Syster som energitjuv...

[Pilo]

Hej alla kloka!
Som rubriken säger så har jag en syster som tar mycket energi av mig och jag vet inte hur jag ska göra för att sätta gränser.

Hon har stort bekräftelsebehov, och vill ha kontroll på allt. Andra systrar i familjen orkar inte med hur hon är vilket ofta skapar konflikter, och jag är emellan. (de är inte biologiska systrar, jag är med alla)
Hon är oftast otroligt negativ och jag är hennes "ventil" i livet. Hon tycker att hennes man aldrig gör tillräckligt hemma, nästintill varje dag får jag en lista om allt hon gör i hushållet och vad lite han gör. Och hennes jobbsituation mm.

Hon ringer varje morgon på väg till sitt jobb. Skickar pm på FB, svarar jag inte på någon timme skickar hon sms med "Hej"
Hon vet att jag är hemma då jag snart ska ha mitt andra barn så hon kan ringa 3-5/ dag och däremellan skicka pm på FB.
Då hon var stressad på juldagen hann hon skicka 40 fbprivs,två sms och jag fick privs av hennes man, då familjen skulle komma till oss och jag pratade med mamma i telefonen om tider och mat.

Jag orkar bara inte bära henne när jag är gravid och varit sjuk, och varje dag försöka lugna hennes ångest över "allt".
Men vi är pappas enda barn och bor nära (7 mil) och hon känner att jag och pappa är "hennes". Mina föräldrar flyttade ihop då hon var fyra. De andra 6 och 8. Jag kom till sex år efter det. Mina systrars andra biologiska föräldrar hade psykiska problem/alkoholism.

En gång sa jag att jag inte orkade lyssna på allt hon sa om sin man,det är ju min svåger också och jag tycker om honom. Då grät hon i en vecka på pm och telefon över hur orättvisa alla är som alltid säger att han är så bra och att jag var den enda som lyssnade, och att ingen såg allt hon gör.

Då det blir så svårt för henne när jag försöker sätta gränser vet jag inte hur jag ska göra. Att stänga av telefonen går ju inte och svarar jag inte så ringer hon till slut min man/våra föräldrar (oavsett gravid eller ej).

Jag känner mig bara så kvävd, fast jag älskar henne och lider med henne att hon inte orkar se det goda i livet eller kunna ta saker som det kommer.

Jag är bara rädd för hur jag ska orka sen med två små och vara hemma.

 

[Monifa]

Låter som om hon behöver göra något åt sin livssituation. Vad händer om du är rak och säger som det är? Att hon borde ta tag i det som är jobbigt och förändra något. Och söka psykolog att prata med. Kanske på ett något mer inlindat vis men det låter som att hennes livssituation både kväver henne själv och dig.

 

[Lipperta]

Du måste prata med henne, säga att du orkar inte vara hennes ventil. Du ska inte vara det heller.

Jag är lite så att mina gränser måste respekteras då jag är psykiskt dålig själv och orkar inte vara psykolog till någon annan någon längra stund. Har haft kompis som var så dplig att han tänkte på självmord, jag ringde hans pappa och sa som det var.

Kan du ringa upp hennes man och berätta att hon mår dåligt just nu, eller förälder så avlastar du dig själv.

Jag skulle få spunk på 3 samtal per dag, jag hade helt ärligt bara blockat när det blev för mycket.

 

[mandalaki]

Det finns ju bara ett sätt och det tror jag att du redan vet: säg ifrån. Ordentligt. Människan låter ju fullständigt gränslös.

Förmodligen gör du henne en otjänst genom att hela tiden vara tillgänglig för hennes stresskontakter.

 

[Vallmo]

Hej alla kloka!
Som rubriken säger så har jag en syster som tar mycket energi av mig och jag vet inte hur jag ska göra för att sätta gränser.

Hon har stort bekräftelsebehov, och vill ha kontroll på allt. Andra systrar i familjen orkar inte med hur hon är vilket ofta skapar konflikter, och jag är emellan. (de är inte biologiska systrar, jag är med alla)
Hon är oftast otroligt negativ och jag är hennes "ventil" i livet. Hon tycker att hennes man aldrig gör tillräckligt hemma, nästintill varje dag får jag en lista om allt hon gör i hushållet och vad lite han gör. Och hennes jobbsituation mm.

Hon ringer varje morgon på väg till sitt jobb. Skickar pm på FB, svarar jag inte på någon timme skickar hon sms med "Hej"
Hon vet att jag är hemma då jag snart ska ha mitt andra barn så hon kan ringa 3-5/ dag och däremellan skicka pm på FB.
Då hon var stressad på juldagen hann hon skicka 40 fbprivs,två sms och jag fick privs av hennes man, då familjen skulle komma till oss och jag pratade med mamma i telefonen om tider och mat.

Jag orkar bara inte bära henne när jag är gravid och varit sjuk, och varje dag försöka lugna hennes ångest över "allt".
Men vi är pappas enda barn och bor nära (7 mil) och hon känner att jag och pappa är "hennes". Mina föräldrar flyttade ihop då hon var fyra. De andra 6 och 8. Jag kom till sex år efter det. Mina systrars andra biologiska föräldrar hade psykiska problem/alkoholism.

En gång sa jag att jag inte orkade lyssna på allt hon sa om sin man,det är ju min svåger också och jag tycker om honom. Då grät hon i en vecka på pm och telefon över hur orättvisa alla är som alltid säger att han är så bra och att jag var den enda som lyssnade, och att ingen såg allt hon gör.

Då det blir så svårt för henne när jag försöker sätta gränser vet jag inte hur jag ska göra. Att stänga av telefonen går ju inte och svarar jag inte så ringer hon till slut min man/våra föräldrar (oavsett gravid eller ej).

Jag känner mig bara så kvävd, fast jag älskar henne och lider med henne att hon inte orkar se det goda i livet eller kunna ta saker som det kommer.

Jag är bara rädd för hur jag ska orka sen med två små och vara hemma.

Det där låter otroligt påfrestande för det första.
Sen tänker jag på direkten att hur sjutton har hon själv tid att hålla på så där varje dag.
Hon är helt klart väldigt gränslöst och hennes beteende är fullständigt oacceptabelt.
Jag antar att du redan har sagt till ordentligt flera gånger och att det inte hjälper ett smack.
Jag har inga bra tips på hur du ska hantera henne.
Däremot vill jag säga att du ska rädda dig själv i det här läget och göra vad du orkar med och bestämma vilken slags kontakt du vill ha med henne.
Och att du inte ska känna dåligt samvete om du inte har ständig "jour".

Hon verkar behöva hjälp, helt klart.
Men det hjälper henne inte att hon får allt det här utrymmet att bete sig som hon gör.
Och den hjälpen ska inte komma från er utan från någon/några som vet hur man hanterar sånt här proffessionelt.

 

[Vallmo]

Det där låter otroligt påfrestande för det första.
Sen tänker jag på direkten att hur sjutton har hon själv tid att hålla på så där varje dag.
Hon är helt klart väldigt gränslöst och hennes beteende är fullständigt oacceptabelt.
Jag antar att du redan har sagt till ordentligt flera gånger och att det inte hjälper ett smack.
Jag har inga bra tips på hur du ska hantera henne.
Däremot vill jag säga att du ska rädda dig själv i det här läget och göra vad du orkar med och bestämma vilken slags kontakt du vill ha med henne.
Och att du inte ska känna dåligt samvete om du inte har ständig "jour".

Hon verkar behöva hjälp, helt klart.
Men det hjälper henne inte att hon får allt det här utrymmet att bete sig som hon gör.
Och den hjälpen ska inte komma från er utan från någon/några som vet hur man hanterar sånt här proffessionelt.

......ska förtydliga mig med att säga att hjälpen ska inte komma från ER för DIN skull.
Insåg att det kan uppfattas lite knasigt men det jag menar är att ni har inget som helst ansvar för att bota hennes ångest.
Det här måste hon få hjälp med av någon som inte är anhörig.

Hon är en energitjuv och oavsett orsak till hennes beteende så ursäktar det inte att du påverkas negativt av det.

 

[Pilo]

Tack alla för era svar

- Ursäktar i förväg för novellen det blev-

Det är så jobbigt att skriva om det då det är så "norm" att det är såhär i vår familj, samtidigt som det skär familjen itu och gjort i många år. Min pappa har alltid försökt att beskydda henne, att hon ju var skiljsmässobarn, hur hennes mamma betett sig mot henne och gått på äggskal runt henne. Och allt stämmer, hennes mamma är inte frisk och hon tog skiljsmässan svårt. Men då han flyttade ihop med min mamma så fick hon mer svängrum än mina äldsta systrar.
Och av den tiden har min syster förvrängda minnen. Som att min äldsta syster satt upp en poster på något läskigt för att hålla henne utanför rummet. (vår äldsta syster var mycket troende då och har aldrig inte haft det). Eller som att hon för några veckor sedan sa att hon sov utanför våra föräldrars rum när hon var 15-17 pga av ångest av att somna och mardrömmar. Jag var då 5-7 år och har inga minnen av att hon hade en extra säng där eller sov i soffan (vi bodde vägg/vägg). Det finns så mycket hon tolkar om

Och jag känner att jag är i hennes klor, men jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Mina äldsta systrar och min mamma har sedan jag var liten sagt att "men du behöver inte berätta det för henne än" om något hänt eller var osäkert... sedan har hon alltid frågat mig "vad ska dom göra/har dom sagt/ ... ingen säger något till mig" Då hon alltid bjöd på godis/filmer och tog med mig på bio mm så var hon ju så stor och tuff, min stora snälla storasyster så jag berättade och tyckte så synd om henne , och tyckte de andra i familjen var så elaka. Och nu heter det att hon ju alltid ha kunnat lita på mig, jag är hennes enda och närmaste vän mm. Jag minns hur jag tom lät henne se mina dagböcker.
Min möhippa förstördes pga hennes inblandning. Mina äldsta systrar ringde och sa att dom inte tänkte vara med då mina vänner självklart skulle fira mig och de hade ju familj och barn och är äldre.
Men inte henne, hon skulle styra upp den, vilket gjorde mina vänner till ovänner emellan och allt bara blev kaos. Hon ringde och skällde ut mina vänners föräldrar för deras idéer.
När jag skriver om allt nu så känns det så galet
Tyvärr har jag så många fler galna historier.

Vad jag försöker säga är bara att hon är ingen lätt person att prata med. Hon skulle gå genom eld och vatten för mig, samtidigt som hon inte inser hur mycket skada hon gör med sin "omtanke" . Då jag var sjuk i depression i tonåren, gick hon med i samma community... (fick göra säkerhetsinställningar på den dagbok jag använde). Hon gick senast för några år sen med i samma fbgrupp jag hitade då min son föddes med ett handikapp.

Min mamma blir bara arg och min pappa helt förkrossad. Och dom emellan tär det så oerhört. Då hon inte är deras gemensamma barn så drar det alltid upp saker från innan jag var född då min mamma menar att pappa hade fel förhållningsätt. Och min pappa menar att hon ju inte haft det lätt pga sin biologiska mamma. Då dom är mina biologiska föräldrar så har jag inte orkat med att prata så mycket med dom då det bara skapar osämja. Min pappa vet att det är svårt, och menar att jag ska säga tidsgränser "vi hörs efter 19" osv. Men det funkar för honom, inte för mig.

Hennes man kan jag inte heller prata med då jag dessvärre tror att han mår dåligt pga henne
Han har en kronisk sjukdom, och hans mor gick bort i cancer för några år sedan. Och min syster har aldrig dolt vad hon tycker om hans familj. Han sover mycket och har låg energi och äter antidepressiva. Hon tycker det är jättejobbigt då hon får dra så mycket, villket till viss del är sant, men då hon sätter ribban för allt som Måste göras och hur allt Ska göras enligt henne så blir det ju så.

Jag vet bara inte hur jag ska säga till henne att allt som är kaos i hennes liv är från henne och be henne söka hjälp.
Hon har själv sagt att hon inte förstår hur hon alltid hamnar i vissa situationer, eller hur människor kan tycka på vissa sätt - för det enligt henne är helt absurt.
Jag tror hon kanske har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, för hon har så svårt att se sammanhang ibland eller hur hon sårar med en del ord.
Hon har varit hos BUP som liten, och hos psykolog själv tidigare innan, och dom som par har varit i samtalsterapi flera gånger tidigare. Men hon tolkar ju vad dom säger kanske annorlunda mot hur det är sagt så jag vet inte. Hon mår så oerhört dåligt - men det är omvärlden det är fel på. Maken, jobbet, hur våra äldsta systrar är/inte är.

Har aldrig berättat för någon om hur hon är , känner mig så hemsk just nu. Men jag har ont i magen varje dag och det stressar oerhört och tar sådan energi när hon så ofta bara skriver om allt dåligt i sitt liv, och sen inte ger sig tills man svarat.

 

[Pilo]

Det finns ju bara ett sätt och det tror jag att du redan vet: säg ifrån. Ordentligt. Människan låter ju fullständigt gränslös.

Förmodligen gör du henne en otjänst genom att hela tiden vara tillgänglig för hennes stresskontakter.

Du har nog helt sant i det. Det svåra är ju just hur vår relation byggts upp över åren och jag som sista gemensamma barn försökt "laga" syskonrelationerna. Och hur hon vridit dom... tills jag är här idag.

 

[Pilo]

Låter som om hon behöver göra något åt sin livssituation. Vad händer om du är rak och säger som det är? Att hon borde ta tag i det som är jobbigt och förändra något. Och söka psykolog att prata med. Kanske på ett något mer inlindat vis men det låter som att hennes livssituation både kväver henne själv och dig.

Ja, det är nog kanske bara att prova... det var det där med inlindningen bara

 

[Lipperta]

Det känns som att hon försöker dra ner dig i olyckan. Misery loves company...

Det är inte din skyldighet att prata med henne varje dag hela dagen. Det är inte din skyldighet att hjälpa henne med allt. Även om ni var nära förr betyder inte det att du alltid måste ställa upp.
Krasst så är ens egen psykiska hälsa viktigare än någon annans, det finns hjälp hon kan få.
Det känns som om hon kan behöva prata med någon om hur hon upplevde saker som barn och någon som lyssnar som vet hur de ska bemöta de känslorna hon har.

 

[Monifa]

Ja, det är nog kanske bara att prova... det var det där med inlindningen bara

På ett sätt kan jag känna att det inte ska lindas in (jag hade nog själv inte klarat av det) men jag får uppfattningen att köra med raka rör snarare skulle få henne att höja garden och tycka att det är du som är dum och på ett vis kan hon väl få tycka det men samtidigt så vinner ingen av er på den reaktionen. Men jag vet inte, kanske läser jag in för mycket.

 

[Pilo]

Det känns som att hon försöker dra ner dig i olyckan. Misery loves company...

Det är inte din skyldighet att prata med henne varje dag hela dagen. Det är inte din skyldighet att hjälpa henne med allt. Även om ni var nära förr betyder inte det att du alltid måste ställa upp.
Krasst så är ens egen psykiska hälsa viktigare än någon annans, det finns hjälp hon kan få.
Det känns som om hon kan behöva prata med någon om hur hon upplevde saker som barn och någon som lyssnar som vet hur de ska bemöta de känslorna hon har.

Ja, det är väll där jag kommit till nu med egen familj. Hur mycket jag släppt henne inpå mitt liv, fast jag aldrig velat. Sen så har jag väll alltid känt mig ansvarig för henne, då hon varit så öppen med hur hon känt sig i familjen mm så det dåliga samvetet ekar hål i mig om jag inte svarar/hjälper.

 

[mandalaki]

Men snälla du, jag får andnöd bara av att läsa om det! Ska du ta ansvar för varenda människa i den där stora, dysfunktionella familjen?

Det är du som behöver söka hjälp - för att kunna hålla din syster på avstånd. Och för att ta din egen plats i den här hemska familjegröten.

 

[Pilo]

På ett sätt kan jag känna att det inte ska lindas in (jag hade nog själv inte klarat av det) men jag får uppfattningen att köra med raka rör snarare skulle få henne att höja garden och tycka att det är du som är dum och på ett vis kan hon väl få tycka det men samtidigt så vinner ingen av er på den reaktionen. Men jag vet inte, kanske läser jag in för mycket.

Jo, jag kan bara känna det svårt ibland då jag inte vet hur hon tolkar vad jag säger, och hon är så känslig

 

[Lipperta]

Ja, det är väll där jag kommit till nu med egen familj. Hur mycket jag släppt henne inpå mitt liv, fast jag aldrig velat. Sen så har jag väll alltid känt mig ansvarig för henne, då hon varit så öppen med hur hon känt sig i familjen mm så det dåliga samvetet ekar hål i mig om jag inte svarar/hjälper.

Om hon kommit för nära, det är helt ok att tycka det hade jag tyckt för länge sedan, måste du sätta upp gränser igen. Du ska inte må dåligt bara för att någon annan gör det.

Svara inte när telefonen ringer om du inte vill. Stäng av skiten och gör något roligt istället.

Även om du älskar henne så är hon inte ditt ansvar, skuldbelägg dig inte.

 

[Monifa]

Jo, jag kan bara känna det svårt ibland då jag inte vet hur hon tolkar vad jag säger, och hon är så känslig

Kanske ärligt utan att vara anklagande? Det är bättre än att inte säga någonting. Tror nog det viktigaste är att inte anklaga, resten är nog omöjligt att förutspå och det är inte heller meningen att du ska slå knut på dig själv.

 

[Pilo]

Men snälla du, jag får andnöd bara av att läsa om det! Ska du ta ansvar för varenda människa i den där stora, dysfunktionella familjen?

Det är du som behöver söka hjälp - för att kunna hålla din syster på avstånd. Och för att ta din egen plats i den här hemska familjegröten.

Läst något om Plåsterbarn nån gång Nejdå, men det blir ju mycket historia och för mig så har jag haft 3 helsystrar och en familj. Det var ju inte förens jag blev äldre som jag såg och hörde vad de andra såg, och hur min pappa försökt att hjälpa henne med hennes ångest och kontrollbehov.

 

[Vallmo]

Tack alla för era svar

- Ursäktar i förväg för novellen det blev-

Det är så jobbigt att skriva om det då det är så "norm" att det är såhär i vår familj, samtidigt som det skär familjen itu och gjort i många år. Min pappa har alltid försökt att beskydda henne, att hon ju var skiljsmässobarn, hur hennes mamma betett sig mot henne och gått på äggskal runt henne. Och allt stämmer, hennes mamma är inte frisk och hon tog skiljsmässan svårt. Men då han flyttade ihop med min mamma så fick hon mer svängrum än mina äldsta systrar.
Och av den tiden har min syster förvrängda minnen. Som att min äldsta syster satt upp en poster på något läskigt för att hålla henne utanför rummet. (vår äldsta syster var mycket troende då och har aldrig inte haft det). Eller som att hon för några veckor sedan sa att hon sov utanför våra föräldrars rum när hon var 15-17 pga av ångest av att somna och mardrömmar. Jag var då 5-7 år och har inga minnen av att hon hade en extra säng där eller sov i soffan (vi bodde vägg/vägg). Det finns så mycket hon tolkar om

Och jag känner att jag är i hennes klor, men jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Mina äldsta systrar och min mamma har sedan jag var liten sagt att "men du behöver inte berätta det för henne än" om något hänt eller var osäkert... sedan har hon alltid frågat mig "vad ska dom göra/har dom sagt/ ... ingen säger något till mig" Då hon alltid bjöd på godis/filmer och tog med mig på bio mm så var hon ju så stor och tuff, min stora snälla storasyster så jag berättade och tyckte så synd om henne , och tyckte de andra i familjen var så elaka. Och nu heter det att hon ju alltid ha kunnat lita på mig, jag är hennes enda och närmaste vän mm. Jag minns hur jag tom lät henne se mina dagböcker.
Min möhippa förstördes pga hennes inblandning. Mina äldsta systrar ringde och sa att dom inte tänkte vara med då mina vänner självklart skulle fira mig och de hade ju familj och barn och är äldre.
Men inte henne, hon skulle styra upp den, vilket gjorde mina vänner till ovänner emellan och allt bara blev kaos. Hon ringde och skällde ut mina vänners föräldrar för deras idéer.
När jag skriver om allt nu så känns det så galet
Tyvärr har jag så många fler galna historier.

Vad jag försöker säga är bara att hon är ingen lätt person att prata med. Hon skulle gå genom eld och vatten för mig, samtidigt som hon inte inser hur mycket skada hon gör med sin "omtanke" . Då jag var sjuk i depression i tonåren, gick hon med i samma community... (fick göra säkerhetsinställningar på den dagbok jag använde). Hon gick senast för några år sen med i samma fbgrupp jag hitade då min son föddes med ett handikapp.

Min mamma blir bara arg och min pappa helt förkrossad. Och dom emellan tär det så oerhört. Då hon inte är deras gemensamma barn så drar det alltid upp saker från innan jag var född då min mamma menar att pappa hade fel förhållningsätt. Och min pappa menar att hon ju inte haft det lätt pga sin biologiska mamma. Då dom är mina biologiska föräldrar så har jag inte orkat med att prata så mycket med dom då det bara skapar osämja. Min pappa vet att det är svårt, och menar att jag ska säga tidsgränser "vi hörs efter 19" osv. Men det funkar för honom, inte för mig.

Hennes man kan jag inte heller prata med då jag dessvärre tror att han mår dåligt pga henne
Han har en kronisk sjukdom, och hans mor gick bort i cancer för några år sedan. Och min syster har aldrig dolt vad hon tycker om hans familj. Han sover mycket och har låg energi och äter antidepressiva. Hon tycker det är jättejobbigt då hon får dra så mycket, villket till viss del är sant, men då hon sätter ribban för allt som Måste göras och hur allt Ska göras enligt henne så blir det ju så.

Jag vet bara inte hur jag ska säga till henne att allt som är kaos i hennes liv är från henne och be henne söka hjälp.
Hon har själv sagt att hon inte förstår hur hon alltid hamnar i vissa situationer, eller hur människor kan tycka på vissa sätt - för det enligt henne är helt absurt.
Jag tror hon kanske har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, för hon har så svårt att se sammanhang ibland eller hur hon sårar med en del ord.
Hon har varit hos BUP som liten, och hos psykolog själv tidigare innan, och dom som par har varit i samtalsterapi flera gånger tidigare. Men hon tolkar ju vad dom säger kanske annorlunda mot hur det är sagt så jag vet inte. Hon mår så oerhört dåligt - men det är omvärlden det är fel på. Maken, jobbet, hur våra äldsta systrar är/inte är.

Har aldrig berättat för någon om hur hon är , känner mig så hemsk just nu. Men jag har ont i magen varje dag och det stressar oerhört och tar sådan energi när hon så ofta bara skriver om allt dåligt i sitt liv, och sen inte ger sig tills man svarat.

Er familj och sammansättningen av olika medlemmar verkar minst sagt komplicerad.
Jag förstår att bara den biten kan upplevas jobbig, dvs att man har olika mammor och du har syskon som inte hon har osv.

Lägger man till en hel del ohälsa vilket verkar finnas i din systers familj så blir det ju ännu jobbigare.
Det din syster gör är att sprida ut sitt dåliga mående på flera mottagare.
På det viset blir det alltid någon annans fel och hon behöver inte ta tag i sina problem heller. Alla konflikter som du beskriver att hon har är ju ett resultat av det.
Varför det är så är ju svårt att svara på.
Uppenbart är ju alla fall att din syster omöjligt kan må bra.

Går det att motivera henne till att söka hjälp för till exempel ångest, till att börja med och sedan ta det därifrån?
Att föreslå en utredning för NPF eller något annat tror jag inte är ett bra första steg att föreslå. Det är jättestort och risken är att hon kanske blir ännu värre då. (mår sämre)
För att gå igenom en sån utredning krävs ju ändå en viss egen motivation hos vuxna och hon verkar ju inte ha den riktigt, utifrån vad du beskriver.

Jobbig sits! Jag förstår att det frestar på.

 

[Pilo]

Om hon kommit för nära, det är helt ok att tycka det hade jag tyckt för länge sedan, måste du sätta upp gränser igen. Du ska inte må dåligt bara för att någon annan gör det.

Svara inte när telefonen ringer om du inte vill. Stäng av skiten och gör något roligt istället.

Även om du älskar henne så är hon inte ditt ansvar, skuldbelägg dig inte.

Jo, jag har gjort det i perioder. Då ringer hon min man/våra föräldrar, sen så måste jag ha telefonen på då sonen är på förskola mm och det vet hon ju. Brukar ha på ljudlös ibland och ignorera när hon ringer, men får ju ont i magen av att se 2 missade samtal, X antal privs på fb och 2 sms.

 

[Lipperta]

Jo, jag har gjort det i perioder. Då ringer hon min man/våra föräldrar, sen så måste jag ha telefonen på då sonen är på förskola mm och det vet hon ju. Brukar ha på ljudlös ibland och ignorera när hon ringer, men får ju ont i magen av att se 2 missade samtal, X antal privs på fb och 2 sms.

Ah. Ringer hon mannen/föräldrarna för att de ska få tag i dig eller ''räcker'' de och prata med också?

Vet hennes man hur hon mår? Prata med honom om det annars tycker jag och uttryck till honom att det är för mycket för dig. Kanske kan han hjälpa henne att få hjälp?

Jag lider med dig men på något sätt måste du avlasta dig och inte få ont i magen när du inte orkar.