U
ulda
Jag hörde att det inte är barn som har sömnproblem utan att det är föräldrarna som har det. Men skit samma, problem har vi i alla fall. Stora problem.
När Sara var liten, upp till 8 månader, var allt hur enkelt som helst. Hon sov hela nätter väldigt tidigt och det var inga problem alls med nattning etc. Sov i sitt eget rum från att hon var 2 månader. Men nu...
Runt 6 månader började hon flytta in till vår säng vid fyratiden på natten och det var väl ok. Men dessvärre har tiden blivit tidigare och tidigare och den senaste tiden har hon vaknat redan vid tiotiden och varit otröstlig (hon har länge vaknat vid tiotiden men förut räckte det med att stoppa i nappen). Nu ger hon sig inte förrän hon får flytta över till vår säng och för att hon ska somna om måste vi dessutom släcka ljuset (och det är ju inte ens alltid som man lagt sig vid 10).
Och den senaste tiden har det blivit ännu värre... Inte nog med att hon flyttar över vid 22, nu ligger hon och gnyr och gnäller och framför allt är det BARA pappa som kan trösta henne. Hon är extremt pappig och det enda som duger är att hon i princip sover på hans bröst, vilket naturligtvis inte funkar, för då kan ju inte han sova.
Jag har försökt säga till honom att det var dumt att han lät henne sova så (han har gjort det på dagtid bara för att det är mysigt) men det är ju lite sent att göra något åt det nu.
Nu behöver vi konkreta råd. Vad sjutton ska vi göra för att få henne att somna om, helst i hennes säng men om inte det funkar så i alla fall lugnt mellan oss utan att det blir så hysteriskt eller gnälligt?
Det känns jättejobbigt att ta tag i problemet. Dels för att det är natt när det händer och man är för trött för att ha någon uthållighet och dels för att så mycket annat händer i hennes liv just nu (hon har precis börjat dagis) så man vill ju ändå ge henne den närhet och tröst hon behöver.
Tillägg: Hon somnar vid 7-8-tiden utan problem (mha välling i sängen) och på morgonen är hon en söt och pigg solstråle igen.
När Sara var liten, upp till 8 månader, var allt hur enkelt som helst. Hon sov hela nätter väldigt tidigt och det var inga problem alls med nattning etc. Sov i sitt eget rum från att hon var 2 månader. Men nu...
Runt 6 månader började hon flytta in till vår säng vid fyratiden på natten och det var väl ok. Men dessvärre har tiden blivit tidigare och tidigare och den senaste tiden har hon vaknat redan vid tiotiden och varit otröstlig (hon har länge vaknat vid tiotiden men förut räckte det med att stoppa i nappen). Nu ger hon sig inte förrän hon får flytta över till vår säng och för att hon ska somna om måste vi dessutom släcka ljuset (och det är ju inte ens alltid som man lagt sig vid 10).
Och den senaste tiden har det blivit ännu värre... Inte nog med att hon flyttar över vid 22, nu ligger hon och gnyr och gnäller och framför allt är det BARA pappa som kan trösta henne. Hon är extremt pappig och det enda som duger är att hon i princip sover på hans bröst, vilket naturligtvis inte funkar, för då kan ju inte han sova.
Jag har försökt säga till honom att det var dumt att han lät henne sova så (han har gjort det på dagtid bara för att det är mysigt) men det är ju lite sent att göra något åt det nu.
Nu behöver vi konkreta råd. Vad sjutton ska vi göra för att få henne att somna om, helst i hennes säng men om inte det funkar så i alla fall lugnt mellan oss utan att det blir så hysteriskt eller gnälligt?
Det känns jättejobbigt att ta tag i problemet. Dels för att det är natt när det händer och man är för trött för att ha någon uthållighet och dels för att så mycket annat händer i hennes liv just nu (hon har precis börjat dagis) så man vill ju ändå ge henne den närhet och tröst hon behöver.
Tillägg: Hon somnar vid 7-8-tiden utan problem (mha välling i sängen) och på morgonen är hon en söt och pigg solstråle igen.