Syskonbråk

[Mirre]

Sitter och läser Petra Krantz Lindgrens blogg om just detta, mycket intressant och tycker hon alltid har så vettiga saker och säga.

Men blev nyfiken på hur ni gör när syskonen bråkar?
Låter ni de lösa det själva?
Går ni emellan och löser det åt dem?
Eller försöker ni agera medlare mellan syskonen?

Det är klart, klöser de halvt ögonen ur varandra måste man väl gå emellan, men vid lite mildare bråk

 

[alfagamma]

Sitter och läser Petra Krantz Lindgrens blogg om just detta, mycket intressant och tycker hon alltid har så vettiga saker och säga.

Men blev nyfiken på hur ni gör när syskonen bråkar?
Låter ni de lösa det själva?
Går ni emellan och löser det åt dem?
Eller försöker ni agera medlare mellan syskonen?

Det är klart, klöser de halvt ögonen ur varandra måste man väl gå emellan, men vid lite mildare bråk

Jag brukar lösa saker efterhand och utefter vad som behövs. Jag är för "lat" för att ha en metod eller för att lägga mig i i onödan.

 

[Javan]

Länk till bloggen eller hur tänker Petra?

 

[Mirre]

Jag brukar lösa saker efterhand och utefter vad som behövs. Jag är för "lat" för att ha en metod eller för att lägga mig i i onödan.

Ok, ja lite så tänker jag också.
Vill gärna låta de lösa det själva så långt det går.

@Javan får nog inte länka till bloggen, men den hittas lätt på google.
Men hon tänker väl som så att barnen är fullt kompetenta att lösa konflikter själva, att det ger en bra träning inför framtiden i konfliktlösning och att budskapet bakom att kalla syskonen saker (tex) ofta är "se mig, jag betyder nåt, jag är också viktig"

 

[Mabuse]

Ok, ja lite så tänker jag också.
Vill gärna låta de lösa det själva så långt det går.

@Javan får nog inte länka till bloggen, men den hittas lätt på google.
Men hon tänker väl som så att barnen är fullt kompetenta att lösa konflikter själva, att det ger en bra träning inför framtiden i konfliktlösning och att budskapet bakom att kalla syskonen saker (tex) ofta är "se mig, jag betyder nåt, jag är också viktig"

Det kanske beror lite på hur gamla de är? Mina är fyra och snart två, och de är rätt inkompetenta på att lösa sina konflikter själva. 99 gånger av 100 är deras "lösning" att puckla på varandra. Så vi föräldrar går emellan väldigt mycket, de behöver mycket hjälp med hur man kan vara tillsammans utan att det blir bråk och slagsmål.

 

[Jettan]

Nu bråkar inte mina barn (än) då min dotter är åtta år och min son nio månader, men då jag själv har två äldre bröder vill jag dela med mig av mina erfarenheter, kanske speciellt till er som tror att barn kan lösa konflikter själva.

Mina bröder var mycket jobbiga, retades, tog mina leksaker och förstörde dom, kallade mig namn osv. Mina föräldrar ingrep mycket sällan och det gjorde att jag började slåss och skrika, vid ett tillfälle slog jag tom sönder en dörr. Detta pågick långt upp i tonåren, först då började iaf min ena bror mogna och vi kunde få någon form av relation. Jag har lidit mycket av att mina föräldrar inte ingrep både då och senare då jag som vuxen haft svårt att lösa konflikter och ofta möter världen med taggarna utåt.

Mina föräldrar är inga demoner, vill jag understryka, de orkade nog bara inte, eller visste kanske inte hur de skulle göra. Jag älskar dem mycket!!!

Problemet som jag vill belysa med min berättelse är att barn och även äldre barn har inga naturliga verktyg för att lösa konflikter, vi vuxna måste lära dem det.

Jag önskar att mina föräldrar hade lagt sig i mer, hade de gjort det tror jag att jag hade haft en bättre relation till mina bröder idag som vuxen.

 

[Mirre]

Kan ju svara själv också kanske

Mina är 2½ och 6, små konflikter kan de lösa själva men då handlar det om att de kanske vill ha samma leksak, det skriks en stund och sedan börjar de leka istället. Men i andra fall får man ingripa.
Det som Petra syftar till är dock att man bör låta barnen få chansen att lösa det själva, i den mån man kan lita på att det funkar och det känns bra att göra det såklart, men måste man gripa in så menar hon att man bör ge barnen verktyg att lösa det själva (med vuxnas hjälp då) genom det man säger.

"Jag gissar att du blev ledsen när x hände?"
"Hur kan vi göra om det händer igen?"
"Hur skulle det bli då tror du? Kan vi göra på fler sätt?"
ect.

 

[Mabuse]

Kan ju svara själv också kanske

Mina är 2½ och 6, små konflikter kan de lösa själva men då handlar det om att de kanske vill ha samma leksak, det skriks en stund och sedan börjar de leka istället. Men i andra fall får man ingripa.
Det som Petra syftar till är dock att man bör låta barnen få chansen att lösa det själva, i den mån man kan lita på att det funkar och det känns bra att göra det såklart, men måste man gripa in så menar hon att man bör ge barnen verktyg att lösa det själva (med vuxnas hjälp då) genom det man säger.

"Jag gissar att du blev ledsen när x hände?"
"Hur kan vi göra om det händer igen?"
"Hur skulle det bli då tror du? Kan vi göra på fler sätt?"
ect.

Fast då är det ju rätt mycket äldre barn vi pratar om, vem har en sån konversation med en tvååring, vars ordförråd inskränker sig till "Ja" och "Nej"? Det förutsätter ju också lugna barn som kan analysera situationen, inte skitförbannade barn som just är i färd att skrika och slå varandra. Med andra ord, en diskussion man har efteråt, inte inleder med när bägge parterna är i affekt.

 

[Mirre]

Fast då är det ju rätt mycket äldre barn vi pratar om, vem har en sån konversation med en tvååring, vars ordförråd inskränker sig till "Ja" och "Nej"? Det förutsätter ju också lugna barn som kan analysera situationen, inte skitförbannade barn som just är i färd att skrika och slå varandra. Med andra ord, en diskussion man har efteråt, inte inleder med när bägge parterna är i affekt.

Fast min tvååring säger bra mycket mer än ja och nej.
Han pratar både bra och mycket och det är inga problem att föra ett samtal med honom.
Det jag skrev var ju bara exempel på hur Petra menade att man kunde ge barnen verktyg för att lösa sina konflikter. Självklart får man ju anpassa det efter barnens ålder, inte alltid man kan (eller måste) ta det just i bråket heller. Men man kan ju prata om det efteråt.

 

[Mabuse]

Fast min tvååring säger bra mycket mer än ja och nej.
Han pratar både bra och mycket och det är inga problem att föra ett samtal med honom.
Det jag skrev var ju bara exempel på hur Petra menade att man kunde ge barnen verktyg för att lösa sina konflikter. Självklart får man ju anpassa det efter barnens ålder, inte alltid man kan (eller måste) ta det just i bråket heller. Men man kan ju prata om det efteråt.

Men då är ju frågan vad man gör just i bråket, låter man dem klösa ögonen ur varandra ostört, och tar snacket sen?

Notera också att jag skrev "Vem har en sådan konversation med en tvååring, vars ordförråd inskränker sig till "ja" och "nej"?". En tvååring som pratar bra och mycket, och som man kan föra samtal med, är ju uppenbarligen inte en tvååring vars ordförråd inskränker sig till "ja" och "nej". Men barn är ju olika, och nog finns det gott om barn runt två år som inte pratar både bra och mycket, och som dessutom inte har greppat tidskonceptet och hypotetiska situationer tillräckligt bra för att det ska vara meningsfullt att prata i termer av "Om det här händer en annan gång, vad skulle du kunna göra då?". Det är ju rätt avancerade språkliga konstruktioner.

 

[Mirre]

Men då är ju frågan vad man gör just i bråket, låter man dem klösa ögonen ur varandra ostört, och tar snacket sen?

Notera också att jag skrev "Vem har en sådan konversation med en tvååring, vars ordförråd inskränker sig till "ja" och "nej"?". En tvååring som pratar bra och mycket, och som man kan föra samtal med, är ju uppenbarligen inte en tvååring vars ordförråd inskränker sig till "ja" och "nej". Men barn är ju olika, och nog finns det gott om barn runt två år som inte pratar både bra och mycket, och som dessutom inte har greppat tidskonceptet och hypotetiska situationer tillräckligt bra för att det ska vara meningsfullt att prata i termer av "Om det här händer en annan gång, vad skulle du kunna göra då?". Det är ju rätt avancerade språkliga konstruktioner.

Som sagt det jag skrev var enbart exempel och jag skrev också att man får ju anpassa sig efter åldern på barnet. Läs hela inlägget innan du svarar nästa gång.

Det beror väl på hur allvarligt bråket är, sitter mina bara och skriker åt varandra brukar jag faktiskt avvakta, oftast lugnar det hela sig fortare då, än om jag lägger mig i. Slåss de så får man ju sära på dem såklart. När allt sedan har lugnat ner sig kan man ju prata om saken, en tvååring fattar absolut vad man menar med "inte slåss" eller "båda får sitta i soffan" (tex)

 

[Mabuse]

Det beror väl på hur allvarligt bråket är, sitter mina bara och skriker åt varandra brukar jag faktiskt avvakta, oftast lugnar det hela sig fortare då, än om jag lägger mig i. Slåss de så får man ju sära på dem såklart. När allt sedan har lugnat ner sig kan man ju prata om saken, en tvååring fattar absolut vad man menar med "inte slåss" eller "båda får sitta i soffan" (tex)

Fast "inte slåss" och "båda får sitta i soffan" skulle jag ju knappast kalla konflikthanteringsredskap, snarare förhållningsregler. Så då handlar det ju mer om vilken etikett man sätter på det man säger.

 

[Mirre]

Fast "inte slåss" och "båda får sitta i soffan" skulle jag ju knappast kalla konflikthanteringsredskap, snarare förhållningsregler. Så då handlar det ju mer om vilken etikett man sätter på det man säger.

Men det var värst vad du märker ord på allt jag skriver, har du lite och göra idag eller?
Hur gör du själv när barnen bråkar/slåss/någonting?

 

[Raderad medlem 6459]

Läste en gräslig bloggpost om detta där skribenten beskrev hur hon ofta går i mellan men ibland brukar låta ungarna lösa sina konflikter själva. Säger de till henne säger hon "men slå tillbaka då".

Exempel:

idag lackade jag fan ur när barn1 återigen sparkade barn2 (för tionde gången idag)(och hon ropar alltid på mig ”maaaammaaaaa barn1 sparkaaaaas!”) så jag sa helt enkelt åt barn2 att sparka tillbaka.

Tycker att det låter fruktansvärt att ens barn inte ska vara fredade i sitt eget hem.

 

[mino]

Ok, nu kommer jag kanske låta som en besserwisser men jag vill bara poängtera att syskon faktiskt inte behöver vara särskilt jobbiga mot varandra, det är inte en naturlag. Så är de bråkiga och man inte bedömer att det är en tillfällig fas så kan det säkert vara en god idé att utgå från det och sära på barnen så mycket det går. Passar de inte ihop så kommer de inte att vänja sig eller bättra sig.

 

[Petruska]

@mino Vilket befriande inlägg!

 

[Mirre]

Läste en gräslig bloggpost om detta där skribenten beskrev hur hon ofta går i mellan men ibland brukar låta ungarna lösa sina konflikter själva. Säger de till henne säger hon "men slå tillbaka då".

Exempel:


Tycker att det låter fruktansvärt att ens barn inte ska vara fredade i sitt eget hem.

Är nog säkert bra, om man vill ha barn som löser konflikter genom att slåss i första hand

@mino Det är nog sant i många fall, jag och min bror bråkade konstant hela uppväxten.
Visst vi hade väl roligt ihop också, men när en av sedan oss flyttade hemifrån så blev kontakten mycket bättre.

 

[mino]

@Petruska Annars kanske man kan hjälpa syskonen att se hur de kompletterar varandra. Det lär vara viktigt för långlivade goda relationer har jag hört.

 

[Mirtai]

Vi försöker känna av läget innan vi lägger oss i. Är lillebror jättejobbig och bara fortsätter retas trots tillsägelser så går vi in och tar bort honom från situationen. För mig är det jätteviktigt att alla barnen känner att deras nej räknas!

Vi pratar också mycket med barnen (de är 4, 6 och 8) om hur det känns när någon inte lyssnar och att det är ju så det känns om de inte slutar när någon annan säger sluta.

Däremot försöker vi peppa framförallt mellantjejen att faktiskt säga ifrån på egen hand och inte ropa på oss i första läget. Självklart hjälper vi henne och går in och bryter när något händer men i lugna situationer försöker vi prata om att det är viktigt att hon faktiskt säger vad hon vill/inte vill och vågar stå på sig!

 

[Petruska]

Precis, @mino! Jag blev PERFEKT kompletterad av min otroligt söta, socialt tillgängliga och dessutom sportiga och alltid lika moderiktiga syster, tex.

Hela den här förbannade iden med att syskon måste vara vänner står mig upp i halsen.

(Idag har vi en ok syskonrelation, som kretsar kring gemensamma ansvar. Inte mer än så.)