Skulle behöva skriva av mig lite. Tycker det är svårt att få råd och förståelse när jag pratar om detta med människor i min närhet, då livstil med häst känns ganska unik. Kanske finns någon här som har varit i liknande situation och kan ge lite råd?
Jag började rida som tvååring och red utan avbrott fram tills jag var 19 år. Nu har jag inte haft någon kontakt med hästar på nästan 4 år. Var den där riktiga hästnörden som skulle veta allt om hästar. Under hela tonåren arbetade jag i stall och även tävlingsstall där jag fick chans att tävla. Spenderade all min lediga tid i stallet och var jag inte i stallet så läste jag teori om hästar, dess skötsel och beteende. Hela mitt liv andades verkligen häst, fanns inget annat! Hade stora planer och ambitioner. Jag var helt säker på att jag skulle rida dom stora mästerskapen och jobba som tävlingsryttare.
Men så kom dagen då det helt plötsligt inte fanns hästar i mitt liv. Det är flera faktorer. Dels ekonomin. Mina föräldrar försökte hjälpa mig så gott det gick men trots att jag arbetade av många kostnader i stallet så gick mina föräldrar på knäna och låg efter med räkningar tillslut. Egen häst var ju bara att glömma. Men den största faktorn är nog min personlighet, eller snarare handikapp.
Utan att gå in för mycket så lider jag av extrem social ångest och har dålig social kompetens. Har svårt att bli del av en grupp. Är inte otrevlig eller missköter mig på något sätt är bara väldigt tyst och pratar inte i onödan, dvs absolut inget småprat utan bara praktiskt om jag undrar över någon arbetsuppgift eller om det hänt något med nån häst.
Det är en permanent grej som inte går att träna bort helt, gått i terapi/psykolog under många år men inte hjälpt så mycket och psykologen har sagt att dom inte kan göra något mer. Så mina föräldrar har ju fått hjälpa mig med den sociala biten extremt mycket. Det är mamma som har tagit första kontakt med stall/hästägare om jag får komma och jobba. Hon har även fortsatt med stor del kontakt under tiden jag har varit i dom olika stallen. Det funka ju bra till en viss ålder. Det började bli konstigt när man är typ 17 år och ens mamma ringer och frågar om man får komma och rida/jobba, eller att mamma har den största kontakten med tränare/ägare.
Pga detta har jag varit tvungen att sluta med hästar. Dels då för att jag inte ens klarar av en utbildning/jobb pga mitt handikapp, så kommer inte in några pengar så att jag kan ha egen häst. Mina föräldrar har inte råd att hjälpa till, även fast jag vet att dom skulle vilja. Då är jag ju beroende av andra för att kunna rida. Men alla stall jag varit i har ”tröttnat” på mig. Har alltid varit den som jobbat mest, alltid ställt upp samt varit pålitlig och duktig i arbete/med hästarna. Dom är okej med min tysthet i början, för jag tror att dom tror att jag bara är vanligt blyg som går över. Grejen är att det går inte över. Då tycker dom jag är konstig och en börda. Vilket jag förstår. Har alltid fått komplimanger om hur duktig jag är med hästarna, lärt mig fort och har kommit in i stall som jag inte borde ha kommit in i egentligen. Att det var längesen dom träffade en sånt genuint och hårt arbetande ung person. Men den sociala förmågan verkar ändå väga tyngst. Det har också varit väldigt utmattande för mig att bara köra på och åka till stallet trots grav ångest, göra saker jag egentligen inte klarar av. Har också blivit automatiskt att jag blivit utanför om man bortser från mitt handikapp, då jag alltid varit den ”fattiga drängen” bland rika familjer där barnen har topphästar och ponnyer samt rider internationella mästerskap. Även fast ingen varit elak.
Så ja, nu sitter jag här med värsta depressionen och livskrisen sen 4 år tillbaka
Jag hade ju hela mitt liv planerat redan med hästarna. Det har ju varit det jag levt för. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tappar livslusten i perioder pga hästarna, det kan jag fortfarande göra. Men har väl levt i någon slags förnekelse och tänker ”när jag börjar igen”. Har inte sålt av min utrustning än, känns jättejobbigt att släppa taget. Kan börja gråta var tanken av det. När jag tittar på gamla videos och bilder så bara sprutar tårarna
Har heller inte hittat någon annat att göra som är lika kul och givande som hästarna. Jag är ju fortfarande ung men i och med mitt handikapp känns det bara så jävla mörkt. Det känns verkligen som en riktigt sorg och som att jag förlorat någon riktigt kär.
Jag började rida som tvååring och red utan avbrott fram tills jag var 19 år. Nu har jag inte haft någon kontakt med hästar på nästan 4 år. Var den där riktiga hästnörden som skulle veta allt om hästar. Under hela tonåren arbetade jag i stall och även tävlingsstall där jag fick chans att tävla. Spenderade all min lediga tid i stallet och var jag inte i stallet så läste jag teori om hästar, dess skötsel och beteende. Hela mitt liv andades verkligen häst, fanns inget annat! Hade stora planer och ambitioner. Jag var helt säker på att jag skulle rida dom stora mästerskapen och jobba som tävlingsryttare.
Men så kom dagen då det helt plötsligt inte fanns hästar i mitt liv. Det är flera faktorer. Dels ekonomin. Mina föräldrar försökte hjälpa mig så gott det gick men trots att jag arbetade av många kostnader i stallet så gick mina föräldrar på knäna och låg efter med räkningar tillslut. Egen häst var ju bara att glömma. Men den största faktorn är nog min personlighet, eller snarare handikapp.
Utan att gå in för mycket så lider jag av extrem social ångest och har dålig social kompetens. Har svårt att bli del av en grupp. Är inte otrevlig eller missköter mig på något sätt är bara väldigt tyst och pratar inte i onödan, dvs absolut inget småprat utan bara praktiskt om jag undrar över någon arbetsuppgift eller om det hänt något med nån häst.
Det är en permanent grej som inte går att träna bort helt, gått i terapi/psykolog under många år men inte hjälpt så mycket och psykologen har sagt att dom inte kan göra något mer. Så mina föräldrar har ju fått hjälpa mig med den sociala biten extremt mycket. Det är mamma som har tagit första kontakt med stall/hästägare om jag får komma och jobba. Hon har även fortsatt med stor del kontakt under tiden jag har varit i dom olika stallen. Det funka ju bra till en viss ålder. Det började bli konstigt när man är typ 17 år och ens mamma ringer och frågar om man får komma och rida/jobba, eller att mamma har den största kontakten med tränare/ägare.
Pga detta har jag varit tvungen att sluta med hästar. Dels då för att jag inte ens klarar av en utbildning/jobb pga mitt handikapp, så kommer inte in några pengar så att jag kan ha egen häst. Mina föräldrar har inte råd att hjälpa till, även fast jag vet att dom skulle vilja. Då är jag ju beroende av andra för att kunna rida. Men alla stall jag varit i har ”tröttnat” på mig. Har alltid varit den som jobbat mest, alltid ställt upp samt varit pålitlig och duktig i arbete/med hästarna. Dom är okej med min tysthet i början, för jag tror att dom tror att jag bara är vanligt blyg som går över. Grejen är att det går inte över. Då tycker dom jag är konstig och en börda. Vilket jag förstår. Har alltid fått komplimanger om hur duktig jag är med hästarna, lärt mig fort och har kommit in i stall som jag inte borde ha kommit in i egentligen. Att det var längesen dom träffade en sånt genuint och hårt arbetande ung person. Men den sociala förmågan verkar ändå väga tyngst. Det har också varit väldigt utmattande för mig att bara köra på och åka till stallet trots grav ångest, göra saker jag egentligen inte klarar av. Har också blivit automatiskt att jag blivit utanför om man bortser från mitt handikapp, då jag alltid varit den ”fattiga drängen” bland rika familjer där barnen har topphästar och ponnyer samt rider internationella mästerskap. Även fast ingen varit elak.
Så ja, nu sitter jag här med värsta depressionen och livskrisen sen 4 år tillbaka
Jag hade ju hela mitt liv planerat redan med hästarna. Det har ju varit det jag levt för. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tappar livslusten i perioder pga hästarna, det kan jag fortfarande göra. Men har väl levt i någon slags förnekelse och tänker ”när jag börjar igen”. Har inte sålt av min utrustning än, känns jättejobbigt att släppa taget. Kan börja gråta var tanken av det. När jag tittar på gamla videos och bilder så bara sprutar tårarna Har heller inte hittat någon annat att göra som är lika kul och givande som hästarna. Jag är ju fortfarande ung men i och med mitt handikapp känns det bara så jävla mörkt. Det känns verkligen som en riktigt sorg och som att jag förlorat någon riktigt kär.
?
