Sv: Tankar kring förlossningen!
Oroa sig är ju ingen mening, men inför min första förlossning var jag också väldigt nyfiken och positiv, smärttålig som jag är. Nu hade jag en väldigt bra förlossning där jag inte tog något smärtstillande (det har jag inte gjort någon av gångerna). Men ändå blev jag tagen på sängen när värkar slog till vid den första förlossningen. Jag var liksom inte beredd på att det skulle göra så ont. Iofs gick jag från inget värkarbete till fullt värkarbete (täta) på tio minuter, så det gjorde väl inte saken bättre (ingen smygstart). Inte heller begrep jag riktigt hur nära ungen var att komma ut. Jag väntade hela tiden på att min kropp skulle göra jobbet åt mig (vilket den vägrade göra). Till slut begrep jag att om den här ungen ska ut någon gång, så får jag jobba lite. Det tog rätt så lång tid första gången, 40 min krystvärkar (hade nog kunnat minskat bra myckte om jag bara förstått att ungen nästan var ute) och jag hade tagit i så bägge ögonen var helt röda och blodsprängda. (Blåmärken i ögonen ser lite lustiga ut faktiskt). Så fort jag begrep att jag var tvungen att jobba lite, så "försvann" smärtan. Psyket kan göra otroligt mycket under en förlossning (åtminstone för mig).
Med andra så var jag mycket mera beredd på hur det skulle kännas och inte så kaxig. Värkarna kändes helt annorlunda när jag inte spände mig och kämpade emot, utan andades genom varje värk. Hade inte mer än två värkar som gjorde ont och dom kom när jag inte kunde koncentrera mig på värkarna eftersom jag var tvungen att svara BM på frågor. Underbar förlossning där jag var helt öppen när jag kom in och sonen är född på tre värkar.