ahlbergg
Trådstartare
Hej,
Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu.
Sensommaren 2011, när jag precis gått ut högstadiet, skulle jag och mamma kolla efter en ny häst till mig då jag växt ur mitt snälla russ. Vi kom i kontakt med en kvinna som också var intresserad av att byta häst, och vi hade unghästar som vi fött upp och lagt grunden för inridningen.
Vi träffades och jag provred hennes häst. Ett fantastiskt snällt halvblodssto på 7 år som får och då inte var något speciellt förutom att hon var så fantastiskt snäll och stabil. Men det var något som gjorde att jag och mamma bestämde oss i bilen på vägen hem att ”hon ska följa med oss en dag”. Ingen av oss kan beskriva vad det var än idag. Allt gick snabbt och vi bytte hästar med varandra.
Jag och det här stoet har gått igenom mycket under åren sedan 2011. Intensiva träningsperioder och ridläger, otaliga promenader i skogen och snön. Uppehåll stunder då livet för en pendlande gymnasietjej blev för mycket. Hon var med från början till slut när jag hade mitt första förhållande i 2,5 år. Hon har varit med under alla nästan 8 år med min sambo och han har haft ett starkt band till henne också. Hon var med genom två nära familjemedlemmars cancer och bortgång. Hon har alltid varit min stabila punkt, oavsett.
I tisdags morse fick hon kolik. Mamma ringde mig på jobbet vid 10-tiden och jag körde som en galning hem. Hon hade redan ringt veterinär. För en 19-åring med så kraftig kolik tänkte jag ”jag måste hinna före veterinären, annars får jag aldrig se henne levande igen”.
Veterinären tyckte det såg dåligt ut men ville ändå ge henne smärtstillande och kramplösande så vi kunde promenera henne. Konstaterade gaskolik. Veterinär åkte och jag var där hela dagen och promenerade med henne men till slut vände det till det sämre. Vi fick inte i henne någon vätska, hon ville bara lägga sig ner när hon var inne i boxen för några minuters vila. Rullade sig inte längre och det kom gaser från magen emellanåt. Man hörde också att magen jobbade.
Fick tag på en lastbil för att kunna köra in henne till akutveterinär, ca 1,5h, bort enligt rekommendation från distriktarn. Hon stod upp hela vägen men gungade en del fram och tillbaka. Var ganska pigg när vi kom fram men ljuden från magen hade upphört och hade mycket maginnehåll som inte kunde komma vidare samt förtjockad tunntarm.
Blev omhändertagna av den mest fantastiska veterinären jag kunde tänka mig i detta läget. En ung kvinna som tog med oss i hela undersökningen, förklarade vad hon gjorde och varför och vad hon fick för resultat. Hon var med oss och berättade historier under undersökningens gång och ställde frågor om min underbara dam. Vi informerade om att buköppning inte skulle vara aktuellt om det kom till ett beslut under natten på grund av hennes ålder bland annat. Vi blev försäkrade om att veterinär respekterade vårt beslut och att hon hade gjort detsamma i vårt läge. Hon skulle göra allt hon kunde medicinskt och detta tror jag att hon gjorde.
Jag kände på mig att det var sista gången jag skulle få se min fantastiska, underbara, snälla och den mest personliga fyrbenta jag någonsin upplevt. Jag kramade om hennes hals, luktade i manen och pussade på hennes öron och panna när jag lämnade henne där för natten. Fick en kram från veterinären som såg hur tufft det var. Hon ringde igen efter lite mer än en timme, vi var fortfarande påväg hem. Min älskade bästa vän svarade inte längre på kramplösande och smärtstillande som hon fick innan vi åkte. Det var ett självklart beslut.
Efter 13h av ångest och stress inför hur det skulle gå fick hon somna in. Min bästa vän sedan nästan 13 år tillbaka. Hon som varit min trygga punkt och hon som har gjort stallet till en fristad.
Jag har en fölunge från i år som vi fött upp, tillsammans med mamma och min sambo, som vi sedan innan planerat ska bli min nya vän. Men just nu bryter jag ihop av att känna hästlukten. Jag stod utanför stallet igår för första gången efter allt, medans mamma och sambo tog in hästarna, och det var som att världen försvann. Just nu har min fristad blivit till en plats jag avskyr och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det och samtidigt den konstanta känslan av tomheten?
Jag behöver gå in i stallet och mocka rent boxen och jag kommer behöva vara där, men hur och när kommer det att vara möjligt?
Vore tacksam om någon har något tips för hur man ska hantera känslorna av ångest och sorg. Förlåt för långt inlägg, men jag behövde nog skriva av mig. Har inte så många hästintresserade vänner som jag känner mig redo att ringa och berätta hela händelseförloppet för.
Kram från en sörjande.
(Kram försökte föreslå ändring till kramplösande. Aj
)
Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu.
Sensommaren 2011, när jag precis gått ut högstadiet, skulle jag och mamma kolla efter en ny häst till mig då jag växt ur mitt snälla russ. Vi kom i kontakt med en kvinna som också var intresserad av att byta häst, och vi hade unghästar som vi fött upp och lagt grunden för inridningen.
Vi träffades och jag provred hennes häst. Ett fantastiskt snällt halvblodssto på 7 år som får och då inte var något speciellt förutom att hon var så fantastiskt snäll och stabil. Men det var något som gjorde att jag och mamma bestämde oss i bilen på vägen hem att ”hon ska följa med oss en dag”. Ingen av oss kan beskriva vad det var än idag. Allt gick snabbt och vi bytte hästar med varandra.
Jag och det här stoet har gått igenom mycket under åren sedan 2011. Intensiva träningsperioder och ridläger, otaliga promenader i skogen och snön. Uppehåll stunder då livet för en pendlande gymnasietjej blev för mycket. Hon var med från början till slut när jag hade mitt första förhållande i 2,5 år. Hon har varit med under alla nästan 8 år med min sambo och han har haft ett starkt band till henne också. Hon var med genom två nära familjemedlemmars cancer och bortgång. Hon har alltid varit min stabila punkt, oavsett.
I tisdags morse fick hon kolik. Mamma ringde mig på jobbet vid 10-tiden och jag körde som en galning hem. Hon hade redan ringt veterinär. För en 19-åring med så kraftig kolik tänkte jag ”jag måste hinna före veterinären, annars får jag aldrig se henne levande igen”.
Veterinären tyckte det såg dåligt ut men ville ändå ge henne smärtstillande och kramplösande så vi kunde promenera henne. Konstaterade gaskolik. Veterinär åkte och jag var där hela dagen och promenerade med henne men till slut vände det till det sämre. Vi fick inte i henne någon vätska, hon ville bara lägga sig ner när hon var inne i boxen för några minuters vila. Rullade sig inte längre och det kom gaser från magen emellanåt. Man hörde också att magen jobbade.
Fick tag på en lastbil för att kunna köra in henne till akutveterinär, ca 1,5h, bort enligt rekommendation från distriktarn. Hon stod upp hela vägen men gungade en del fram och tillbaka. Var ganska pigg när vi kom fram men ljuden från magen hade upphört och hade mycket maginnehåll som inte kunde komma vidare samt förtjockad tunntarm.
Blev omhändertagna av den mest fantastiska veterinären jag kunde tänka mig i detta läget. En ung kvinna som tog med oss i hela undersökningen, förklarade vad hon gjorde och varför och vad hon fick för resultat. Hon var med oss och berättade historier under undersökningens gång och ställde frågor om min underbara dam. Vi informerade om att buköppning inte skulle vara aktuellt om det kom till ett beslut under natten på grund av hennes ålder bland annat. Vi blev försäkrade om att veterinär respekterade vårt beslut och att hon hade gjort detsamma i vårt läge. Hon skulle göra allt hon kunde medicinskt och detta tror jag att hon gjorde.
Jag kände på mig att det var sista gången jag skulle få se min fantastiska, underbara, snälla och den mest personliga fyrbenta jag någonsin upplevt. Jag kramade om hennes hals, luktade i manen och pussade på hennes öron och panna när jag lämnade henne där för natten. Fick en kram från veterinären som såg hur tufft det var. Hon ringde igen efter lite mer än en timme, vi var fortfarande påväg hem. Min älskade bästa vän svarade inte längre på kramplösande och smärtstillande som hon fick innan vi åkte. Det var ett självklart beslut.
Efter 13h av ångest och stress inför hur det skulle gå fick hon somna in. Min bästa vän sedan nästan 13 år tillbaka. Hon som varit min trygga punkt och hon som har gjort stallet till en fristad.
Jag har en fölunge från i år som vi fött upp, tillsammans med mamma och min sambo, som vi sedan innan planerat ska bli min nya vän. Men just nu bryter jag ihop av att känna hästlukten. Jag stod utanför stallet igår för första gången efter allt, medans mamma och sambo tog in hästarna, och det var som att världen försvann. Just nu har min fristad blivit till en plats jag avskyr och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det och samtidigt den konstanta känslan av tomheten?
Jag behöver gå in i stallet och mocka rent boxen och jag kommer behöva vara där, men hur och när kommer det att vara möjligt?
Vore tacksam om någon har något tips för hur man ska hantera känslorna av ångest och sorg. Förlåt för långt inlägg, men jag behövde nog skriva av mig. Har inte så många hästintresserade vänner som jag känner mig redo att ringa och berätta hela händelseförloppet för.
Kram från en sörjande.
(Kram försökte föreslå ändring till kramplösande. Aj
)
