Pellegnillot
Trådstartare
Jag har en son och vi har varit på fyraårskontroll på BVC. Jag känner att jag begriper inte detta: Fungerar det på "alla" fyraåringar att en "främmande" person ber dem göra grejer och så gör de bara det utan vidare? Det finns liksom inte på kartan att mitt barn skulle genomföra allt detta som kontrollen innehöll. Han vägrade allt.
Början på besöket gick ungefär så här:
"Titta på tågets vagnar, alla de här sakerna ska du göra idag!"
-Nej.
"Rita, gå balans, trä pärlor, lyssna efter pip och trä klossar..."
-Nej.
"Kan du rita en gubbe?"
-Nej.
"Kan du rita ett tåg?"
-Nej. Jag vill hem mamma.
Nu har vi fått en ny tid om någon vecka och jag känner bara VARFÖR måste vi börja traggla med detta också.
Hans första besök hos tandsköterskan vid tre års ålder var bara skrik och panik. Ju mer hon försökte övertala honom ju värre blev det. Nu har vi varit där fem gånger och han har fortfarande inte öppnat munnen. Det går bättre, han är inte ledsen men han öppnar inte munnen och vi har snart en ny tid.
Jag känner hur tiderna till olika besök för att göra saker han vägrar börjat hopa sig.
Vi gör allt vi kan tänka på för att förbereda. Vi pratar om det, läser böcker, ser på film, övar på de olika momenten. Muta har definitivt förekommit.
En del av mig tänker att han bara är fyra år och har stor integritet. Han genomskådar en direkt om man konstlar sig och försöker manipulera honom att göra grejer. Det känns konstigt att någon ska titta en i munnen och det är konstigt när folk man inte känner beordrar en att göra random grejer. Så det är inte konstigt att det blir så här. Jag tror också att han reagerar på att de pratar med honom "som om han vore ett barn" om ni förstår vad jag menar.
Å andra sidan känner jag mig mer och mer stressad och som en... lite kass förälder? Hur kan det vara så svårt för oss när det inte verkar vara några konstigheter för "alla andra"? Jag känner en extra press eftersom han inte går i förskola. Det känns utsatt att gå emot strömmen och så är det något som inte riktigt funkar.
Jag vet inte vad min slutfråga är riktigt. Bara: hjälp?! Vad gör jag?! Har detta fungerat för era barn utan vidare?
Början på besöket gick ungefär så här:
"Titta på tågets vagnar, alla de här sakerna ska du göra idag!"
-Nej.
"Rita, gå balans, trä pärlor, lyssna efter pip och trä klossar..."
-Nej.
"Kan du rita en gubbe?"
-Nej.
"Kan du rita ett tåg?"
-Nej. Jag vill hem mamma.
Nu har vi fått en ny tid om någon vecka och jag känner bara VARFÖR måste vi börja traggla med detta också.
Hans första besök hos tandsköterskan vid tre års ålder var bara skrik och panik. Ju mer hon försökte övertala honom ju värre blev det. Nu har vi varit där fem gånger och han har fortfarande inte öppnat munnen. Det går bättre, han är inte ledsen men han öppnar inte munnen och vi har snart en ny tid.
Jag känner hur tiderna till olika besök för att göra saker han vägrar börjat hopa sig.
Vi gör allt vi kan tänka på för att förbereda. Vi pratar om det, läser böcker, ser på film, övar på de olika momenten. Muta har definitivt förekommit.
En del av mig tänker att han bara är fyra år och har stor integritet. Han genomskådar en direkt om man konstlar sig och försöker manipulera honom att göra grejer. Det känns konstigt att någon ska titta en i munnen och det är konstigt när folk man inte känner beordrar en att göra random grejer. Så det är inte konstigt att det blir så här. Jag tror också att han reagerar på att de pratar med honom "som om han vore ett barn" om ni förstår vad jag menar.
Å andra sidan känner jag mig mer och mer stressad och som en... lite kass förälder? Hur kan det vara så svårt för oss när det inte verkar vara några konstigheter för "alla andra"? Jag känner en extra press eftersom han inte går i förskola. Det känns utsatt att gå emot strömmen och så är det något som inte riktigt funkar.
Jag vet inte vad min slutfråga är riktigt. Bara: hjälp?! Vad gör jag?! Har detta fungerat för era barn utan vidare?