Skrottiskrott
Trådstartare
Min älskade hund dog i tisdags, 14 år gammal. Sorgen är helt enorm men jag har fastnat i ett tänkande med skuldkänslor.
När det hände var jag helt förkrossad men grät och sörjde på ett slags befriande sätt - mitt uppe i det fruktansvärda var jag också oerhört tacksam över att hon hade fått må så bra nästan helt in i det sista och att jag var med henne när hon somnade in. Jag var också tacksam över att hon dog "av sig själv", det var inget jobbigt avlivningsbeslut utan allt gick väldigt fort och innan vi hunnit någonstans hade hon somnat in.
Men. Nu efteråt är de känslorna helt utbytta av skuldkänslor. Vad var dödsorsaken? Kunde jag gjort något annorlunda? Kunde jag ha gjort mer? Tänk om hon fortfarande hade funnits här i så fall. Tänk om det är mitt fel att hon är död. Det var ju jag som skulle ta hand om henne, se till att inget ont skulle hända henne. Hon litade till 100% på mig. Vad missade jag? Jag ältar och ältar så att jag inte kan gråta och sörja "normalt", utan allt kretsar kring dessa skuldkänslor som ger mig panik!
Jag har mist djur förr, älskade hästar. Även hundar under uppväxten. Jag vet hur vansinnigt jobbigt det brukar vara, men jag känner inte igen dessa skuldkänslor som är så starka och inte går att släppa. Hon hade lite problem som var under behandling och det är väl bland annat det jag ältar, kunde jag ha gjort mer? Ja, såhär i efterhand är jag förstås övertygad om det. Men där och då har jag förstås alltid gjort det jag trott varit bäst för min älskade vän.
Någon som känner igen sig? Hur tog ni er igenom det? Jag är egentligen inte intresserad av att diskutera vad dödsorsaken kan ha varit och vad jag kunde ha gjort annorlunda, för jag förstår någonstans att det ju är för sent och inte kommer att hjälpa någon. Jag är mer ute efter hur jag kan försöka släppa de värsta skuldkänslorna och "bara" få sörja och sakna henne. En som henne träffar jag bara en gång i livet. Älskade, älskade lilla hund.
När det hände var jag helt förkrossad men grät och sörjde på ett slags befriande sätt - mitt uppe i det fruktansvärda var jag också oerhört tacksam över att hon hade fått må så bra nästan helt in i det sista och att jag var med henne när hon somnade in. Jag var också tacksam över att hon dog "av sig själv", det var inget jobbigt avlivningsbeslut utan allt gick väldigt fort och innan vi hunnit någonstans hade hon somnat in.
Men. Nu efteråt är de känslorna helt utbytta av skuldkänslor. Vad var dödsorsaken? Kunde jag gjort något annorlunda? Kunde jag ha gjort mer? Tänk om hon fortfarande hade funnits här i så fall. Tänk om det är mitt fel att hon är död. Det var ju jag som skulle ta hand om henne, se till att inget ont skulle hända henne. Hon litade till 100% på mig. Vad missade jag? Jag ältar och ältar så att jag inte kan gråta och sörja "normalt", utan allt kretsar kring dessa skuldkänslor som ger mig panik!
Jag har mist djur förr, älskade hästar. Även hundar under uppväxten. Jag vet hur vansinnigt jobbigt det brukar vara, men jag känner inte igen dessa skuldkänslor som är så starka och inte går att släppa. Hon hade lite problem som var under behandling och det är väl bland annat det jag ältar, kunde jag ha gjort mer? Ja, såhär i efterhand är jag förstås övertygad om det. Men där och då har jag förstås alltid gjort det jag trott varit bäst för min älskade vän.
Någon som känner igen sig? Hur tog ni er igenom det? Jag är egentligen inte intresserad av att diskutera vad dödsorsaken kan ha varit och vad jag kunde ha gjort annorlunda, för jag förstår någonstans att det ju är för sent och inte kommer att hjälpa någon. Jag är mer ute efter hur jag kan försöka släppa de värsta skuldkänslorna och "bara" få sörja och sakna henne. En som henne träffar jag bara en gång i livet. Älskade, älskade lilla hund.