Det var det här stycket jag tyckte sammanfatta en rad stereotyper:Jag upplever inte att svenskar inte får ha någon nationell identitet. Snarare upplever jag att det finns, och är väldigt stark, men att många har svårt att artikulera vad det är de själva relaterar till i sin nationella identitet, och inte relaterar så mycket till 'nationen' som koncept, utan mer löst till sitt sätt att vara, till den bredare kulturen oavsett namn. Jag tycker inte det är fel, inte alls, eftersom jag ju är antinationalist. Jag tror istället att samhörighet odlas bäst på flera plan än genom nationell tillhörighet, t.ex. bygemenskap, kyrkogemenskap, fotbollsklubben, yrkessamhörighet etcetc. Vi i Sverige är ju bäst på föreningar och klubbar, det finns en förening för precis allt!
Så jag vet inte riktigt vilka stereotyper du tycker jag beskriver. Jag beskriver i min egen mening inte någon stereotyp alls, utan en form av bredare attityd mot så kallade "icke-svenskar" oberoende av hur "svensk" personen som genomför dessa handlingar (oftast omedvetet) känner sig eller anser sig vara. Jag menade alltså inte att säga "det här är svenskhet" utan "såhär blir vi som inte passar in i 'svensk kultur' ofta bemötta" - och det kan jag säga, att det är inte bara min erfarenhet, utan många, många andra rasifierades.
"Två saker har jag lärt mig som invandrarbarn. 1, för att bli accepterad måste du Prestera. Inte bara på arbetsmarknaden eller i skolan, utan i precis allt hålls du till en högre standard; fönstren putsade, aldrig glömma säga hej i trappen, nåde dig om du missar att klippa gräset en vecka, och ha högljudd fest? spela icke-svensk musik? ush nej, då är du direkt en "dåligt integrerad invandrare" och i värsta fall något värre, medan grannen inte klippt gräset på hela sommaren och har smutsiga fönster, aldrig säger hej, och vrålar snapsvisor varannan kväll. 2, i Sverige bestämmer antalet stolar hur många som får vara med. Finns det fyra stolar vid matbordet, ja, då kan en ju inte bjuda in fler. Det går ju bara inte! Men i mitt hem fanns det alltid plats vid bordet, oavsett hur många stolar vi hade."
Jag tycker inte att jag känner igen det, eller så är det så att jag ser och möter exakt detsamma fast jag inte lägger fokus på det som något typiskt svenskt så som du gör när du berättar om det ur perspektivet som 'invandrarbarn'? För mig är det du beskriver något folk gör, oavsett vad de har för etnisk tillhörighet. Och det där om hur många som får vara med relaterat till antalet stolar - det anser jag nog också vara väldigt relativt, inte nödvändigtvis bundet till just svenskar utan mer samhällsklass, eller demografi kanske..