Störande granne...

[Saeta]

Trodde aldrig jag skulle skapa en sån här tråd. Men nu gör jag det.

Vi har en granne (inte i samma hus, men vi bor på samma gård) som jag skulle tippa på är runt 5-7 år. Har svårt att gissa ålder men någonstans där. Hen är ute tidigt på morgonen, sitter i sandlådan eller någon annanstans på gården och leker, och SKRIKER! Eller ja, det är mer ett ljud som liknar en tjoande uggla/duva. Det pågår i flera timmar, varje dag. Visst, vi kan stänga fönster och så, men det låter oerhört mycket trots det.

Nu tror jag att ungen kanske är hörselskadad eller något. Men det är sååååå irriterande!

Ljud i allmänhet när man bor i lägenhet är inget jag stör mig på. Tycker det hör till. Fester, hög musik och hög volym på TV är inget jag stör mig på. Där är jag oerhört tålig. Men den där ungen går mig på nerverna. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. För det är säkert inte bara jag som stör mig. Det låter liksom över hela området, i princip dagligen.

Självklart ska barn få vara barn och det är samma där, jag stör mig inte ett dugg på skrikande, skrattande och tjoande barn (det bor mycket barn här). Jag gillar liv och rörelse. Men just det här ljudet, det får mig att vilja dunka huvudet i väggen. Och jag skääääääms så otroligt mycket över det. För jag förstår att det är något "fel" på ungen. Tror jag!

Hur hade ni hanterat ett sånt här problem? Eller har ni varit med om liknande?
Jag vågar verkligen inte gå och prata med föräldrarna, för dom verkar också tycka att det är jobbigt. Ibland verkar dom få nog och ryter åt ungen att den ska vara tyst. Och då tycker jag helt plötsligt synd om hen (för att i nästa sekund tänka "ååååååh äntligen tyst!"). Som sagt, väldigt frustrerande.

Antar att jag bara får bita ihop

 

[dpmatte]

Det kan tänkas att barnet är utvecklingsstört. Att det är enda sättet det kan uttrycka sig på. Är barnet ute väldigt tidigt på morgonen kanske hen smiter ut innan föräldrarna vaknat. Är man så pass stor kan man själv öppna även låst ytterdörr. Det kan även vara Tourettes. Har du hört barnet prata vanligt?

 

[Saeta]

@dpmatte Tänkte också på det, om barnet har en utvecklingsstörning. Vågade inte skriva det, för jag vet verkligen inte vilket ord man bör använda. Funktionshindrad, lågbegåvad (usch, känns så nedvärderande), osv osv. Hur vanligt är det att så pass små barn har Tourettes? Vad jag hört är det mer vanligt bland äldre? Även om det såklart förekommer vid yngre ålder också.

Nej, jag har faktiskt aldrig hört barnet prata. Knappt föräldrarna heller. Med barnet alltså. Hen är ofta ute och leker själv, då mest i sandlådan. Varje gång jag går/cyklar förbi hejar jag och ler väldigt glatt. Ser många andra som blänger irriterat mot hen. Och självklart, jag förstår att andra också reagerar så. Det gör jag med. I vissa fall avskyr jag hen. Men det är självklart ingenting jag visar öppet. Men det är ju bara ett barn, och med troligtvis något problem i grunden. Vi är relativt nyinflyttade här också, så att kolla runt med grannar osv känns inte så aktuellt heller. Å andra sidan har ju inte vi med det att göra, egentligen.

 

[Angel]

Men det är väl bara att gå och prata med föräldrarna och på ett trevligt sätt försöka förklara att det vore bra för grannsämjan om de kanske kunde hålla barnet inomhus tidigt på morgonen. Även om barnet har ett funktionshinder gör det inte automatiskt att det är omöjligt att förklara för det att det ibland kanske måste visa lite hänsyn till andra människor. Tvärt om så uppfattar jag ofta att barn med handikapp ofta är väldigt hänsynsfulla på sitt eget sätt bara någon tar sig tid visa och förklara. Sen att det kanske glöms bort ibland är väl en sak men att vara ute tidigt och skrika varje dag är inte ok vem det än rör sig om.
Personligen så har jag lastbilar som lossar gods precis utanför sovrumsfönstret hela tiden jag sover och för mig är det nog bara att leta efter en ny lägenhet om jag vill ha tyst.

 

[athena_arabians]

@Saeta: Är familjen invandrare? Det jag undrar är om barnet varit med om saker som barn inte ska behöva vara med om

En vän till min mamma jobbade för länge sedan med SFI och hon hade barn som kissade på sig om det flög ett plan över skolan. Ett av barnen som var mest utåtagerande hade överlevt en bussmassaker eftersom det låg under de döda kropparna. Oftast var föräldrarna till hennes elever också skadade av det de hade varit med om och orkade inte med sina barn.

 

[dpmatte]

@Saeta Debuten av Tourettes brukar vara vid 6-7 års ålder. Kan även vara senare eller tidigare, men senast vid 18 års ålder.

 

[GotAsecret]

Gå ut och hälsa trevligt på dem och få dig en uppfattning om vad som pågår. Om det är "barntrots" eller något som de kanske inte kan påverka alls.
En lösning för att slippa höra på det är ju öronproppar/hörselskydd.
Det är nog lättare för dig att hitta alternativ, än för barnet och dess föräldrar. Barnet är ju som det är liksom, och föräldrarna gör antagligen så gott de kan, samtidigt som de kanske är så "vana" vid att barnet stökar så de inte tänker på att andra inte är det.
Så ja, försök få kontakt med dem på ett sansat och vettigt sätt.

 

[kolblakkur]

Trodde aldrig jag skulle skapa en sån här tråd. Men nu gör jag det.

Vi har en granne (inte i samma hus, men vi bor på samma gård) som jag skulle tippa på är runt 5-7 år. Har svårt att gissa ålder men någonstans där. Hen är ute tidigt på morgonen, sitter i sandlådan eller någon annanstans på gården och leker, och SKRIKER! Eller ja, det är mer ett ljud som liknar en tjoande uggla/duva. Det pågår i flera timmar, varje dag. Visst, vi kan stänga fönster och så, men det låter oerhört mycket trots det.

Nu tror jag att ungen kanske är hörselskadad eller något. Men det är sååååå irriterande!

Ljud i allmänhet när man bor i lägenhet är inget jag stör mig på. Tycker det hör till. Fester, hög musik och hög volym på TV är inget jag stör mig på. Där är jag oerhört tålig. Men den där ungen går mig på nerverna. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. För det är säkert inte bara jag som stör mig. Det låter liksom över hela området, i princip dagligen.

Självklart ska barn få vara barn och det är samma där, jag stör mig inte ett dugg på skrikande, skrattande och tjoande barn (det bor mycket barn här). Jag gillar liv och rörelse. Men just det här ljudet, det får mig att vilja dunka huvudet i väggen. Och jag skääääääms så otroligt mycket över det. För jag förstår att det är något "fel" på ungen. Tror jag!

Hur hade ni hanterat ett sånt här problem? Eller har ni varit med om liknande?
Jag vågar verkligen inte gå och prata med föräldrarna, för dom verkar också tycka att det är jobbigt. Ibland verkar dom få nog och ryter åt ungen att den ska vara tyst. Och då tycker jag helt plötsligt synd om hen (för att i nästa sekund tänka "ååååååh äntligen tyst!"). Som sagt, väldigt frustrerande.

Antar att jag bara får bita ihop

Skäms inte över att du tycker att det är jobbigt. Jag arbetar inom LSS och kan därför gå en hel arbetsdag med en brukare som gör samma skrik var 15-30:e sekund. Man orkar faktiskt inte! I vår arbetsgrupp har vi ett öppet klimat om detta, vi inser att man måste lösa av varandra regelbundet för annars blir man galen. Inte skäms vi för det. Men hör personen gör man nästan hela tiden, oavsett vad man gör...