Enda nackdelen(nu vet jag inte inom del av vården du jobbar) är man blir själv, hur ska barnvakt lösas när man jobbar kväll/natt?
Jag tror det kan bli svårt att hitta någon att bara skaffa barn med och kan leda till bekymmer. (Olika tankar om uppfostran/skola ect, krävs nästan att man bor i samma stad/stadsdel)
Lycka till

 

[Tuvstarr]

Som ensamstående kvinna kan du ju få ivf gratis genom regionen? Varför börja tjorva med en okänd människa som kommer ha juridisk rätt till barnet?

Förutsatt att TS är kvinna. Jag kan inte riktigt utläsa ur inlägget om så är fallet.

 

[Bufera]

Förutsatt att TS är kvinna. Jag kan inte riktigt utläsa ur inlägget om så är fallet.

Sant, jag själv antog att TS var kvinna. Vilket inte alls behöver vara fallet.

 

[Queen]

Du kan söka efter medförälder. Tror till exempel det finns grupper på Facebook för de som söker medförälder tror också att det finns något eller några avsnitt i podden jag vill ha barn på ämnet, viktigt att lära känna varandra väl innan och bestämma hur en ska göra om exempelvis den ena träffar en annan partner eller vill flytta eller så.

 

[Lingon]

Förutsatt att TS är kvinna. Jag kan inte riktigt utläsa ur inlägget om så är fallet.

Det står ju att personen söker en man att starta familj med men ingen kärleksrelation. Högst sannolikt är ts då en kvinna som söker en man att bli befruktad aav.Eftersom det krävs ägg + spermier för att skapa ett barn.

 

[Tuvstarr]

Det står ju att personen söker en man att starta familj med men ingen kärleksrelation. Högst sannolikt är ts då en kvinna som söker en man att bli befruktad aav.Eftersom det krävs ägg + spermier för att skapa ett barn.

Jag läste slarvigt mitt i natten, fick det till "någon man skulle vilja starta familj med"

 

[Midsommarblomster]

Jag är förespråkare av fri familjekonstellation. Vill dock flagga för att du nog bör lära känna den andre föräldern under en längre tid innan ni fattar beslut. Det tar tid att lära känna någon.

Vi var gifta när vi fick barn och jag känner trots det att många tankar och känslor om vem man valt som medförälder kom först efter att vi fick barn. I mitt fall tankar om vilken tur att det blev just han. Men mycket kring barnuppfostran, vad händer om vi skulle separera, vilken förebild är han för barnen osv. kom när barnen var här. Trots att jag givetvis tänkt mycket på det innan också, men det är svårt att veta allt i förväg. Man måste lägga vägen samtidigt som man vandrar den. Man växer ju också själv under resans gång, och att få barn kan ju ändra ens perspektiv en hel del.

Så mitt tips är att göra det själv, kolla IVF med vården om du är kvinna. Eller träffa någon för det syftet, det finns nog forum för det. Men välj någon som du tror är bra för dig och barnet oavsett vad som kan tänkas hända under ett liv. Ta dig tiden till det.

 

[Manji]

Sant, jag själv antog att TS var kvinna. Vilket inte alls behöver vara fallet.

Är ts man och vill hitta en man så är nog processen med surrogat likvärdigt om du är ett par eller ensamstående. Adoption får du nog inte igenom med en kompis.

 

[Görel]

Jag är förespråkare av fri familjekonstellation. Vill dock flagga för att du nog bör lära känna den andre föräldern under en längre tid innan ni fattar beslut. Det tar tid att lära känna någon.

Vi var gifta när vi fick barn och jag känner trots det att många tankar och känslor om vem man valt som medförälder kom först efter att vi fick barn. I mitt fall tankar om vilken tur att det blev just han. Men mycket kring barnuppfostran, vad händer om vi skulle separera, vilken förebild är han för barnen osv. kom när barnen var här. Trots att jag givetvis tänkt mycket på det innan också, men det är svårt att veta allt i förväg. Man måste lägga vägen samtidigt som man vandrar den. Man växer ju också själv under resans gång, och att få barn kan ju ändra ens perspektiv en hel del.

Så mitt tips är att göra det själv, kolla IVF med vården om du är kvinna. Eller träffa någon för det syftet, det finns nog forum för det. Men välj någon som du tror är bra för dig och barnet oavsett vad som kan tänkas hända under ett liv. Ta dig tiden till det.

Mycket bra inlägg!

När jag arbetade med familjerätt träffade jag på flera sådana familjer där föräldrarnas åsikter krockade och ledde till enorma konflikter som barnen for illa av. Man kände inte varandra och tog mycket för givet som inte alls var givet för den andra föräldern.

 

[Midsommarblomster]

Mycket bra inlägg!

När jag arbetade med familjerätt träffade jag på flera sådana familjer där föräldrarnas åsikter krockade och ledde till enorma konflikter som barnen for illa av. Man kände inte varandra och tog mycket för givet som inte alls var givet för den andra föräldern.

Jag tycker tanken på att någon annan har lika stor rätt till mina barn som jag har är läskig. Det var väl det som slog mig först efter vi fick barn, när den där anknytningen börjar bli riktigt stark och den där kärleken som alla pratat om blev så konkret. Då har någon annan lika stor rätt som jag. Lika stort inflytande, lika mycket tid, lika mycket makt att bestämma. Om han vill separera får jag bara ha dem halva tiden. Trots att vi har ett starkt äktenskap och han är en fantastisk förälder så gjorde det att jag kände mig maktlös helt plötsligt, på ett sätt som jag inte alls var beredd på. Jag tycker fortfarande det känns läskigt att dom inte bara är mina. Tänk om han skulle få flippen? Jag har vänner som har konflikter med barnens pappa, där papporna vägrat utredningar för barnen i två fall, strulat kring umgänget eller inte skött sig när de haft barnen. Tanken skrämmer mig. Det är ju ens ögonstenar. Deras känslor är mina hundra gånger upp.

 

[vemsomhelst123]

Jag tycker tanken på att någon annan har lika stor rätt till mina barn som jag har är läskig. Det var väl det som slog mig först efter vi fick barn, när den där anknytningen börjar bli riktigt stark och den där kärleken som alla pratat om blev så konkret. Då har någon annan lika stor rätt som jag. Lika stort inflytande, lika mycket tid, lika mycket makt att bestämma. Om han vill separera får jag bara ha dem halva tiden. Trots att vi har ett starkt äktenskap och han är en fantastisk förälder så gjorde det att jag kände mig maktlös helt plötsligt, på ett sätt som jag inte alls var beredd på. Jag tycker fortfarande det känns läskigt att dom inte bara är mina. Tänk om han skulle få flippen? Jag har vänner som har konflikter med barnens pappa, där papporna vägrat utredningar för barnen i två fall, strulat kring umgänget eller inte skött sig när de haft barnen. Tanken skrämmer mig. Det är ju ens ögonstenar. Deras känslor är mina hundra gånger upp.

Jag håller med. Jag har och har haft flera olika familjekonstellationer i min närhet och så länge det funkar så funkar det jättebra men det verkar 100 gånger enklare att vara helt ensam än att jämka med någon annan om jag ska var ärlig . Vi är två biologiska föräldrar som lever ihop men pga pappans jobb är vi nästan som ensamstående ändå (jag kommer hem och äter och sover typ när han är hemma och när han jobbar är han borta dygnet runt i ett par veckor) har diskuterat det mycket med vår ”bästa” föräldrakompis som är självstående, hur jobbigt det verkar vara att behöva förhålla sig till en till förälder (tex vem ska vabba, vem fixar middag, vem bestämmer skärmtid osv). Det är liksom aldrig någon sån diskussion för någon av oss + att vi kan hjälpas åt på ett väldigt bra sätt, vi skämtar ibland om att vi är tre föräldrar till två barn

 

[Lingon]

Jag håller med. Jag har och har haft flera olika familjekonstellationer i min närhet och så länge det funkar så funkar det jättebra men det verkar 100 gånger enklare att vara helt ensam än att jämka med någon annan om jag ska var ärlig . Vi är två biologiska föräldrar som lever ihop men pga pappans jobb är vi nästan som ensamstående ändå (jag kommer hem och äter och sover typ när han är hemma och när han jobbar är han borta dygnet runt i ett par veckor) har diskuterat det mycket med vår ”bästa” föräldrakompis som är självstående, hur jobbigt det verkar vara att behöva förhålla sig till en till förälder (tex vem ska vabba, vem fixar middag, vem bestämmer skärmtid osv). Det är liksom aldrig någon sån diskussion för någon av oss + att vi kan hjälpas åt på ett väldigt bra sätt, vi skämtar ibland om att vi är tre föräldrar till två barn

Alltså jag håller ju inte alls med om att det är jobbigare att vara två än att vara en. Om ens partner är en normal ansvarsfull vuxen person så blir det lättare om två kan dela på ansvaret. Sen funkar det såklart att vara självstående också men då måste man ju lösa allt själv (eller mha familj/vänner som har egna liv).

 

[Inte_Ung]

Jag tycker tanken på att någon annan har lika stor rätt till mina barn som jag har är läskig. Det var väl det som slog mig först efter vi fick barn, när den där anknytningen börjar bli riktigt stark och den där kärleken som alla pratat om blev så konkret. Då har någon annan lika stor rätt som jag. Lika stort inflytande, lika mycket tid, lika mycket makt att bestämma. Om han vill separera får jag bara ha dem halva tiden. Trots att vi har ett starkt äktenskap och han är en fantastisk förälder så gjorde det att jag kände mig maktlös helt plötsligt, på ett sätt som jag inte alls var beredd på. Jag tycker fortfarande det känns läskigt att dom inte bara är mina. Tänk om han skulle få flippen? Jag har vänner som har konflikter med barnens pappa, där papporna vägrat utredningar för barnen i två fall, strulat kring umgänget eller inte skött sig när de haft barnen. Tanken skrämmer mig. Det är ju ens ögonstenar. Deras känslor är mina hundra gånger upp.

Det lugnar ner sig när barnen blir större.
När de känns som egna individer med egna önskemål om livet.
Ungefär vid 2 års ålder tyckte jag att det kom.

 

[Badger]

Alltså jag håller ju inte alls med om att det är jobbigare att vara två än att vara en. Om ens partner är en normal ansvarsfull vuxen person så blir det lättare om två kan dela på ansvaret. Sen funkar det såklart att vara självstående också men då måste man ju lösa allt själv (eller mha familj/vänner som har egna liv).

Jag håller definitivt med, det är en fantastisk trygghet att vara två att dela ansvaret och att vara två som diskuterar olika syn på uppfostran och jämkar. En fantastisk möjlighet för barnet att inte vara låst av en persons uppfostran och förebild. Liksom det är fantastiskt att lämna barnet att bli uppfostrat av mor och farföräldrar med ytterligare syn och vara en familj om saken. (och vi var väl genomdiskuterade och samtänkta innan vi skaffade barn, vi är båda intresserade av att diskutera stort och smått.)

Därmed inte sagt att det inte är en fantastisk möjlighet att kunna skaffa barn själv med IVF.

Det blir ju dock ett stort ansvar på bara en, vi har haft ett antal på jobbet. Super! men mycket jobb om man inte har en stark familj att dela med.

 

[Lingon]

Jag håller definitivt med, det är en fantastisk trygghet att vara två att dela ansvaret och att vara två som diskuterar olika syn på uppfostran och jämkar. En fantastisk möjlighet för barnet att inte vara låst av en persons uppfostran och förebild. Liksom det är fantastiskt att lämna barnet att bli uppfostrat av mor och farföräldrar med ytterligare syn och vara en familj om saken. (och vi var väl genomdiskuterade och samtänkta innan vi skaffade barn, vi är båda intresserade av att diskutera stort och smått.)

Därmed inte sagt att det inte är en fantastisk möjlighet att kunna skaffa barn själv med IVF.

Jag säger inte att det är fel att skaffa barn själv. Definitivt inte! Känner man att det är det man verkligen vill så tycker jag att man ska göra det. Jag känner en fantastisk självstående mamma som skaffade barn på egen hand för att hon verkligen ville ha barn.

Men jag tycker att det är fel att säga att det blir jobbigare att vara två. Ja, om man skaffar barn med ett förvuxet barn. Men skaffar man barn med en vettig, normal vuxen person så blir det lättare eftersom man är två om det.

 

[Badger]

Jag säger inte att det är fel att skaffa barn själv. Definitivt inte! Känner man att det är det man verkligen vill så tycker jag att man ska göra det. Jag känner en fantastisk självstående mamma som skaffade barn på egen hand för att hon verkligen ville ha barn.

Men jag tycker att det är fel att säga att det blir jobbigare att vara två. Ja, om man skaffar barn med ett förvuxet barn. Men skaffar man barn med ett vettig, normal vuxen person så blir det lättare eftersom man är två om det.

Exakt! det trodde jag inte heller ville bara inte att någon skulle tycka att jag tänkte att det var fel att skaffa själv. Det är fantastiskt! Men att ha barn tillsammans med en annan vuxen människa är verkligen lättare snarare än svårare. Det är också fantastiskt att ha någon att bolla tankar med. En vettig normal person, en full förälder att dela med. Halv föräldraledighet, halv vabb, hälften av alla kvällar till aktivitet, halva mängden läggningar. En som lagar minst hälften av alla måltider, gör lite mer än hälften av alla matinköp. osv

kn: för andra: Tänk att man är två mammor, men en "mamma" är en man, om det är svårt att föreställa sig annars

 

[vemsomhelst123]

Jag säger inte att det är fel att skaffa barn själv. Definitivt inte! Känner man att det är det man verkligen vill så tycker jag att man ska göra det. Jag känner en fantastisk självstående mamma som skaffade barn på egen hand för att hon verkligen ville ha barn.

Men jag tycker att det är fel att säga att det blir jobbigare att vara två. Ja, om man skaffar barn med ett förvuxet barn. Men skaffar man barn med en vettig, normal vuxen person så blir det lättare eftersom man är två om det.

Jag har ju liksom aldrig riktigt provat att vara ”gemensam” förälder till ett lite större barn så jag vet ju inte riktigt hur det är. Men det är en högst vettig normal vuxen som är medförälder och tar större delen av ansvaret ungefär halva tiden. Och vi trivs bra med det. Barnet vet att det är lite olika regler och tider och hade vi behövt hålla gemensam konsekvent linje hade det nog varit svårare.

 

[Grazing]

Som ensamstående kvinna kan du ju få ivf gratis genom regionen? Varför börja tjorva med en okänd människa som kommer ha juridisk rätt till barnet?

Men går det ens i sverige? Har en vän som försökt många år bli gravid men som blivit nekad ivf pga att hon är singel. Det var först när hon flyttade ihop med sin sambo som hon fick tillgång till det.