Måste vara anonym eftersom detta är ett något känsligt ämne.
Skulle någon råka känna igen mig så ber jag om diskretion..
Något konstigt händer.
Sedan 7 år tillbaka är jag sambo. Förhållandet har inte varit det bästa. Vi har haft våra prövningar. Bl.a med en otrohet från hans sida.
Under åren har jag aldrig haft känslor eller ens tittat åt någon annan! Jag har ibland utmanat mig själv och sett om jag kunde tänka mig att starta en affär med någon. Erbjudanden har funnits. Men jag har alltid bara känt mig dragen till min sambo.
Jag har varit på väg att gå många gånger men aldrig tagit klivet. Är fruktansvärt rastlös i mig själv och har svårt att skilja på olika känslor. Därav att jag inte kommit iväg.
Stundom är förhållandet riktigt bra och vi skrattar tillsammans mycket. Vi är något av arbetsmyror båda två och har under åren fått lära oss att samarbeta utan att bli osams. Båda två har fruktansvärt starka viljor.
Om ni hade frågat mig i fredagsförmiddag om detta var min framtid och om jag trivdes i mitt förhållande hade jag absolut svarat, -Ja!
Men...!!
Nu till den heta potatisen..
Plötsligt möter jag en person som väcker känslor i mig som jag inte trodde fanns.
Jag har ALDRIG känt på detta sätt. Det känns som ett vulkanutbrott inom mig. Jag hade utan omsvep kunnat dra med mig personen runt hörnet och hånglat upp hen mot väggen.
Matlusten är helt bortblåst. Jag söker all information jag kan om personen (finns tyvärr inte något då personen inte verkar vara aktiv någonstans på nätet). Mina tankar kretsar kring personen hela tiden. Och jag menar verkligen hela tiden! Hen är den första och den sista jag tänker på när jag vaknar och somnar.
Min högsta önskan just nu är att personen ska höra av sig. Själv vågar jag inte ta steget. Tog dock ett microsteg och bad en gemensam bekant att hälsa till personen. La in en liten öppning i hälsningen så hen kan höra av sig om minsta intresse finns.
Vet dock inte om hälsningen gått fram eftersom jag inte fått någon bekräftelse från våran gemensamma vän.
Vågar heller inte ge sken av att jag är angelägen om att hälsningen går fram..
Problemen är många..
Vi bor på en plats där alla känner alla. Jag är dock inflyttad och tillhör väl inte riktigt innegänget.
Hen är bekant med min sambo som ingår i innegänget.
Jag har inte en aning om personen har en tillstymmelse av intresse av mig.
Vet ej om hen har någon partner men flera indikationer säger att så inte är fallet.
Och det största givetvis, jag råkar ju ha en sambo..
Det känns som att jag mår dåligt. Min längtan är så fruktansvärt stark att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hela min kropp skriker efter att få vara nära. Myrorna rusar runt i mig och jag måste rusa upp ibland då känslorna rusar som mest.
Som sagt, jag har aldrig ens känt i närheten av detta..
Är ändå inte 20 längre utan har i alla fall passerat trettiostrecket och några seriösare förhållanden har jag allt bakom mig.
Vi träffades på en tillställning och hamnade bredvid varandra till maten. Det kändes som hen visste vem jag var sedan innan. Hen hoppade ner på stolen bredvid min och sa. -Jag sätter mig hos dig "Anna", det känns tryggt.
Själv kan jag inte säga att vi träffats tidigare. Men jag vet ej säkert. Vi kan ha varit på samma sammankomster tidigare.
I alla fall..
Under kvällen hamnade vi i samtal eftersom det visade sig att vi hade några gemensamma bekanta.
Vi har även stora intressen inom samma bransch så det blev att vi satt och pratade kanske sammanlagt en timme under kvällen.
Mycket mer än så är det inte. Vi utbytte några blickar under kvällens gång och hen kom mycket ofta tillbaka till vårt bord fast hen gick runt och pratade med en massa människor.
Det går inte att få människan ur tankarna. Jag skulle vilja säga att jag är så fruktansvärt kär att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Bara tanken på att få träffa hen får mig att skaka i hela kroppen..
Kan jag verkligen vara kär?
Jaha..
Vad vill jag med detta då..?
Vet faktiskt inte riktigt själv.
Kanske bara behöver höra om någon varit med om något liknande och hur ni tacklade situationen.
Skulle någon råka känna igen mig så ber jag om diskretion..
Något konstigt händer.
Sedan 7 år tillbaka är jag sambo. Förhållandet har inte varit det bästa. Vi har haft våra prövningar. Bl.a med en otrohet från hans sida.
Under åren har jag aldrig haft känslor eller ens tittat åt någon annan! Jag har ibland utmanat mig själv och sett om jag kunde tänka mig att starta en affär med någon. Erbjudanden har funnits. Men jag har alltid bara känt mig dragen till min sambo.
Jag har varit på väg att gå många gånger men aldrig tagit klivet. Är fruktansvärt rastlös i mig själv och har svårt att skilja på olika känslor. Därav att jag inte kommit iväg.
Stundom är förhållandet riktigt bra och vi skrattar tillsammans mycket. Vi är något av arbetsmyror båda två och har under åren fått lära oss att samarbeta utan att bli osams. Båda två har fruktansvärt starka viljor.
Om ni hade frågat mig i fredagsförmiddag om detta var min framtid och om jag trivdes i mitt förhållande hade jag absolut svarat, -Ja!
Men...!!
Nu till den heta potatisen..
Plötsligt möter jag en person som väcker känslor i mig som jag inte trodde fanns.
Jag har ALDRIG känt på detta sätt. Det känns som ett vulkanutbrott inom mig. Jag hade utan omsvep kunnat dra med mig personen runt hörnet och hånglat upp hen mot väggen.
Matlusten är helt bortblåst. Jag söker all information jag kan om personen (finns tyvärr inte något då personen inte verkar vara aktiv någonstans på nätet). Mina tankar kretsar kring personen hela tiden. Och jag menar verkligen hela tiden! Hen är den första och den sista jag tänker på när jag vaknar och somnar.
Min högsta önskan just nu är att personen ska höra av sig. Själv vågar jag inte ta steget. Tog dock ett microsteg och bad en gemensam bekant att hälsa till personen. La in en liten öppning i hälsningen så hen kan höra av sig om minsta intresse finns.
Vet dock inte om hälsningen gått fram eftersom jag inte fått någon bekräftelse från våran gemensamma vän.
Vågar heller inte ge sken av att jag är angelägen om att hälsningen går fram..
Problemen är många..
Vi bor på en plats där alla känner alla. Jag är dock inflyttad och tillhör väl inte riktigt innegänget.
Hen är bekant med min sambo som ingår i innegänget.
Jag har inte en aning om personen har en tillstymmelse av intresse av mig.
Vet ej om hen har någon partner men flera indikationer säger att så inte är fallet.
Och det största givetvis, jag råkar ju ha en sambo..
Det känns som att jag mår dåligt. Min längtan är så fruktansvärt stark att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hela min kropp skriker efter att få vara nära. Myrorna rusar runt i mig och jag måste rusa upp ibland då känslorna rusar som mest.
Som sagt, jag har aldrig ens känt i närheten av detta..
Är ändå inte 20 längre utan har i alla fall passerat trettiostrecket och några seriösare förhållanden har jag allt bakom mig.
Vi träffades på en tillställning och hamnade bredvid varandra till maten. Det kändes som hen visste vem jag var sedan innan. Hen hoppade ner på stolen bredvid min och sa. -Jag sätter mig hos dig "Anna", det känns tryggt.
Själv kan jag inte säga att vi träffats tidigare. Men jag vet ej säkert. Vi kan ha varit på samma sammankomster tidigare.
I alla fall..
Under kvällen hamnade vi i samtal eftersom det visade sig att vi hade några gemensamma bekanta.
Vi har även stora intressen inom samma bransch så det blev att vi satt och pratade kanske sammanlagt en timme under kvällen.
Mycket mer än så är det inte. Vi utbytte några blickar under kvällens gång och hen kom mycket ofta tillbaka till vårt bord fast hen gick runt och pratade med en massa människor.
Det går inte att få människan ur tankarna. Jag skulle vilja säga att jag är så fruktansvärt kär att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Bara tanken på att få träffa hen får mig att skaka i hela kroppen..
Kan jag verkligen vara kär?
Jaha..
Vad vill jag med detta då..?
Vet faktiskt inte riktigt själv.
Kanske bara behöver höra om någon varit med om något liknande och hur ni tacklade situationen.
