Sorg

[Selma Q]

Igår tog vi bort vår älskade hund. Hon var 13 år gammal och hade en sjukdom som gjorde att hon troligen skulle dö inom en månad med svåra plågor. Därför kändes det helt rätt att ta bort henne medan hon ännu inte hade alltför ont och låta henne slippa uppleva ett akut trauma.
Vi har många fina minnen av henne och känner att vi gjorde rätt som lät henne slippa lida. Eftersom hon var så pass gammal och hade diverse småkrämpor var vi förberedda mentalt på att vi skulle mista henne ganska snart.
Att det skulle bli ledsamt var jag beredd på, men den ENORMA sorg jag känner var jag inte förberedd på. Jag har fram tills igår fokuserat helt och hållet på att min älskade hund skulle ha det så bra som möjligt på slutet och få ett bra avsked, så jag inte har känt efter hur jag själv mår. Efter att vi hade begravt henne och åkte därifrån bröt jag ihop fullständigt. Jag är helt förkrossad och gråter och gråter. Det har visserligen bara gått ett dygn, men jag behöver tips på hur jag ska komma ur den förtvivlan jag känner och kunna fungera något så när normalt trots sorgen och saknaden.
Vi har inga fler djur och det är heller inte aktuellt att skaffa någon ny hund, eftersom vår livssitution inte tillåter det. Jag tror heller aldrig att jag någonsin mer vill uppleva den sorg det innebär att mista sin bästa vän. Hur ska jag kunna minnas henne med glädje och ta mig ur denna förtvivlan?
Jag saknar henne så fruktansvärt!!!

 

[dannilall]

Sv: Sorg

Många tröstekramar till dig i din sorg.

 

[Selma Q]

Sv: Sorg

Tack! Jag försöker ta en stund i taget.

 

[Duvan]

Sv: Sorg

Man får låta sorgen komma. Det tar länge innan man helt slutar sörja, men så småningom kommer de glada minnena tillbaka och överskuggar sorgen och saknaden. Att inte vilja ta till sig någon/något bara för att det gör så ont när man mister dem är att förneka sig själv känslan av att leva. Livet innehåller hela spektrat, och inte skulle du väl vilja ha varit utan allt det fina du haft med din hund?

Jag har i veckan mist en mycket kär vän i cancer. Hon levde verkligen in i det sista, utan att låta sjukdomen ta mer än som var tvunget. Det är för mig något att ta fasta på och hjälper mig i sorgearbetet. Jag tänker låta sorgen få ta den plats den behöver, men den ska banne mig inte få förlama mig. Min vän skulle inte ha velat ha det så, och det skulle inte vara ett värdigt eftermäle för henne.

Kanske kan det tankesättet hjälpa även dig? Gråt när du behöver, men tänk också på alla fina minnen du har av tiden ihop. Det blir mycket tårar, men när de torkar har du de fina minnena kvar - de torkar aldrig.

Kram!

 

[Suuz]

Sv: Sorg

För fem veckor sedan fick jag ta bort min tant (hon han bli 13½ år), jag vet precis hur du känner dig. Vissa dagar är som vanligt, andra gråter jag halvt ihjäl mig. Men låt tårarna rinna, låt sorgearbetet ta sin tid. Det finns inget som kommer att få din hund tillbaka men efter ett tag kommer det att bli roligare att tänka på henne. En kort tids sjukdom är inte det som definierade hela hennes liv!

Fast det gått fem veckor finns det inte en stund då jag inte tänker på min bortgågna hund, hon är med mig som en skugga i ett hörn. Den kärlek hon skänkte mig i 13 år cirkulerar i huset, går igenom allt. Jag saknar henne enormt och jag kommer alltid att sakna henne. Men jag vet att min hund inte ville att jag skulle ge upp livet pga hennes död. När man levt så länge med samma hund blir de nästan mänskliga. De som aldrig haft hund förstår inte sorgen vi känner när djuren dör, men det gör ont.

Jag har ett hörn i huset där stamtavlan, koppelbrickan, favoritleksakerna och en whippetstaty finns. Som en minneslund. Resten av hennes saker fick min andra hund ärva. När jag får tillbaka askan ska jag sprida ut henne på vårat barndomsställe.
Hur du gör är upp till dig, det måste kännas rätt! Ta tid på dig och släng inte alla saker på en gång.

Jag är 22 år gammal och jag levde med samma hund i 13 år, det är över halva mitt liv. Det här är min första sorg egentligen, mina släktingar dog när jag var liten och alla i min närmsta familj lever. Det är svårt men det finns inget recept på hur man mildrar sorgen bäst. Sorgen ska ha sin plats, man ska vara förtvivlad ett tag.

Kram Carro

 

[Ocras]

Sv: Sorg

Min vackra tjej gick bort i samma ålder och jag sörjde fruktansvärt. Det gjorde så ont att jag tappade andan att tänka sig att hon var borta för evigt. Jag hade ju inrättat hela mitt liv efter att ge henne ett bra liv på ålderdomens höst och det mesta i min vardag gick åt till att vara med henne och ge henne ett underbart liv. Sen var hon bara borta - det blev så oerhört tomt! Jag såg henne överallt, fortsatte länge att anpassa mitt promenadtempo till hennes långsamma lunk osv.

Jag har kvar min andra hund och för hans skull var jag tvungen att rycka upp mig efter en vecka av djupaste sorg. Det som hjälpte mig lite var att tänka på min snälla tik som alltid blev så upprörd när jag var ledsen och grät. Hon brukade sitta och puffa uppfodrande på mig och vek inte från min sida trots att hon inte normalt sett var så mycket för att vara nära upp i mig i vanliga fall. Jag fick fokusera på hur ledsen hon skulle bli över mig om jag fortsatte att vara så nere. Det kändes som om jag var skyldig henne att försöka gå vidare så att hon inte skulle behöva titta ner från himlen och oroa sig för att hon inte kunde trösta mig. Det hjälpte faktiskt mycket, precis som min andra hund hjälpte mig.

Men sorgen går aldrig över helt. Jag kan fortfarande sakna henne nåt alldeles fruktansvärt (2,5 år efter hennes bortgång) och jag skulle ge hur mycket som helst för att få henne tillbaka. Men alla ska vi ju dö så man måste acceptera... om man inte ska gå under vill säga. Jag försöker fokusera på vad lyckligt lottad jag var/är som fick uppleva denna fantastiska unika hund!

I den akuta sorgen just nu, tillåt dig att sörja ordentligt! Att gråta är bra för att man tillslut blir så urlakad och trött att man bara känner sig tom, åtminstone för en liten stund, vilket är en viktig andningspaus i den rivande och slitande sorgen. Ni som stod nära er hund, prata mycket mycket om alla underbara fina minnen och alla skratt och all glädje, kärlek och ömhet som ni fick uppleva pga hundens plats i ert liv. Det tröstar mitt i sorgen.

Mitt djupaste deltagande....

 

[Selma Q]

Sv: Sorg

Tack för stödet! Minnena finns ju där redan och jag kan le åt dem samtidigt som jag gråter. Det är också skönt att jag och min man hade henne alla 13 åren ihop och kan dela minnena med varandra. Det finns ju ingen annan som kände henne så bra som vi! Jag är jätteglad att vi har haft henne - ingen av oss skulle vilja ha varit utan henne, trots att det gör ont nu. Jag är i alla fall tveksam över att utsätta mig för detta en gång till. Nu VET jag ju hur ont det gör när hunden går bort, förut anade jag - men ville inte tänka så mycket på det. Vi kan i alla fall inte skaffa hund nu heller, för våra yrkesliv gör inte det möjligt. De sista åren har vi varit helt beroende av att hon kunnat vara på hunddagis och ska jag skaffa hund igen vill jag kunna ta hand om den själv, precis som de första åren med när vi fick vår hund.

Trots att det låter motsägelsefullt mot det jag nyss skrev så är jag avundsjuk på er som har fler hundar hemma. Jag förstår att ni sörjer den hund ni förlorar lika mycket ändå, men ni har kvar någon som tassar i huset! Här är så tyst, jag saknar att ha någon att klappa (även om min hund inte var av den gosigaste sorten), jag saknar att stoppa ner näsan i en hundpäls och känna lukten av hund!

Jag känner mig också vilsen på ett annat sätt. Att ha hund ger ju en viss struktur på dagen vad gäller promenader, mat, rastning osv. Man har ju hela tiden koll på klockan och känner att nu har det gått x antal timmar nu är det dags för rastning, nu är klockan x. dags för att ta fram hundmaten, nu ska vi lägga oss - tar du eller jag sista turen med vovven?

Vi kommer absolut spara vissa av hennes saker. Just nu känns det svårt att plocka bort hennes saker över huvud taget. Sovplatsen står kvar. Kopplet hänger där det brukar och bajspåsrullen ligger beredd i hallen. Vi har sagt att vi plockar bort lite i taget. Bia-bädden och några andra saker ska vårt underbara hunddagis få.

Det känns också oerhört skönt att veta att vi gett vår hund ett bra liv, ända in till slutet, att vi klarade att ta bort henne i tid och att veterinären kunde komma hem till oss så hon fick vara i sin vanliga, trygga miljö när hon somnade.
Hon har alltid haft sällskap av både människor och hundkompisar och hon har fått vara en väldigt aktiv hund så länge hon orkade och ville.

För säkerhets skull kanske jag ska förtydliga att jag inte är på väg att lägga mig och ge upp mitt liv, jag söker bara tröst och råd för att kunna komma vidare utan att förlamas av sorgen. Ni som berättar om hur det är att förlora gamla hundar ger mig mycket hjälp. Jag log igenkännande åt dig som skrev om hur du anpassat promenadtempot till en stillsam lunk...

Sov gott, min älskade lilla vovvis!

 

[Ocras]

Sv: Sorg

Sitter med tårar i ögonen och en klump i halsen när jag läser om din sorg. Jag kommer så väl ihåg den första tiden av slitande sorg att jag inte kan annat än att känna en väldig sympati för dig i den situation du nu är i.

Den förlamande känslan och den djupaste sorgen kommer att lätta - du kommer att tänka tillbaka på din hund med mestadels glädje och bara ett litet stänk sorg. Jag brukade tänka när det var som värst att det ju vore konstigt om min hund som betydde så oerhört mycket för mig inte skulle lämna ett gapande hål efter sig - och att det skulle ta tid att komma över förlusten.

Visst tröstar det att ha en till hund, men jag tycker du gör rätt som avvaktar med hund under den tid det inte går att lösa "hunderiet" på ett sätt som du vill, kanske så småningom hitta ett jobb det är ok att ha med hunden på osv.

Du får passa på att snusa lite i pälsen på bekantas hundar så länge...

Mitt i min ledsenhet för att du är ledsen glädjer det mig att läsa om en hundägare som gett sin hund en bra ålderdom och upplevt glädje av sin hund. En älskad hund som gått bort är sorgligt - men ändå så fint att hon fick vara älskad ända in i slutet!

 

[Soppan]

Sv: Sorg

Jag lider med dig!
For mig kandes det nastan som att forlora ett syskon eller ett barn nar var forra hund gick bort, manga utomstaende har svart att forsta den liknelsen eller forsta vilken stor betydelse vara hundar har i vara liv. Men har forstar vi.

Tiden laker alla sar som det bekant heter, men arret finns ju kvar. Som du sjalv skriver far man bara med sig de glada minnena och sa smaningom blir det lite lattare, men visst hander det arr jag grater en skvatt da och da fastan hon gick bort for mer an tio ar sedan. Jag har fortfarande hennes halsband i sangen, pa ett av mina gosedjur

Vi skaffade hund nummer tva inte sa jattelangt (c. 6manader) efter att hon gick bort. Det var blandade kanslor, dels skuld over att 'komma over henne sa snabbt' eller att hon pa nat satt skulle tro det nar hon satt dar i himlen och tittade ner pa oss. Och ocksa skuld gentemot valpen som var sa olik henne och att jag ibland i smyg onskade att han kunde varit som hon istallet. Men nar jag ser tillbaka sa tror jag det var ratt val anda, just den har tomheten var forsta hund lamnade efter sig blev liksom outhardlig. Valpen, som idag ar en graskaggig herre pa tio ar, fick snabbt sin egen plats i vara hjartan och kanslan av att vilja 'gora om' honom till henne forsvann ocksa snabbt. Nu skulle jag aldrig kunna jamfora de tva, de ar bada one of a kind sa att saga.

Ja det var lite om min historia..

 

[Selma Q]

Sv: Sorg

Jag har i alla fall klarat en sak idag som jag inte klarade i går, nämligen att tala om för en bekant att min hund inte finns längre utan att börja gråta. Jag har nästan dragit mig för att lämna huset för här omkring känner ju alla min hund och undrar givetvis varför hon inte är med som hon brukar. Nu kunde jag i alla fall svara utan att bryta i hop (även om det blev ett mycket kort svar innan jag skyndade vidare) och det kändes skönt. Det är ju inte alla man känner för att gråta inför.
Har också varit och klappat lite på en häst. Min man är passiv delägare i några travhästar och även om vi inte tar någon aktiv del i deras skötsel, så kan vi ju alltid åka dit och hälsa på. Det hjälpte lite att få klappa ett djur lite...

 

[Min_tinka]

Sv: Sorg

Igår tog vi bort vår älskade hund. Hon var 13 år gammal och hade en sjukdom som gjorde att hon troligen skulle dö inom en månad med svåra plågor. Därför kändes det helt rätt att ta bort henne medan hon ännu inte hade alltför ont och låta henne slippa uppleva ett akut trauma.
Vi har många fina minnen av henne och känner att vi gjorde rätt som lät henne slippa lida. Eftersom hon var så pass gammal och hade diverse småkrämpor var vi förberedda mentalt på att vi skulle mista henne ganska snart.
Att det skulle bli ledsamt var jag beredd på, men den ENORMA sorg jag känner var jag inte förberedd på. Jag har fram tills igår fokuserat helt och hållet på att min älskade hund skulle ha det så bra som möjligt på slutet och få ett bra avsked, så jag inte har känt efter hur jag själv mår. Efter att vi hade begravt henne och åkte därifrån bröt jag ihop fullständigt. Jag är helt förkrossad och gråter och gråter. Det har visserligen bara gått ett dygn, men jag behöver tips på hur jag ska komma ur den förtvivlan jag känner och kunna fungera något så när normalt trots sorgen och saknaden.
Vi har inga fler djur och det är heller inte aktuellt att skaffa någon ny hund, eftersom vår livssitution inte tillåter det. Jag tror heller aldrig att jag någonsin mer vill uppleva den sorg det innebär att mista sin bästa vän. Hur ska jag kunna minnas henne med glädje och ta mig ur denna förtvivlan?
Jag saknar henne så fruktansvärt!!!

Jag har också för några månader sen fått tagit bort min hund för hon hade cancer och hon var 11år.jag saknar henne också jätte mycket,det är inge kul att förlora sin bäste vän

 

[Selma Q]

Sv: Sorg

Nu har det gått en vecka sedan vi tog bort vår vovvis. Saknar henne fortfarande enormt, men nu fungerar ändå vardagen igen. Jag kan prata om henne utan att brista i gråt och jag kan tänka med ömhet på henne och vara glad att hon med sin lungsjukdom slapp vara med det senaste veckoslutet med den enormt höga luftfuktigheten som hade varit mycket besvärlig för henne.

Eftersom det kan vara andra som precis avlivat sin äldre hund och som behöver lite tröst och uppmuntran skulle jag vilja dela med mig av de saker som hjälpt mig mest:

- Att gråta: Det går inte att försöka hålla emot, det måste ut!
- Att tänka på att hon faktiskt inte var frisk och att detta var det bästa som vi kunde göra för henne. Det är enorm tröst att hon fick ett smärtfritt och värdigt slut.
- Umgås med andra djur. Jag har haft tur och fått hänga med kompisar till deras hästar och varit ute och ridit. Jag har även gosat med grannens katt, fast jag egentligen inte förstår mig på katter...
- Låtit hennes saker stå framme. Vi har plockat bort en del, men hennes biabädd står kvar och där har jag stoppat ner näsan i filten och kännt hennes doft. Då känns hon lite närmre mig...
- Pratat mycket med husse. Vi har så många roliga minnen från tiden med vovvis. Vi funderar på att skriva ner lite minnen i en bok så att vi inte glömmer bort alla äventyr vi varit med om tillsammans med henne.
- Bukofalos! Räddaren i nöden när det är som värst. Här har jag ju både skrivit och fått svar, samt läst andras trådar om både ditten och datten.

Min sorg är långt ifrån över. Så stor kärlek och så stor del av ens liv mister man inte utan smärta, men jag är inte förtvivlad längre och jag känner att jag med tiden kommer att kunna minnas henne enbart med glädje och stolthet över att få ha varit hennes matte i 13 år.

 

[Suuz]

Sv: Sorg

När man levt så länge med samma hund går det från matte/hund till något själsligt. Jag hör hennes tassande genom huset och jag saknar henne enormt men jag, liksom du, känner mig tacksam och stolt över att få ha haft Jasmine. Jag fick växa upp med den bästa läromästaren i världen!

Mitt problem nu är vad jag ska göra av alla bilder jag har på datorn, ska jag låta framkalla dem, jag kan ju inte radera... Min mobil innehåller videoinspelningar och ljudinspelningar på hennes skall. Hur ska jag orka lyssna på dem igen? Ska jag radera allt förutom bilderna?Jag vill inte hålla kvar det som inte lever...