AnnaJL
Trådstartare
Behöver lite input på en sak som gnagt mig lite.
Har en goldenhane som är fruktansvärt lättstressad, ett riktigt nervvrak i vissa situationer rent utsagt. Jag inser att det till viss del beror på mig som ägare (14-årig förstagångshundägare till hane med mycket testosteron = inte bra), men jag har även fått höra att han är lik sin far som är väldigt intensiv så det kanske inte bara beror på mig.
Till saken; När jag skaffade grabben var min ambition att köra lite agility, mest för kul skull. Men eftersom varje träning var en plåga för både mig och honom slutade jag rätt snabbt. En tränare på brukshundsklubben sa då till mig att det endast var mitt fel att hunden inte klarade av träningarna och att alla hundar tycker att agility är kul om ägaren klarar av att hantera hunden rätt. Hon tyckte att jag skulle "stå ut" med en stressad hund ett tag eftersom han senare skulle bli mer säker och tycka att agilityn var det bästa som fanns. För det tyckte alla hundar. Till saken hör väl att hunden var rätt ung vid detta tillfälle.
Hade tränaren rätt? Skulle jag ha stått på mig?
Efter detta så bytte jag klubb och började med viltspår istället, vilket hunden älskar. Visst var han stressad även då på träningar men jag upplevde det hela som mer positivt än agilitystressen.
Hunden är nu 10 år och är fortfarande lättstressad, men både han och jag är bättre på att hantera situationer där han känner sig osäker. Men hade det varit annorlunda om jag fortsatt med agilityn? Hade han blivit en säkrare hund i alla situationer?
Ska man acceptera att vissa hundar inte klarar av en del saker, eller har man sig själv som ägare att skylla?
Svammel svammel, men ja..
Har en goldenhane som är fruktansvärt lättstressad, ett riktigt nervvrak i vissa situationer rent utsagt. Jag inser att det till viss del beror på mig som ägare (14-årig förstagångshundägare till hane med mycket testosteron = inte bra), men jag har även fått höra att han är lik sin far som är väldigt intensiv så det kanske inte bara beror på mig.
Till saken; När jag skaffade grabben var min ambition att köra lite agility, mest för kul skull. Men eftersom varje träning var en plåga för både mig och honom slutade jag rätt snabbt. En tränare på brukshundsklubben sa då till mig att det endast var mitt fel att hunden inte klarade av träningarna och att alla hundar tycker att agility är kul om ägaren klarar av att hantera hunden rätt. Hon tyckte att jag skulle "stå ut" med en stressad hund ett tag eftersom han senare skulle bli mer säker och tycka att agilityn var det bästa som fanns. För det tyckte alla hundar. Till saken hör väl att hunden var rätt ung vid detta tillfälle.
Hade tränaren rätt? Skulle jag ha stått på mig?
Efter detta så bytte jag klubb och började med viltspår istället, vilket hunden älskar. Visst var han stressad även då på träningar men jag upplevde det hela som mer positivt än agilitystressen.
Hunden är nu 10 år och är fortfarande lättstressad, men både han och jag är bättre på att hantera situationer där han känner sig osäker. Men hade det varit annorlunda om jag fortsatt med agilityn? Hade han blivit en säkrare hund i alla situationer?
Ska man acceptera att vissa hundar inte klarar av en del saker, eller har man sig själv som ägare att skylla?
Svammel svammel, men ja..