Ta med barn (oanmälda) till bekanta

Wow. Så du har liksom inga personliga saker i resten av lägenheten? Inga böcker, inga telefoner, inte nån ipad eller dator, nån målarbok? Förlåt men det låter helt otroligt.

Att pojkvännen kan lägga grejerna där han vill (oavsett storlek, gissar att sakerna är större än "en liten bil") visar ju att ni ser de gemensamma ytorna mer som era ytor än som era och barnens.

Min mobil har jag alltid på mej och data har jag ingen. Det jag har är kläder, hundarnas grejer, tandborste, trosskydd, någon platttång och lite smink.
Barnet får leka på dom gemensamma utrymmena och det är också där all lek sker då vi inte har något eget rum till barnet. Hade barnet haft eget rum hade det varit större saker som tar plats som lektes med där inne men vi skulle aldrig tvinga han att leka ensam i sitt rum.
 
Precis. Det är ju praktiskt helt enkelt. Eller rättare sagt, det kan vara enda chansen att få något gjort. Och det är viktigare än att färggrant lego på golvet stör estetiken i rummet.

Dessutom är ju den där lego-på-golvet-fasen av ens liv förhållandevis kort och övergående (om man inte tänkt sig skaffa typ tio barn). Hux flux är ungarna stora och man kan börja inreda som man själv vill igen.
 
Dessutom är ju den där lego-på-golvet-fasen av ens liv förhållandevis kort och övergående (om man inte tänkt sig skaffa typ tio barn). Hux flux är ungarna stora och man kan börja inreda som man själv vill igen.
Fast flera år med lego på golvet i vardagsrummet hade inte ens jag som icke-pedant pallat. Nu bor vi så stort att vi kan låta nedervåningen vara ganska leksaksfri (eller ja, hon har en stor jäkla säck med leksaker och ett par hyllor med böcker nere i vardagsrummet, men det är av sådan karaktär som liksom läggs tillbaka i säcken igen efter avslutad lek).
Vi försöker hålla nedervåningen i såpass leksaksfritt skick att robotdammsugaren kan gå tidigt varje morgon. Övervåningen är mer fritt fram, men även där försöker vi hålla kaoset till hennes rum och allrummet där vi tittar på tv (och som praktiskt nog ligger vägg-i-vägg så att hon kan härja i sitt rum när mamman ligger utslagen i fåtöljen och glor på tv) och inte i vårt sovrum eller mitt arbetsrum. Blir lite förvånad över att huset på ngt sätt förväntas ska tas över av pryttlar och kladd bara för att man har barn. Sofforna nere är inte till för varken vattenfärg, kritor eller fruktkladd. Myssoffan där uppe däremot får man gärna käka mellanmål i och hänga runt med lortiga kläder, men lika lite som jag slänger mig i sofforna i vardagsrummet i ridkläder, lika lite tror jag att det blir ett trauma för vår dotter att hon inte får sitta där och leka med fingerfärg liksom.
 
Oj, det måste vara skillnad i temperament, hur man hanterar såna föräldrar. Jag fick under min uppväxt med en kontrollerande pedantförälder bl.a. höra "Det är inte ditt rum, det är ett rum i mitt hus!" när jag hävdade någon sorts rätt till självbestämmande över mitt eget privata space och då reagerade jag med att känna mig extremt ovälkommen, kvävd och olycklig.

Det låter ju hemskt! Klart att huset är lika mycket barnens hem!

Däremot om tonåringen kom med förslaget att måla vardagsrummet i en färg man inte själv hade tänkt sig hade även jag kunnat säga ”nej, du vill du ha den färgen i vardagsrummet så får du vänta tills du har din egen lägenhet” men det är ju en annan sak tänker jag.
 
Dessutom är ju den där lego-på-golvet-fasen av ens liv förhållandevis kort och övergående (om man inte tänkt sig skaffa typ tio barn). Hux flux är ungarna stora och man kan börja inreda som man själv vill igen.
För oss har den varat i nio år nu. Och lär göra minst i fem år till skulle jag uppskatta. Så kort tycker jag nog inte att den fasen är.
 
Fast flera år med lego på golvet i vardagsrummet hade inte ens jag som icke-pedant pallat. Nu bor vi så stort att vi kan låta nedervåningen vara ganska leksaksfri (eller ja, hon har en stor jäkla säck med leksaker och ett par hyllor med böcker nere i vardagsrummet, men det är av sådan karaktär som liksom läggs tillbaka i säcken igen efter avslutad lek).
Vi försöker hålla nedervåningen i såpass leksaksfritt skick att robotdammsugaren kan gå tidigt varje morgon. Övervåningen är mer fritt fram, men även där försöker vi hålla kaoset till hennes rum och allrummet där vi tittar på tv (och som praktiskt nog ligger vägg-i-vägg så att hon kan härja i sitt rum när mamman ligger utslagen i fåtöljen och glor på tv) och inte i vårt sovrum eller mitt arbetsrum. Blir lite förvånad över att huset på ngt sätt förväntas ska tas över av pryttlar och kladd bara för att man har barn. Sofforna nere är inte till för varken vattenfärg, kritor eller fruktkladd. Myssoffan där uppe däremot får man gärna käka mellanmål i och hänga runt med lortiga kläder, men lika lite som jag slänger mig i sofforna i vardagsrummet i ridkläder, lika lite tror jag att det blir ett trauma för vår dotter att hon inte får sitta där och leka med fingerfärg liksom.
är det någon i tråden som har skrivit att det blir ett trauma för barnen om de inte får leka överallt?
 
För oss har den varat i nio år nu. Och lär göra minst i fem år till skulle jag uppskatta. Så kort tycker jag nog inte att den fasen är.

Nej, det är naturligtvis bara min personliga uppfattning om vad som räknas som en övergående fas av livet. Jag (och maken också, som tur är) är helt chill med att barnens saker kommer ligga lite varstans i vårt gemensamma hem de kommande 18 åren. Så länge de bor här så delar vi på utrymmet så demokratiskt vi kan. :)
 
Nej, det är naturligtvis bara min personliga uppfattning om vad som räknas som en övergående fas av livet. Jag (och maken också, som tur är) är helt chill med att barnens saker kommer ligga lite varstans i vårt gemensamma hem de kommande 18 åren. Så länge de bor här så delar vi på utrymmet så demokratiskt vi kan. :)
Jo det gör vi med, jag har skrivit det förut, vi som bor här är ju fem människor och tre marsvin och vi samsas så gott det går om vår boyta och försöka kompromissa oss fram. Skulle jag också vilja ha en soffa utan blåbärsfläckar som jag just upptäckte? Ja. Men jag får välja de strider jag orkar med när det gäller mina barn, målet är att den ena ska ha kläder på sig och komma iväg till skolan. Så svåra är ju naturligtvis inte alla barn men jag försöker sprida lite nyanser i det svartvita tänket.
 
Jo det gör vi med, jag har skrivit det förut, vi som bor här är ju fem människor och tre marsvin och vi samsas så gott det går om vår boyta och försöka kompromissa oss fram. Skulle jag också vilja ha en soffa utan blåbärsfläckar som jag just upptäckte? Ja. Men jag får välja de strider jag orkar med när det gäller mina barn, målet är att den ena ska ha kläder på sig och komma iväg till skolan. Så svåra är ju naturligtvis inte alla barn men jag försöker sprida lite nyanser i det svartvita tänket.

Just fasiken, vi har ju två katter också som tar plats och stökar ner (apropå marsvin). :D Det hade alltså inte gått att ha pedantstädat här ens utan barn för kattgrabbarna är modell XL, fäller helt osannolika mängder päls och ligger och vräker sig i samtliga möbler (förutom de kattbäddar som jag köpt specifikt till dem :rage:).
 
Min mobil har jag alltid på mej och data har jag ingen. Det jag har är kläder, hundarnas grejer, tandborste, trosskydd, någon platttång och lite smink.
Barnet får leka på dom gemensamma utrymmena och det är också där all lek sker då vi inte har något eget rum till barnet. Hade barnet haft eget rum hade det varit större saker som tar plats som lektes med där inne men vi skulle aldrig tvinga han att leka ensam i sitt rum.

off topic.
Men menar du att du enbart äger kläder och lite smink, i stort sett?
Inga böcker, ingen dator, inga andra saker?
 
off topic.
Men menar du att du enbart äger kläder och lite smink, i stort sett?
Inga böcker, ingen dator, inga andra saker?

Man alltså... hur mycket prylar har folk egentligen? Eller menar ni att definitionen av "mina prylar" är allt som jag äger? Inredning i form av lampor osv?

Eller är det vanligt att folk förvarar kläder, smink, pryttlar, datorer, kontorspapper osv i vardagsrummet? Kläder har väl sin plats, smink hör hemma i badrummet, dator i en arbetshörna osv. Vardagsrummet är till för att umgås med folk, det gör jag helst utan att behöva sitta på en gammal laptop eller se räkningar drällandes runt mig. Jag kan helt ärligt säga att jag inte har "personliga" saker såsom kläder och smink, dator, m.m. liggandes framme i vårt vardagsrum. Om jag slarvar med att sortera så kanske de återfinns på en krok i badrummet typ. Böcker som inte läses står i bokhyllor eller ligger på någon annan form av hylla. Mobiltelefon är väl det enda kanske som alltid är med och framme i någon mån, men den ligger oftast på en hög hylla någonstans utom räckhåll från klåfingriga barnhänder. I de hem jag gästat tycks inte detta vara någon annorlunda ordning så jag blir lite ställd över att det ifrågasätts som något onormalt?

Men som sagt var, jag räknar inte in allt jag äger som personliga tillhörigheter. Saker för funktion i hemmet såsom lampor, vaser, mattor, möbler, köksutrustning, badrumstillbehör osv fyller ju en funktion i hemmet och är inköpta för det gemensamma hemmets nyttjande/vård.
 
Jag tycker du överreagerar starkt. Visst att man kanske bör säga att man tänker ta med barnnet men har dom kommit dit så fine lixom. Jag hade troligtvis vänt i dörren om du hade haft den attityden.
Nej, man bör inte säga att man ska ta med barnet - man bör fråga om det är ok.

Jag tycker inte att ts överreagerar. Jag har en vän som har en tonårsdotter som är med överallt. Min vän brukar inte heller fråga om det är ok på middagen jag bjudit henne till, utan hon säger i sista stund "F kommer också med". Irriterande, tycker jag. ...och då F är med så handlar allt om henne.
Varför är det så svårt att fråga om det är ok??
 
Man alltså... hur mycket prylar har folk egentligen? Eller menar ni att definitionen av "mina prylar" är allt som jag äger? Inredning i form av lampor osv?

Eller är det vanligt att folk förvarar kläder, smink, pryttlar, datorer, kontorspapper osv i vardagsrummet? Kläder har väl sin plats, smink hör hemma i badrummet, dator i en arbetshörna osv. Vardagsrummet är till för att umgås med folk, det gör jag helst utan att behöva sitta på en gammal laptop eller se räkningar drällandes runt mig. Jag kan helt ärligt säga att jag inte har "personliga" saker såsom kläder och smink, dator, m.m. liggandes framme i vårt vardagsrum. Om jag slarvar med att sortera så kanske de återfinns på en krok i badrummet typ. Böcker som inte läses står i bokhyllor eller ligger på någon annan form av hylla. Mobiltelefon är väl det enda kanske som alltid är med och framme i någon mån, men den ligger oftast på en hög hylla någonstans utom räckhåll från klåfingriga barnhänder. I de hem jag gästat tycks inte detta vara någon annorlunda ordning så jag blir lite ställd över att det ifrågasätts som något onormalt?

Men som sagt var, jag räknar inte in allt jag äger som personliga tillhörigheter. Saker för funktion i hemmet såsom lampor, vaser, mattor, möbler, köksutrustning, badrumstillbehör osv fyller ju en funktion i hemmet och är inköpta för det gemensamma hemmets nyttjande/vård.

Tja, jag lever ju själv och har en förmåga att "drälla" saker.
Mitt hem är inte någon utställningslokal utan ett hem att vistas i.

Datorn har jag i vardagsrummet av praktiska skäl (men kunde väl ha i det rum som jag i stort sett aldrig nyttjar) - fåtöljen där är bekvämast.
På vardagsrumsbordet ligger ett par böcker som är "på gång". Ytterligare någon bok som jag läser eller som "ligger i kö" att läsas, ligger på sängbordet.
I vardagsrummet och sovrummet har jag också tygpåsar med det/de handarbeten som är "på gång".
Mobilen ligger oftast på köksbordet för att jag inte ska tappa bort den...
En temugg och tekanna har jag oftast stående på vardagsrumsbordet.

Men att inte ha några personliga saker framme ser jag sällan - varken hos mig själv eller hos bekanta.
 
Tja, jag lever ju själv och har en förmåga att "drälla" saker.
Mitt hem är inte någon utställningslokal utan ett hem att vistas i.

Datorn har jag i vardagsrummet av praktiska skäl (men kunde väl ha i det rum som jag i stort sett aldrig nyttjar) - fåtöljen där är bekvämast.
På vardagsrumsbordet ligger ett par böcker som är "på gång". Ytterligare någon bok som jag läser eller som "ligger i kö" att läsas, ligger på sängbordet.
I vardagsrummet och sovrummet har jag också tygpåsar med det/de handarbeten som är "på gång".
Mobilen ligger oftast på köksbordet för att jag inte ska tappa bort den...
En temugg och tekanna har jag oftast stående på vardagsrumsbordet.

Men att inte ha några personliga saker framme ser jag sällan - varken hos mig själv eller hos bekanta.
Jag tror inte jag känner någon som handarbetar, i vart fall ingen jag träffar i dess hem, så det kan jag inte uttala mig om (min farmor handarbetade i och för sig, men hennes projekt låg inte heller framme, de låg skyddade i något skåp när hon inte höll på tror jag, till skydd från både katter, hundar och barnbarns klåfingriga händer), men annars låter det ju som mitt hem typ. Dricker vi te i vardagsrummet så är kopparna givetvis där. Precis som champagneglasen/rödvinsglasen/kaffekopparna om det är den typen av umgänge. Men när de är urdruckna så diskas de ju och ställs bort? Eller förvarar folk porslin framme? Det tror jag definitivt inte hör vanligheterna till i barnfamiljer i alla fall, det hade blivit en rasande åtgång på koppar. ;)

Att jag är så förvånad är nog för att jag verkligen inte har något "utställningshem" (jag hör dock till dem som gärna hade levt så, älskar snygg inredning, oavsett om det är svenskt tenn rakt igenom eller brittiskt lantligt, så länge det har en tydlig röd tråd) och anser mig vara rätt stökig. Men prylar drällda överallt ger mig krupp, jag vill kunna torka av ett bord utan att flytta en miljon prylar och vill att det ska se snyggt ut och vara lättskött, just eftersom vi så ofta har folk här så vill jag att våra gäster ska få plats i möblerna och inte känna sig som om de sitter i någons röra eller får kläderna förstörda av geggiga barnsaker eller hundhår. Det finns liksom ingen risk att någon skulle tycka att vårt hem såg obebott ut ändå, så att hålla undan och efter är ganska nödvändigt, i kaoset som är vårt liv.
 
Nej, man bör inte säga att man ska ta med barnet - man bör fråga om det är ok.

Jag tycker inte att ts överreagerar. Jag har en vän som har en tonårsdotter som är med överallt. Min vän brukar inte heller fråga om det är ok på middagen jag bjudit henne till, utan hon säger i sista stund "F kommer också med". Irriterande, tycker jag. ...och då F är med så handlar allt om henne.
Varför är det så svårt att fråga om det är ok??

Varför inte då säga att ”Jasså, men jag trodde att vi skulle ses själva idag, det är det jag planerat för” och se hennes reaktion? :)
 
Lusten är stor, men modet sviker.

Ofta är det ju så! Men ”hitta på” ett ”vuxenämne” och skriv till henne att du vill prata själv med henne om detta? Tycket jättemycket om F men detta passar inte att ett ett barn är med och hör.. och se reaktionen? Är hon normal måste hon ju förstå dig :)
Väldigt konstigt att ta med sin dotter hela tiden, kanske är så att dottern har problem som gör att mamman vill ha koll eller så uppfattar F att du och hon kommer väldigt bra överens så att dottern gärna vill träffa dig?
Det är ju väldigt vanligt att tonåringar känner sig vuxna och är du ”en cool väninna” kan det ju mycket väl vara så :)
 
Ofta är det ju så! Men ”hitta på” ett ”vuxenämne” och skriv till henne att du vill prata själv med henne om detta? Tycket jättemycket om F men detta passar inte att ett ett barn är med och hör.. och se reaktionen? Är hon normal måste hon ju förstå dig :)
Väldigt konstigt att ta med sin dotter hela tiden, kanske är så att dottern har problem som gör att mamman vill ha koll eller så uppfattar F att du och hon kommer väldigt bra överens så att dottern gärna vill träffa dig?
Det är ju väldigt vanligt att tonåringar känner sig vuxna och är du ”en cool väninna” kan det ju mycket väl vara så :)
Det är nog närmast det - att jag och F kommer bra överens. F är trevlig, det är inte det, men just det att hon i princip alltid är med och att mamman dessutom bara meddelar att "F kommer med" - som att mamman bestämmer vem jag bjuder. DET stör mig! ...och det att allt ska handla om F då hon är med.
 
Det mesta beror väl på hur stort man bor helt enkelt. Min son kör massor med sina bilar nu, inne på hans rum bland hans andra saker och där han har en matta får han inte plats att köra bilarna. Så han kör de i hallen utanför där de kan åka fritt. Likaså står bilbanan där, den är ny och vi har inte fått plats med den på hans rum. Dessutom är det skönt att ha fri sikt på honom i hallen oavsett vart jag är.

Pennor och sand förvaras i bokhyllan i v-rummet då han sitter vid matbordet där när han ska rita eller bygga. På nyår hade vi större barn på besök som hade pennorna på lägre höjd, plötsligt stod en 2åring och ritade på köksskåpen :cool:.
 

Liknande trådar

Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
99
· Visningar
15 191
Senast: Juli0a
·
Relationer Jag har sedan ett år tillbaka träffat en man, han är ca 10 år äldre och han är egentligen mycket av det jag inte alls letade efter hos...
2 3
Svar
50
· Visningar
14 240
Senast: Mabuse
·
Övr. Barn Jag är halvtids plastförälder till en kille på 12 år som bor hemma hos oss vartannan vecka.. Pojken har diagnostiserats med ADD men de...
Svar
11
· Visningar
2 851
Senast: Mitten
·
D
Ekonomi & Juridik Hej Jag är ny på detta forum och heter MArtine kallas Tine kort & gött. Har tidigare i mitt liv tränat/tävlat med olika typer av...
Svar
10
· Visningar
1 348
Senast: Cizma
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp