Tankar kring ett svårt beslut om hunden

[prinsessfeminist]

Så har det gått tre månader sedan jag sist skrev något om vår jycke. Tiden har gått åt till att 1) förneka problemet 2) åtgärda delar av problem 8med bla munkorg) och 3) fundera kring problemet.

Det mest eleganta i sammanhanget är att inget beslut har fattats trots en ganska öppen diskussion om dessa tre punkter.

Så snart diskussionerna närmats sig ett beslut, en slags lösing på problemet - så har diskussionslystan strandat och debatten tystnat - för att sedan diskuteras en annan dag, en bättre dag - eller ... ähum ingen dag alls.

Detta massiva motstånd stavas KÄNSLOR - och som vanligt så ställer känslorna till oreda i det rationella tänkande.

Hunden är alltså sju år och har en del egenheter för sig. han är lite vaktig och snar att bli arg vid provokationer. Mao ingen bra "barnhund" (om det nu fanns sådana).

I 97 procent av livet fungerar han ypperligt som sällskapshund. Han har aldrig varit sjuk eller haft problem som kan betecknas "problemhundmässiga". Rätt behandlad; med en hel del disciplin och mycket kel i soffan samt promenader och lite agilityträning så är han toppen!

Därför känns det hårt att avliva honom.

Nu har således tankarna kommit till att hitta ett nytt hem. Ett nytt hem, nya människor och nya rutiner; ett helt nytt liv - för en sjuårig hund. Fungerar det tro? problemet är kontrollbehovet hos mig. Tänk om det blir fel? Tänk om de ångrar sig och hunden blir skickad till någon annan - eller om hunden inte trivs? eller att förutsättningarna drastiskt ändras, så att nya familjen också måste fatta ett beslut...

Då får jag kalla fötter och vill hellre sticka huvudet i sanden. Det fungerar ju trots allt hemma, även om det är ett väldigt passande på hunden.

Hur resonerar ni? vad är klokast? att låta avliva en fullt frisk 7-årig hund eller hoppas på rätt respons på en annons om omplacering? Vi har tyvärr ingen i bekantskapskretsen som vill ha en hund...

 

[Gnist]

Sv: Tankar kring ett svårt beslut om hunden

Om ni beslutar er för att omplacera hunden, så betona hans "problem"/egenheter Flera gånger och skriv in det i köpekontraktet.
Hittar ni rätt person för hunden, så ser jag inget problem med omplacering av en 7-årig hund.

 

[Pangare]

Sv: Tankar kring ett svårt beslut om hunden

Jag förstår till fullo problemet. det är svåra beslut att välja mellan.

För hundens del så skulle jag dock inte tveka utan avliva hunden. Skälet är att hur gärna du än vill så kommer samvetet alltid att gnaga. Hur mycket ni än har förklarat för den nya ägaren så kan det utan tvekan gå snett och någon bli biten.
Då kommer ånyo alla anklagelser varför avlivade vi inte i stället.....

En hund som blir avlivad plågas inte, den behöver inte fortsätta ett liv kanske med munkorg eller instängslad och ständigt vaktad. Den får fara fritt i hundhimlen och det tror jag den mår allra bäst av, och ni också.

 

[Tindrande]

Sv: Tankar kring ett svårt beslut om hunden

Detta låter som våran Tilly i en äldre upplaga, hon fick somna i i måndags... Vi vaktade alltid henne men nu hade allt gått så bra så vi slappnade tyvärr av. Då hon helt plötsligt högg - oprovocerat. Vi besämde oss direkt, men ju fler timmar som gick ju mer vacklade vi i beslutet. Började tänka om vi vaktar mer noga, lämnar henne hemma och om någon kommer stänga in henne. Men är det de liv man vill ge till ett djur?? Som i vanliga fall funkar super med bara familjemedlemmar?? Svaret för oss var nej. Som sagts tidigare - himlen är ingen dålig plats. Ja du der väl var jag vill komma...

 

[T.Alsterfeldt]

Sv: Tankar kring ett svårt beslut om hunden

jag skulle nog lägga ut lite trådar hos folk jag känd eom jag var som du,förr eller senare dyker det uppngn som vill ha en trevlig hund.
åldern är inge hinder för omplacerng och jag kan ärligt talat inte se hinder mentalt heller om det funkar så som du beskriver.det fnns så många utan barnkontakt som ändå vill ha en trevlig jycke att skogsluffa o träna lite med,men som inte kan ta en liten valp.

tills ni bestämmer er finns dock mycket att göra.

se till att ni kollar hunden veterinärt,grinighet är ofta tecken på smärta.

det finsn förmodligen digra möjligheter till umgänge o aktiv tid me dhunden utan barn eller i kontrollerade former ,vilket gör at hunden sedan kan vara själv i ett rum utan att lida,den är så trött så dåsover den.

när barnen har nattat sig så kan det bli hundtid igen.

som kuriosa kan jag nämna min fd problemhund,en akut omplacering medallehanda problem utom aggression.

han rehabiliterades här,och eftersom jag fick en annan valp så skall han bort,han är nu 2 år.

till saken hör att han kom från en barnfamilj,med ickeexisterand ekontakt med andra hundar o stressad o understimulerad.

nu har han en egen hundflock hemma,men här blir inga barn gjorda..

jag har däremot i bekantskapskretsen en barnfamilj som jag tidigare jobbat med i fobiträning för hund med sonen.det funkad eutmärkt,men barnet är allergskt-kaninte ha egen hund

vi gör nu så att vi har "delad vårdnad" dvs hunden bor med familjen ungefär halva veckorna o med mig resten.kvarterets ungar älskar honom o han är så lycklig när han får åka dit,får då annan stimulans än hos mig o sina älskade ungar.
än har sonen inte reagerat så det ser lovande ut.han kommer troligtvis -inte-att flytta dit på heltid då d ejobbar osv,emn hittar jag inget bra hem så är elad vårdnad ett alternatv för honom,definitivt.


man får vara lite kreativ i såna här situationer.

men som sagt,hunden börjar bli gammal,kolla föst upp leder,muskler osv så att inte detta sitter i trötthet o fösvar pga smärta

 

[prinsessfeminist]

Sv: Tankar kring ett svårt beslut om hunden

Will do. Tack för ditt råd. Jag kommer att vara väldigt ärlig med hur han är i vissa situationer. Jag kommer också vilja att vi skriver ett kontrakt där den nya familjen hör av sig om de behöver omplacera eller avliva hunden. Jag vill veta vad som händer.

Sedan vet jag att det är en chansning. Folk kan lova vad som helst, men om jag får en bra känsla av familjen så hoppas jag att den stämmer.

Jag tror också att han klarar en omplacering då han i grunden är en trevlig och lättsam hund. Han bodde hos Grana i två månader och det fungerade helt utan problem en sommar. Blir han väl omhändertagen och omskött efter den nya familjens bästa förmåga så kan jag inte tänka mig att han skulle "sörja" oss. Så komplicerade är oftast inte hundar, tack och lov.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Tankar kring ett svårt beslut om hunden

Jag förstår till fullo problemet. det är svåra beslut att välja mellan.

För hundens del så skulle jag dock inte tveka utan avliva hunden. Skälet är att hur gärna du än vill så kommer samvetet alltid att gnaga. Hur mycket ni än har förklarat för den nya ägaren så kan det utan tvekan gå snett och någon bli biten.
Då kommer ånyo alla anklagelser varför avlivade vi inte i stället.....

En hund som blir avlivad plågas inte, den behöver inte fortsätta ett liv kanske med munkorg eller instängslad och ständigt vaktad. Den får fara fritt i hundhimlen och det tror jag den mår allra bäst av, och ni också.

Du har rätt på många sätt. Visst vore det enklast att bara eliminera problemet. Tyvärr så känns en avlivning väl drastisk då hunden inte alls har några större problem. Han är frisk, glad, tillgänglig, hyfsat lydig och skulle mycket väl kunna ha sju goda år till i en familj där han inte blir stressad av småbarn.

När han nöp barnet så var det provocerat. Visst kunde han gått undan, men han tyckte nog själv att han skulle fostra ungen. Vuxna och större barn respekterar han utan problem, medan han känner sig stursk nog att säga till barnet.

OM vi hittar en familj med exempelvis barn från 10 år och uppåt och vuxna med lite hundvana så ser jag inte att han skulle vålla några som helst bekymmer. Men det är detta OM... vi får väl se.

Verkar det inte finnas några familjer av det slaget, ja, då får det bli en sista resa för vår vän. Jag vill i alla fall undersöka möjligheterna först.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Tankar kring ett svårt beslut om hunden

Jag lider med dig och er hund. Skillnaden mellan din och vår hund verkar dock vara lite större. Vår hund är aldrig osäker kring barn.

Han är bara ointresserad. Om barnen struntar i honom så är han inte alls sur och grinig och finns inga barn i närheten - ja, då är han som vilken hund som helst. Han har andra egenheter såsom att vakta huset osv. men det finns många människor som tom tycker att det är bra att ha en hund som säger till.

Jag tror att det är därför vårt beslut dragit ut på tiden. Hunden är uppvuxen med barn och det som hänt har varit rena provokationer = vi har inte sett efter barnet ordentligt. När det är ordning på barnen så är hunden inget problem. Det han möjligen har är något kortare stubin än de därhundarna som verkar tåla allt och lite till.

Jag respekterar ert beslut och hade vår situation varit en annan så hade jag heller inte tvekat. Hundar som biter oprovocerat mår bäst i hundhimlen.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Tankar kring ett svårt beslut om hunden

Tack för ditt långa svar, Thina!

Du tar upp flera goda aspekter. Inte minst det där med att hunden kan ha ont, då det givetvis påverkar humöret. det verkar dock inte vara några fysiska fel på honom, för då tycker jag att han borde varit surare mot oss allihop? Om än inte så modig att han skulle våga morra åt matte eller husse. men jag menar rent allmänt så där.

Det enda jag kan erinra mig vid händelsen var att det förmodligen var en löptik i området den perioden. Han blir lite mer spänd då och han vankar lite av och an när dessa perioder inträffar.

Det kommer givetvis hända även i en ny familj, men om där inte finns några småbarn så slipper han i alla fall den extra stressen.

Vår hund har ett stort kontrollbehov och mår allra bäst när han vet exakt vad som gäller. Velar man fram och tillbaka så försöker han att ta över kommandot.

Vi har under dessa tre månader som gått anpassat livet mer efter hunden. Han har fått mer aktiviteter, längre promenader och mer engagemang. Äldsta barnet har gått agilitykurs och det verkar som om han mår allmänt bättre nu än när det hände. Yngsta barnet (som råkade illa ut) kan absolut umgås med honom utan att han visar sura miner. Jag tror därför att situationen är ganska ok, trots allt.

Bekymret är att den där oron finns gnagande. Jag vet ju att han inte tvekar att nypa till om situationen blir för intensiv. Visst man kan inte lita på någon hund, men just denna hunden är lite skarpare än vad som är lämpligt med småbarn i familjen.

Ytterligare en poäng är att det förekommer kompisar i vårt hus och att livet inte direkt är i stiltje. Hunden går igång på all aktivitet och vill inte missa något som händer. En något lugnare miljö hade gjort honom gott.

I övrigt håller jag med dig om kreativiteten och lite okonventionella lösningar. Vi får väl se vad som händer. jag har hittills inte fått napp när jag diskuterat saken med mina vänner. De har alla nog med sina egna hundar eller har valt att inte ha hund av en eller annan orsak.

 

[Alexandra_W]

Sv: Tankar kring ett svårt beslut om hunden

*KL*

Jag vet inte vad som hänt, men antar att hunden huggit ett barn?

Ang att omplacera en sjuårig pigg och frisk hund så ser jag inga problem med det, och tror inte hunden gör heller faktiskt. Min hane kom till mig när han var sex år och det var inga som helst problem.

Ang hundar som inte är barnsäkra så har jag haft en i min omgivning de senaste tio åren, hon är dock i himlen sen en knapp månad nu, pga lymfosarkom. Den tiken var väldigt vass och väldigt vaktig överlag, och vaktade 'sina' saker och mat alldeles för hårt. Har huggit barn relativt 'oprovocerat' (oprovocerat sett med människoögon, ytterst framprovocerat i hundens värld då barnet i ett fall skulle ta en pinne från hunden, och i det andra fallet sprang förbi direkt framför nosen när hunden sov i sin korg.)

Och jag, som är väldigt strikt med att efter ETT oprovocerat hugg så ser jag till med att de aldrig nånsin får en andra chans att hugga (dvs de skulle få somna in), kan faktiskt förstå att man behåller en sådan hund men ser till att ha den i en barnfri miljö. Jag tycker inte det är helt rätt, men jag kan FÖRSTÅ det.

Det som känns som kuggfrågan är för mig vad som eg hände, den hunden i min närhet hade aldrig visat minsta lilla tendens att ens lyfta på örat mot barn ute på stan, i miljöer som hon inte ansåg som 'hemma' osv. Om hunden är allmänt ilsk på barn finns inget att fundera på enligt mig. Om det däremot är i specifika situationer ( t ex barn på besök och som är i närheten av hundens korg/leksaker/mat, men inga problem i övrigt) så kan det ju gå att ta bort problemet till viss del. Men då gäller det ju att den nya ägaren är helt införstådd med att man ALDRIG kan tycka att 'ja men de känner ju varandra barnet och hunden, och det har ju gått bra flera gånger nu' eller liknande 'slappna av'-beteende, det är då det smäller igen tyvärr.

Så jag tycker att du ska göra som du är inne på, se om du kan finna ett hem som uppfyller kraven, och som känns bra och rätt för dig, och om du hittar det omplacera. Och om du inte hittar det låta hunden få somna in.

JAG skulle dessutom försöka behålla ägarskapet över hunden om det går, så att man eliminerar risken att hunden hamnar i ännu ett nytt hem, eller blir kvar i livet om den hugger en gång till alt hugger i andra situationer.

Sen, nyfiken fråga, känner hunden av sin ålder någonting? Jag har en 11-årig hane som sista ca 1½ åren varit ganska muttrig på katterna när de leker i hans korg när han sover, övar svanhopp ner i hans korg osv. Han 'varnar' bara, men han var tidigare enormt tålmodig med katterna. Och jag tror att det helt enkelt är 'bara' åldern (dvs han har inte ont etc) som gör att han inte har ork med katterna på samma sätt längre. (Katterna har lärt sig att titta vilken hund de tänker terrorisera nu, och låte rhonom vara ifred annat än om de av misstag sladdar in i hans korg. Men den dag han så mycket som hugger MOT någon av katterna, då är det dags att låta honom somna)

 

[Ramona]

Sv: Tankar kring ett svårt beslut om hunden

Hur man an vrider och vander pa det sa har man problemet kvar. Det ar en mycket svar fraga och valet hade varit mycket enklare om han hade varit konstant jobbig att hantera och ha att gora med.

Samtidigt som jag tycker att det ar sjalvklart att man inte ska ha en icke barnvanlig hund i en barnfamilj, sa kanns det anda som att problemet kan losas. Du vantar val inte fler barn? Och din yngsta kommer ju att vaxa upp och vara mindre stojig och leka lite battre med hunden. Dessutom kommer hon bli en battre auktoritar figur, som han kanske inte forsoker satta sej pa.

Fragan ar om du kanner att det ar vart all extra aktivering och jobb? Vad tycker den aldsta dottern? Vill hon trana och tavla mer sa kanske det ar vart att ha honom kvar. Kan man kompomissa och saga att den aldre dottern maste se till hunden nar den lilla blir stokigare inomhus? Det ar val trots allt hennes hund, eller har jag missuppfattat det hela?

Sedan far man ju tanka pa framtiden lite grann. Vad har familjen for planer inom de narmasta 7-10 aren? Passar hunden in i det? Ar det aggressiviteten som stor, eller ar det nagonting annat?

Men om ni kanner att det ar ett hot mot de mindre barnens sakerhet sa tycker jag att ni i alla fall ska satta ut hunden pa foder nagonstans.