Svartsjuka

[ameo]

Sv: Svartsjuka

Andra sidan av samma sak, som sagt. Kan man hantera sin svartsjuka så påverkas man ju inte direkt negativt av den. Och framförallt, den påverkar inte heller någon annan negativt.

Men, kan man inte hantera sin svartsjuka så mår man själv dåligt och påverkas någon annan också negativt av den (att t.ex en partner måste anpassa sönder sitt eget liv för att inte göra den svartsjuke orolig) och då är det alltid fel!

 

[Lena Furberg]

Sv: Svartsjuka

Jag skulle tänka tvärtom; älskar man verkligen en människa, eller älskade, så vill man den personens bästa även om det innebär att man "förlorar" denne. Kärlek har inget med ägande att göra. Förälskelse kan nog ha ett mått av ägandebegär, men inte verklig kärlek.

Så din bekant hade nog fått begreppen om bakfoten.

Själv var jag mer svartsjuk som yngre. Idag är jag det inte. Jag skulle självklart bli otroligt ledsen om min partner lämnade mig för en annan, men jag skulle inte hata honom eller försöka övertala honom att komma tillbaka. Det vore helt otänkbart. Att böna och be att någon ska stanna hos en, vore otroligt förödmjukande och helt galet.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Svartsjuka

Mycket intressant tråd! Mest fascineras jag av att alla, utom Sörlatungu då , verkar så fantastiskt rationella i allt tänkande kring detta. Alltså, rationellt sett är jag inte svartsjuk. Jag vet att min sambo älskar mig absurt mycket, att vår relation är stark och att jag inte behöver vara rädd för att bli lämnad eller dylikt. Det hindrar dock inte mitt hjärta att få ett pyttelitet knip i sig när han pratat om en fantastisk tjejkompis. Jag agerar inte på det, jag vill inte kontrollera honom, jag har inga åsikter om hans vänskapskrets men ändå får jag ett pyttelitet hjärtknip. Jag vet inte om det gör mig till en sämre människa än övriga i tråden?

Dessutom, och nu blir jag väl hårt ansatt, så känns det för mig märkligt att vara i en relation med någon där jag inte får lite hjärtknip ibland eftersom det för mig innebär att jag inte bryr mig så mycket helt enkelt. Att relationen övergått mer till en vänskapsrelation där det inte gör mig så mycket om min partner skulle vilja vara med någon annan, medan hjärtknipet nog egentligen är mitt hjärtas sätt att tänka att han kanske kommer att vilja vara med någon annan oh så hemsk. Typ så.

Min sambo får också så ibland, han beskriver det som ett pyttelitet hugg i hjärtat. Det är ingenting jag någonsin märker av men jag frågade för ett tag sedan till exempel och då berättade han att han till exempel fick den känslan lite snabbt när jag var utomlands i vintras och berättade exalterat om en så otroligt fantastisk tjej jag träffat.

Detta är alltså inget problem för någon av oss, det begränsar oss inte och är ingenting vi mår dålig av. Det är bara så att våra irrationella sidor ibland lyckas kommunicera en sådan tanke och vi sedan rationellt sätter den åt sidan. Typ.

 

[nyttnick]

Sv: Svartsjuka

Fast det rationella är väl inget man går och funderar på till vardags? Jag var tvungen att försöka formulera mig hur jag funkar efter som jag ställdes på när jag sa att jag inte varit svartsjuk. Då måste ju den rationella delen vara den som ställer upp formuleringarna känner jag.

Jag kan älska så att det gör ont in i benmärgen, men fortfarande har jag inte känt svartsjuka.

Det där pyttelilla hjärteknipet som du säger att du inte vill vara utan, det likställer jag med medvetenheten om vilken sorg jag skulle uppleva om jag blev bortvald, men att kalla det svartsjuka? Eller känna att "tänk om han lämnar mig för henne" eller dylika känslor?

Det du beskriver är ju knappast något som inverkar negativt på ett förhållande och är säkert en del av att du verkligen älskar din partner. Men måste man älska mindre för att man inte känner så?

 

[nyttnick]

Sv: Svartsjuka

men jag skulle inte hata honom eller försöka övertala honom att komma tillbaka. Det vore helt otänkbart. Att böna och be att någon ska stanna hos en, vore otroligt förödmjukande och helt galet.

Jag minns inte om det var något jag läste eller hörde på radio, men det var någon som ansåg att man faktiskt skulle hänge sig totalt till förödmjukelsen och leva ut allt det där man ville göra. Böna, be, kravla, kräla och göra bort sig i offentligheten. För att göra upp med de känslor man faktiskt känner.

Själv hade jag nog dött av skam om jag skulle försöka

 

[Sassy]

Sv: Svartsjuka

Jag vet att min sambo älskar mig absurt mycket, att vår relation är stark och att jag inte behöver vara rädd för att bli lämnad eller dylikt. Det hindrar dock inte mitt hjärta att få ett pyttelitet knip i sig när han pratat om en fantastisk tjejkompis. Jag agerar inte på det, jag vill inte kontrollera honom, jag har inga åsikter om hans vänskapskrets men ändå får jag ett pyttelitet hjärtknip. Jag vet inte om det gör mig till en sämre människa än övriga i tråden?

Dessutom, och nu blir jag väl hårt ansatt, så känns det för mig märkligt att vara i en relation med någon där jag inte får lite hjärtknip ibland eftersom det för mig innebär att jag inte bryr mig så mycket helt enkelt. Att relationen övergått mer till en vänskapsrelation där det inte gör mig så mycket om min partner skulle vilja vara med någon annan, medan hjärtknipet nog egentligen är mitt hjärtas sätt att tänka att han kanske kommer att vilja vara med någon annan oh så hemsk. Typ så.

Så fungerar jag med i en trygg relation. Är något på tok kan jag vara svartsjuk trots att det inte alls är utifrån jag uppfattar det rationella hotet. Känner jag aldrig något alls är det nog tyvärr en död relation. Det är inte ett problem för oss, utan något vi kan prata och skoja om.

Det du beskriver är ju knappast något som inverkar negativt på ett förhållande och är säkert en del av att du verkligen älskar din partner. Men måste man älska mindre för att man inte känner så?

Nej? Människor är olika och det ena behöver inte vara mer riktigt än det andra?

 

[Trani]

Sv: Svartsjuka

Dessutom, och nu blir jag väl hårt ansatt, så känns det för mig märkligt att vara i en relation med någon där jag inte får lite hjärtknip ibland eftersom det för mig innebär att jag inte bryr mig så mycket helt enkelt.

Jag skulle bli riktigt förbluffad om jag fick ett sådant hjärtknip. I de situationer du beskriver där du får ett sådant knip så brukar jag få ett litet fjärilsfladder, å min partners vägnar, liksom "åh vad roligt, tänk om hen hookar med den personen. Vad kul!".

Hjärtknipet låter som oro/nervositet. Jag skulle inte orka leva med någon som gjorde mig orolig eller nervös på regelbunden basis. Även om det var sällan.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Svartsjuka

Det du beskriver är ju knappast något som inverkar negativt på ett förhållande och är säkert en del av att du verkligen älskar din partner. Men måste man älska mindre för att man inte känner så?

Nej, och det har jag heller inte sagt. Jag har berättat om hur jag fungerar bara. Lite som jämförelse med alla i tråden som verkar absolut mena att minsta lilla svartsjuka är samma sak som att vara kontrollerande och osäker.

Sassy och jag verkar fungera väldigt likadant

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Svartsjuka

För mig är det inte ett problem, inte alls. Tvärtom som sagt - skulle jag aldrig känna så är det för mig ett tecken på att relationen är död, jag bryr mig inte längre särskilt mycket.

Alla fungerar vi olika. Men jag vet att mitt sätt att fungera och tänka är det som är "minst rätt" här på Buke, det man sågas som hårdast för. Det gör dock inte så mycket - jag är som jag är, oavsett om det är Buke-approved eller ej.

 

[nyttnick]

Sv: Svartsjuka

Till största del KL

Meningen med tråden var inte att få någon annan att känna sig fel eller att deras sätt att känna/vara ska sågas. Jag bara blev så...ja kanske sårad, av att få höra att jag måste vara oförmögen att verkligen älska en annan människa att jag behövde få lite feedback på ämnet.

Jag tycker för övrigt att det är väldigt intressanta svar i tråden och är glad att ni tar er tid att svara.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Svartsjuka

Jag tycker att det är gräsligt att säga att du är oförmögen att älska någon på riktigt, man säger liksom inte så. Utöver taskigt är det ju uppenbart genomkorkat också för givetvis finns det massor av människor som älskar fullt ut och som inte är det minsta svartsjuka. Hela tråden här visar ju det

 

[Zeli]

Sv: Svartsjuka

Svartsjuka är för mig inte vrede/hat mot partnern eller den nya, eller vilja att kontrollera (för det är ju just vrede/hat eller vilja att kontrollera), utan just exakt det jag skrev, känslan av att "jamen jag vill inte att han ska välja att leva med och pussa på någon annan, jag vill att han ska pussa på och leva med mig!".

Här ser jag det kanske mer så som att man behöver lägga till en oro över att detta ska hända för att det ska bli svartsjuka.

Självklart vill inte jag att min man ska lämna mig för nån annan... men det är ju inget jag går runt och oroar mig över att det ska ske.

Jag vill inte att min man ska ligga med en arbetskollega. Men jag oroar mig inte ett dugg för att han ska göra det = jag är inte svartsjuk.

Däremot kommer jag ihåg från mina tonårsförhållanden att även när jag rent logiskt VISSTE att jag inet hade någon anledning att oroa mig så kunde det hugga till som fan för att en pojkvän hittat på nått med en annan tjejkompis, eller nått sånt.
Även om jag rent rationellt inte hade någon som helst anledning, och jag försökte intala mig att det var så, kunde jag ÄNDÅ inte låta bli att oroa mig, att tänka fram scenario över vad som SKULLE kunna hända osv...
Det är för mig svartsjuka.

Den känslan får åtminstone jag alltid när någon jag älskar och vill vara tillsammans med väljer någon annan. Sen är det ju sällan så mycket att göra åt saken, jag kan och vill inte styra andra, men känslan finns ju där. Och som ett resultat blir man ju kanske ledsen, t ex, men ledsenheten är ju då orsakad av svartsjukan, så att säga. Kärleksrelaterad avundsjuka, helt enkelt. Och man behöver ju inte agera på avundsjuka heller.

För mig låter det mer som sorg och besvikelse över att bli bortvald..
För mig är inte svartsjuka den primära känslan man får när man blir dumpad (även om det så klart kan finnas med som en del), då blir jag med ledsen, sårad.. och kanske förödmjukad...

 

[Zeli]

Sv: Svartsjuka

Kan så vara. Fast samtidigt är det en märklig åsikt att man ska vilja styra partnern. Dvs våga inte vara med nån annan, träffa inte någon annan, fika inte med någon annan.

Jag förstår inte..
Självklart är det en märklig åsikt att ska vilja styra partnern.
Hur hänger det ihop med vad jag skrev?

Om min man skulle valt att hångla med någon annan var det knappast något jag skulle kunnat påverka. Än mindre bestämma över.

Jag hade blivit ledsen och knäckt. Men svartsjuk? På vad? På att han vill ha någon annan hellre än mig?

Är jag tillsammans med någn vill jag att han ska VÄLJA mig. Inte avstå för att jag säger så.

Håller med till 100%.
Jag kan ju inte kontrollera vad min partner tänker och känner.
Om han skulle träffa nån annan som han faller för så är det händelser som är utanför min kontroll, och därför inget jag behöver oroa mig över.

 

[Trani]

Sv: Svartsjuka

Alla fungerar vi olika. Men jag vet att mitt sätt att fungera och tänka är det som är "minst rätt" här på Buke, det man sågas som hårdast för. Det gör dock inte så mycket - jag är som jag är, oavsett om det är Buke-approved eller ej.

Menar du att du har blivit "utskälld" för det tidigare eller vad? Jag tycker annars att många här verkar vara nöjda med att då och då vara lite smått svartsjuka.

Den vanligaste (starkast) rådande diskursen kring svartsjuka på buke uppfattar jag inte vara det där med att man inte ska känna någon svartsjuka alls, utan att man ska vara lite "lagom" svartsjuk. Inte vara svartsjuk hela tiden (då är man sjuk) men ibland, vid tillfällen där det är "rationellt". Men att man samtidigt gärna understryker att man inte agerar på svartsjukekänslorna (= duktigt). Känslorna i sig är dock helt i sin ordning och ett tecken på "att man bryr sig".

 

[Sassy]

Sv: Svartsjuka

Känslorna i sig är dock helt i sin ordning och ett tecken på "att man bryr sig".

Jag skulle snarare säga en konsekvens av att jag är bryr mig. Det gäller även vänner eller andra saker som är viktiga för mig. Om jag upplever att jag riskerar att förlora något som är viktigt för mig sticker det till. Om det är en ogrundad rädsla går den över fort. Därmed är jag mindre svartsjuk i uttalat öppna relationer, där det faktum att partnern fattar tycke för någon annan inte innebär att jag blir bortvald. Det hade helt klart varit lättare utan de känslorna, men nu är det som det är och inget att lägga mer energi på?

 

[Och_Aye]

Sv: Svartsjuka

Mycket intressant tråd! Mest fascineras jag av att alla, utom Sörlatungu då , verkar så fantastiskt rationella i allt tänkande kring detta.

Jag tycker du förklarar det bra, så känns det för mig också nuförtiden och i en bra relation.

 

[mino]

Sv: Svartsjuka

För mig låter det mer som sorg och besvikelse över att bli bortvald..
För mig är inte svartsjuka den primära känslan man får när man blir dumpad (även om det så klart kan finnas med som en del), då blir jag med ledsen, sårad.. och kanske förödmjukad...

Jag har tänkt lite på detta under dagen och jag skulle vilja lägga till din lista att jag tror att man även kan få utbrott av tävlingsinstinkt, hur konstigt det än låter. Jag tänker att om jag tex upplever att jag har kämpat för att fånga någons intresse och bygga en relation med den så skulle jag kunna uppleva det som en djupt bitter förlust att nån som har något jag inte riktigt kan konkurrera med bara seglade förbi och tog min plats. Inte särskilt vacker känsla direkt, men så skulle jag kunna reagera.

 

[Lena Furberg]

Sv: Svartsjuka

Jag minns inte om det var något jag läste eller hörde på radio, men det var någon som ansåg att man faktiskt skulle hänge sig totalt till förödmjukelsen och leva ut allt det där man ville göra. Böna, be, kravla, kräla och göra bort sig i offentligheten. För att göra upp med de känslor man faktiskt känner.

Själv hade jag nog dött av skam om jag skulle försöka

Jaa! Och man vill ju verkligen inte att partnern ska komma tillbaka till en pga skuldkänslor eller något sådant. I hjärtat skulle jag bli fullständigt jätteledsen om min partner lämnade mig - men förhoppningsvis bara för en tid. Och jag skulle inte göra något försök alls att övertala honom att stanna. Det vore hemskt!

 

[monster1]

Sv: Svartsjuka

Vad intressant, jag kämpar en del med min svartsjuka/oro i alla former av relationer (både romantiska och rena vänskapsrelationer). Min familj var väldigt rörig när jag växte upp så det kanske finns kopplingar där emellan.

 

[Petruska]

Sv: Svartsjuka

Jag skulle tänka tvärtom; älskar man verkligen en människa, eller älskade, så vill man den personens bästa även om det innebär att man "förlorar" denne..

Men det kan inte vara vanligt att man av pur kärlek blir glad om ens älskade hittar någon annan som hen älskar mer? Så ädel är då inte jag.