Nästan ett halvår levde jag, sambo och(dyr i drift) hund på något mindre än existensminimum för en person. Herregud vad jag lärde mig laga billig mat. Det hände att jag hade fest så jag kunde panta burkarna och jag frös in vinslattar till sås... Jag grät nästan när jag fick min första CSNutbetalning och kunde köpa tonfisk och köttfärs.
Det går inte att beskriva stressen det är att leva så.
Efter det har jag haft ett par rätt långa perioder med dålig inkomst. Tog studenten i en lågkonjektur. Så jag hankade mig runt på olika former av "skitanställningar" rätt länge.
Började plugga på universitet när jag var så gammal att jag inte kunde få bostadsbidrag och med bostadsbrist så fick man ta den lägenhet man kunde få även om den var dyrare än man velat. Kunde som tur var jobba extra eftersom jag annars hade hamnat under existensminimum även utan utgifter för studielitteratur och hund...
Men det var så värt det.
Och jag tror att det är en tillgång i mitt jobb att ha levt så själv.
Hjälp!

