Sömnlösa nätter för tonårsföräldrar?

[Mabuse]

Jag pratade nyligen med en tonårsförälder, som berättad att hon inte sovit en hel natt på helgen de senaste två åren, för då började hennes barn, som nu är 17, gå ut på fredags- och lördagskvällarna. Varje fredag och lördag kväll/natt tillbringas med kompisar, antingen hänger de i nån park, eller också har de fest hemma hos nån vars föräldrar är bortresta. Och varje fredag och lördag natt sitter mamman vaken och oroar sig tills barnet kommer hem vid 2-3-snåret. Hon kan aldrig själv vara borta sent en fredag eller lördag, eftersom det skulle innebära att helgens föräldrafria fest ägde rum hemma hos dem.

I mina öron låter detta extremt, men hon menade att det är så det är att vara tonårsförälder, det är bara att vänja sig.

Jag själv är inte alls uppvuxen så, jag fick inte vara ute på stan (Stockholm) till tre på nätterna när jag var 15, och är jag blev stor nog att vara ute ibland, så hade det inte funnits på kartan att föräldrarna satt vakna och oroade sig, de gick och la sig såklart och hade ingen som helst lust att bli väckta när jag kom hem. Jag har iofs förstått att föräldrar idag förväntas oroa sig och skjutsa mer, men kombinationen av att låta barnen göra rätt avancerade saker väldigt tidigt, och sen sitta vaken hemma och oroa sig låter för mig orimlig.

Ni som har tonårsbarn i storstadsområden (alltså där det finns kollektivtrafik så att barnen kan ta sig hem själva alla tider på dygnet och inte är beroende av att bli hämtade), hur har ni det?

 

[Sol]

Det låter helt klart extremt. Jag och de flesta av mina syskon flyttade hemifrån när vi började gymnasiet och jag har mycket svårt att tro att mina föräldrar slutade sova då.

 

[Blueberry]

Jag pratade nyligen med en tonårsförälder, som berättad att hon inte sovit en hel natt på helgen de senaste två åren, för då började hennes barn, som nu är 17, gå ut på fredags- och lördagskvällarna. Varje fredag och lördag kväll/natt tillbringas med kompisar, antingen hänger de i nån park, eller också har de fest hemma hos nån vars föräldrar är bortresta. Och varje fredag och lördag natt sitter mamman vaken och oroar sig tills barnet kommer hem vid 2-3-snåret. Hon kan aldrig själv vara borta sent en fredag eller lördag, eftersom det skulle innebära att helgens föräldrafria fest ägde rum hemma hos dem.

I mina öron låter detta extremt, men hon menade att det är så det är att vara tonårsförälder, det är bara att vänja sig.

Jag själv är inte alls uppvuxen så, jag fick inte vara ute på stan (Stockholm) till tre på nätterna när jag var 15, och är jag blev stor nog att vara ute ibland, så hade det inte funnits på kartan att föräldrarna satt vakna och oroade sig, de gick och la sig såklart och hade ingen som helst lust att bli väckta när jag kom hem. Jag har iofs förstått att föräldrar idag förväntas oroa sig och skjutsa mer, men kombinationen av att låta barnen göra rätt avancerade saker väldigt tidigt, och sen sitta vaken hemma och oroa sig låter för mig orimlig.

Ni som har tonårsbarn i storstadsområden (alltså där det finns kollektivtrafik så att barnen kan ta sig hem själva alla tider på dygnet och inte är beroende av att bli hämtade), hur har ni det?

Mina föräldrar satt uppe ibland, mest som en "kontroll" för att jag höll tiden vi hade kommit överens om. Det var däremot inget som hände varje helg, eftersom jag inte var ute och viftade varje helg. Det var bra, tycker jag. Om det händer någon under natten och föräldrarna inte märker något eftersom de sover kan det gå rätt många timmar innan det uppdagas att tonåringen fattas.

Spoiler: Men å andra sidan...

Å andra sidan var jag rätt hemsk som tonåring, om de bara hade vetat att jag var ute på nätterna så hade de nog inte kunnat sova särskilt mycket – men med tanke på att jag smög ut genom fönstret (alltså utan att berätta att jag skulle någonstans) och var borta till gryningen flera dagar i veckan emellanåt så gissar jag att de sov gott pga lyckligt ovetande... Fy! Alltså herregud, vad som helst hade kunnat hända egentligen...

Jag hoppas att jag får ett snällt, förståndigt och fogligt barn som har vettiga kompisar och som inte hänger med på en massa bus och hyss hela nätterna om sådär 14-15 år

 

[cirkus]

Det låter rätt extremt.
Jag har inte suttit vaken och inte heller tillåtit mina tonåringar att vara ute så mycket. När de vart ute så har jag antingen hämtat vid bestämd tid eller så har de sovit borta - i allafall i yngre tonår. När de var 17-18 så fick de ta sig hem själva bäst de kunde och jag ville alltid ha ett sms om de sov borta. Funkade alldeles utmärkt. De kanske har stretchat gränser då och då, men det tycker jag är normalt att tonåringar gör. Mina uppfattar jag som relativt skötsamma, jag har i allafall litat på dom och de säger i efterhand att gränserna var helt okej och inget de hade behov av att obstruera emot alltför mycket.

 

[Sofie.S]

När jag var i 17 års åldern så kom mamma gärna och hämtade mig och kompisar i grannstaden. Gick nattbuss vid kl 02 men mamma tyckte inte att vi skulle åka med den då hon blev så orolig att något skulle hända. Så hon gick ofta och lade sig och ställde väckarklockan och kom och hämtade oss på bestämd tid. Även detta gjorde hon med min äldre bror när han också var i 17 års åldern.
Det var nog först när vi började gå på krogen som hon släppte efter lite och vi började åka nattbuss.
Jag tog aldrig föregivet att hon skulle hämta, hon frågade alltid hur vi skulle ta oss hem och om ingen annan förälder kunde/ville hämta så erbjöd hon sig.

Jag kommer antagligen att vara likadan med min dotter..

 

[Mabuse]

När jag var i 17 års åldern så kom mamma gärna och hämtade mig och kompisar i grannstaden. Gick nattbuss vid kl 02 men mamma tyckte inte att vi skulle åka med den då hon blev så orolig att något skulle hända. Så hon gick ofta och lade sig och ställde väckarklockan och kom och hämtade oss på bestämd tid. Även detta gjorde hon med min äldre bror när han också var i 17 års åldern.
Det var nog först när vi började gå på krogen som hon släppte efter lite och vi började åka nattbuss.
Jag tog aldrig föregivet att hon skulle hämta, hon frågade alltid hur vi skulle ta oss hem och om ingen annan förälder kunde/ville hämta så erbjöd hon sig.

Jag kommer antagligen att vara likadan med min dotter..

Ja, så är et nog mycket, man tar efter sina föräldrar.

 

[Petruska]

Ni som har tonårsbarn i storstadsområden (alltså där det finns kollektivtrafik så att barnen kan ta sig hem själva alla tider på dygnet och inte är beroende av att bli hämtade), hur har ni det?

Jag kommer inte ihåg vad barnen har fått och inte fått göra, sådana "regler" är ingen stor grej för mig. Men de var inte ute så där mycket redan som 15-åringar, det var öht inte aktuellt i den omfattningen. Jag tror helt enkelt inte det lockade dem då.

Jag har inte direkt haft några regler på området, förutom att de ska sms:a om de inte kommer hem utan sover borta. Jag har inte legat vaken och oroat mig överhuvudtaget, men kanske vaknat till när de har kommit hem eller när sms:et har kommit. Att vakna till gör mig inget, jag vill absolut inte vakna på morgonen och hitta en tom säng och inte ha fått något meddelande om att de inte kommer hem.

Jag har varit noga med att inpränta att de gärna fick ta med sig kompisar hem efter fester o dyl, eftersom vi bor så centralt är det ganska enkelt och säkert att ta sig hem till oss även nattetid och i berusat tillstånd. Hellre det än att deras kompisar från landsbygden är berusade och missar nattbussar och somnar i en snödriva.

Jag har aldrig skjutsat barn hit och dit, de har haft periodkort och mobiltelefoner och då klarar de själva sina förflyttningar. Jag ser nog ungefär likadant på det som på att klättra i träd: de grenar de inte kan klättra till, är de också för små för att vara på. De platser de inte kan ta sig till, är de för små för att åka till.

Jag hade säkert hämtat dem nattetid utan direkt ilska om det hade krisat till sig för dem, men det gjorde det aldrig.

Nattrafiken är inte så trevlig i min stad, tyvärr, så i början när barnen var ute på kvällarna/nätterna, ville jag helst att de tog den sista ordinarie linjen hem, minns jag nu. Sedan blev det så småningom tydligt att det inte gick att låta det begränsa dem längre, och då fick de ju klara av nattrafiken.

 

[Mabuse]

Jag kommer inte ihåg vad barnen har fått och inte fått göra, sådana "regler" är ingen stor grej för mig. Men de var inte ute så där mycket redan som 15-åringar, det var öht inte aktuellt i den omfattningen. Jag tror helt enkelt inte det lockade dem då.

Jag har inte direkt haft några regler på området, förutom att de ska sms:a om de inte kommer hem utan sover borta. Jag har inte legat vaken och oroat mig överhuvudtaget, men kanske vaknat till när de har kommit hem eller när sms:et har kommit. Att vakna till gör mig inget, jag vill absolut inte vakna på morgonen och hitta en tom säng och inte ha fått något meddelande om att de inte kommer hem.

Jag har varit noga med att inpränta att de gärna fick ta med sig kompisar hem efter fester o dyl, eftersom vi bor så centralt är det ganska enkelt och säkert att ta sig hem till oss även nattetid och i berusat tillstånd. Hellre det än att deras kompisar från landsbygden är berusade och missar nattbussar och somnar i en snödriva.

Jag har aldrig skjutsat barn hit och dit, de har haft periodkort och mobiltelefoner och då klarar de själva sina förflyttningar. Jag ser nog ungefär likadant på det som på att klättra i träd: de grenar de inte kan klättra till, är de också för små för att vara på. De platser de inte kan ta sig till, är de för små för att åka till.

Jag hade säkert hämtat dem nattetid utan direkt ilska om det hade krisat till sig för dem, men det gjorde det aldrig.

Nattrafiken är inte så trevlig i min stad, tyvärr, så i början när barnen var ute på kvällarna/nätterna, ville jag helst att de tog den sista ordinarie linjen hem, minns jag nu. Sedan blev det så småningom tydligt att det inte gick att låta det begränsa dem längre, och då fick de ju klara av nattrafiken.

Det var väl inte direkt reglerna jag tänkte på, utan mer detdär med att oroligt sitta uppe och vänta två nätter i veckan. Alltså att barnet i relativt tidig ålder får vara ute fritt och festa, medan föräldern oroligt vakar därhemma. Och att man inte törs lämna huset själv på helgerna, för att barnet då genast skulle ställa till med en olämplig fest.

Jag skulle nog tänka att om det är så osäkert hur det ska gå när barnet är ute sent att jag inte kan sova av oro utan sitter uppe och vakar, då är barnet för litet för att klara av det ansvaret, och får kanske vänta litet med nattsuddandet.

Alternativt, om barnet faktiskt kan hantera situationen, och det aldrig händer något men jag ändå efter 100 händelselösa nätter fortfarande sitter vaken och oroar mig varenda natt, så kanske jag borde söka hjälp med att hantera min (uppenbarligen något överdrivna) oro.

 

[Petruska]

Det var väl inte direkt reglerna jag tänkte på, utan mer detdär med att oroligt sitta uppe och vänta två nätter i veckan. Alltså att barnet i relativt tidig ålder får vara ute fritt och festa, medan föräldern oroligt vakar därhemma. Och att man inte törs lämna huset själv på helgerna, för att barnet då genast skulle ställa till med en olämplig fest.

Jag skulle nog tänka att om det är så osäkert hur det ska gå när barnet är ute sent att jag inte kan sova av oro utan sitter uppe och vakar, då är barnet för litet för att klara av det ansvaret, och får kanske vänta litet med nattsuddandet.

Alternativt, om barnet faktiskt kan hantera situationen, och det aldrig händer något men jag ändå efter 100 händelselösa nätter fortfarande sitter vaken och oroar mig varenda natt, så kanske jag borde söka hjälp med att hantera min (uppenbarligen något överdrivna) oro.

Min första gissning när föräldrar ger uttryck för den sortens oro, är att det handlar om föräldern, inte om barnet. Min erfarenhet är tyvärr att oroliga föräldrar endast mer sällan vill sluta vara oroliga. Snarare är jag van vid att betraktas som ansvarslös när jag inte oroar mig.

Som jag minns det var mina barn vid 15 års ålder fortfarande snarast lite rädda och osäkra inför festande, fulla människor. Jag tror att det är det vanligaste. De flesta som festar fulla ute, är ju också äldre än 15, efter vad jag brukar se.

Olämpliga fester hemma, har vi aldrig haft problem med. Jag tror att även det är något som snarast skulle ha skrämt mina barn, och alltså inget som jag behöver förhindra.

 

[Jadzia]

Jag pratade nyligen med en tonårsförälder, som berättad att hon inte sovit en hel natt på helgen de senaste två åren, för då började hennes barn, som nu är 17, gå ut på fredags- och lördagskvällarna. Varje fredag och lördag kväll/natt tillbringas med kompisar, antingen hänger de i nån park, eller också har de fest hemma hos nån vars föräldrar är bortresta. Och varje fredag och lördag natt sitter mamman vaken och oroar sig tills barnet kommer hem vid 2-3-snåret. Hon kan aldrig själv vara borta sent en fredag eller lördag, eftersom det skulle innebära att helgens föräldrafria fest ägde rum hemma hos dem.

I mina öron låter detta extremt, men hon menade att det är så det är att vara tonårsförälder, det är bara att vänja sig.

Jag själv är inte alls uppvuxen så, jag fick inte vara ute på stan (Stockholm) till tre på nätterna när jag var 15, och är jag blev stor nog att vara ute ibland, så hade det inte funnits på kartan att föräldrarna satt vakna och oroade sig, de gick och la sig såklart och hade ingen som helst lust att bli väckta när jag kom hem. Jag har iofs förstått att föräldrar idag förväntas oroa sig och skjutsa mer, men kombinationen av att låta barnen göra rätt avancerade saker väldigt tidigt, och sen sitta vaken hemma och oroa sig låter för mig orimlig.

Ni som har tonårsbarn i storstadsområden (alltså där det finns kollektivtrafik så att barnen kan ta sig hem själva alla tider på dygnet och inte är beroende av att bli hämtade), hur har ni det?

Det låter onekligen lite extremt, det beror också på vad för sorts barn man har och vart man bor. Mina stackars föräldrar hade det nig inte lätt och de brukar ändå inte oroa sig i onödan. Som tonåring hamnade jag ständigt i trubbel. Det var ofta inte meningen, men jag var spänningssökande och saknade helt konsekvenstänk. Att ständigt hålla mig hemma var omöjligt. Jag kom alltid på sätt att få träffa kompisarna och många gånger skulle vi göra harmlösa saker, men så "bara hände något".

Å andra sidan var nog den oron inte begränsad till just rännande ute på kvällarna. De var nog lika oroliga när jag var ute med hästen. Hade jag ett barn som var som jag, då skulle inte jag heller sova på nätterna

 

[Hiddeous]

I mina öron låter detta extremt, men hon menade att det är så det är att vara tonårsförälder, det är bara att vänja sig.

Jag själv är inte alls uppvuxen så, jag fick inte vara ute på stan (Stockholm) till tre på nätterna när jag var 15, och är jag blev stor nog att vara ute ibland, så hade det inte funnits på kartan att föräldrarna satt vakna och oroade sig, de gick och la sig såklart och hade ingen som helst lust att bli väckta när jag kom hem. Jag har iofs förstått att föräldrar idag förväntas oroa sig och skjutsa mer, men kombinationen av att låta barnen göra rätt avancerade saker väldigt tidigt, och sen sitta vaken hemma och oroa sig låter för mig orimlig.

En kollega till mig har gett ett liknande vittnesmål. Men hennes döttrar festar tydligen tillsammans, så 15-åringen hänger liksom på 18-åringen. Hon har tydligen försökt att få dem att vara hemma typ vid 01, men det slutar alltid med att de struntar i hennes förmaningar och dyker upp vid 5. Och modern i fråga ser ut som ett lik på jobbet dagen efter.

Jag hade nog sagt en tid och helt sonika åkt och hämtat dem. Just för att jag inte vill vakna och undra var de är. Min sömn är så lättstörd ändå att minsta lilla oro gör att jag ligger vaken hela natten. Och det kan det bara inte vara värt.

 

[purity_666]

Jag är uppvuxen ett par kilometer utanför själva samhället. Nyktert och dagtid var det inga problem att cykla, men på natten och onyktert var det lite värre. Vägen hem var 70-väg, där de flesta åker 90-100, med skog på båda sidor och inte en lampa så långt ögat kan nå. Så mina föräldrar hämtade mig alltid från alla fester. De visste ju när utestället stängde så det var aldrig några bekymmer.
De körde hem en del av mina kompisar också ibland.

Gällande fester hade jag ibland planerade föräldrafria fester. Då åkte föräldrarna iväg på typ bingo, eller ut och åt. Sen kom de hem runt 22-23 lagom för att köra mig och mina vänner in till stan. Perfekt upplägg för alla. Tror inte mina föräldrar hade sömnlösa nätter. Trots att vi drack en del och umgicks med äldre killar så kom jag ju alltid hem och de kände alla mina vänner och sånt.

Att leva sådär är ju som att vara gisslan i sitt eget hem.

 

[Miks]

Jag har en kollega som har tre söner. Den äldsta sonen är ansvarsfull och respekterar regler och överenskommelser. Hon säger att honom är hon liksom aldrig orolig för. Den yngste sonen är lite som den äldste. Framförallt är han bara 14 än så länge så han håller sig ganska lugn. Lite häng med kompisarna och så kan antingen mamma pappa eller äldsta brorsan hämta.

Den mellersta sonen däremot är en handfull. Han är en thrill-seeker. Hamnar ofta i trubbel. Bryter överenskommelser, söker sina egna vägar och vill mer än vad han klarar. Honom har föräldrarna gråa går över. Det är sms halva nätterna för att ha koll på vart ungen befinner sig. Det har varit hämtning av nerkräkt son på nattklubbstoalett. Moppen har blivit stulen och han och polarna har själva lek spaningsledare och försökt återta den från gansterligan som snott den. Och så vidare och så vidare....

Så länge mellansonen är med sin flickvän eller hemma ser både mamman och pappan ganska fräscha ut. När han är ute kan de ibland komma och se ut som de sovit en timme på hela natten vilket stämmer ganska bra.

Alla tre söner har fått exakt samma uppfostran och ändå är de så olika. Jag tror det beror oerhört mycket på vad det är för barn och hur barnet klarar av att hantera de situationer som det utsätts för. Vissa ungar rullar det på mer för medans andra ungar tror jag man får grå hår av och inte får sova en blund.

Själv blev jag alltid mött vid bussen vid tretiden eftersom pappa visste att jag var mörkrädd. Han sov fram tills jag ringde från bussen och drog då på sig en jacka och gick och mötte mig. Då kände jag mig trygg och mamma och pappa med som visste att vi hade den dealen.

Mvh Miks

 

[Mabuse]

Jag har en kollega som har tre söner. Den äldsta sonen är ansvarsfull och respekterar regler och överenskommelser. Hon säger att honom är hon liksom aldrig orolig för. Den yngste sonen är lite som den äldste. Framförallt är han bara 14 än så länge så han håller sig ganska lugn. Lite häng med kompisarna och så kan antingen mamma pappa eller äldsta brorsan hämta.

Den mellersta sonen däremot är en handfull. Han är en thrill-seeker. Hamnar ofta i trubbel. Bryter överenskommelser, söker sina egna vägar och vill mer än vad han klarar. Honom har föräldrarna gråa går över. Det är sms halva nätterna för att ha koll på vart ungen befinner sig. Det har varit hämtning av nerkräkt son på nattklubbstoalett. Moppen har blivit stulen och han och polarna har själva lek spaningsledare och försökt återta den från gansterligan som snott den. Och så vidare och så vidare....

Så länge mellansonen är med sin flickvän eller hemma ser både mamman och pappan ganska fräscha ut. När han är ute kan de ibland komma och se ut som de sovit en timme på hela natten vilket stämmer ganska bra.

Alla tre söner har fått exakt samma uppfostran och ändå är de så olika. Jag tror det beror oerhört mycket på vad det är för barn och hur barnet klarar av att hantera de situationer som det utsätts för. Vissa ungar rullar det på mer för medans andra ungar tror jag man får grå hår av och inte får sova en blund.

Själv blev jag alltid mött vid bussen vid tretiden eftersom pappa visste att jag var mörkrädd. Han sov fram tills jag ringde från bussen och drog då på sig en jacka och gick och mötte mig. Då kände jag mig trygg och mamma och pappa med som visste att vi hade den dealen.

Mvh Miks

Som jag förstod det hade det på dessa två år aldrig hänt något annat än att barnet kom hem lugnt och stillsamt, men mamman kunde ändå inte sova förrän barnet var hemma, ifall det skulle hända något den 200:ade natten.

 

[Miks]

Som jag förstod det hade det på dessa två år aldrig hänt något annat än att barnet kom hem lugnt och stillsamt, men mamman kunde ändå inte sova förrän barnet var hemma, ifall det skulle hända något den 200:ade natten.

Stackars henne, mamman alltså! Att inte kunna slappna av och lita på barnet. Det måste ju ligga ligga lite i hur hon är som person då? Jag tänker lite åt det överbeskyddande hållet, kanske katastroftänkare?

Mvh Miks

 

[Apollo 13]

Nu är ju mina barn små, men jag kan gissa och hoppas, att om mina barn skulle ut på något som gjorde mig så orolig att jag satt vaken hela nätterna, då hade jag inte låtit dem åka, då är det antagligen för farligt.
Mina föräldrar var rätt hårda mot mig, jag fick inte åka upp till centrum förens i högstadiet någon gång, mina föräldrar tyckte helt enkelt att jag inte hade något där att göra. Jag hade ju inga pengar så köpa något kunde jag inte och de tyckte det fanns bättre ställen att hänga på än centrum typ.
Vi åkte alltid upp till vårt landställe om helgerna, men när jag började komma i åldern/sällskap och ville börja träffa kompisar på helgerna och göra annat än att åka till stallet så kompromissade min mamma och stannade hemma med mig varannan helg. Då kom hon också och hämtade mig kl 1, vilket var väldigt uppskattat av både mig och mina kompisar som slapp gå den långa vägen till bussen. (Kompisen vi oftast var hos, bodde långt ut på Brevik) Detta var i nian. Då höll hon koll på att jag kom hem och att jag inte drack.

Pga att vi var ute på landet så mycket, så träffade jag en kille där, som jag var tillsammans med i tre år. Där ute släppte mina föräldrar mig betydligt mer, brydde sig inte om tider, lät mig gå hem om nätterna osv. Vi var ett stort kompisgäng och rådde bra om varandra.

Jag kommer mest troligt försöka hålla sådan koll och hjälpa mina tjejer som min mamma hjälpte mig. Ibland var det såklart surt med de regler som sattes upp eftersom de oftast var betydligt hårdare än för mina kompisar. Men mina föräldrar var alltid tydliga med att förklara varför och jag både respekterade och förstod vad deras beslut kom ifrån. Rent krasst visste jag också att det inte var någon ide att säga mot och mina föräldrar litade på mig.. det var inte många gånger jag tummade på deras regler.
Det jag vill komma till, vi hade regler uppsatta som gjorde oss alla trygga. Jag skulle inte släppa iväg mina ungar om jag tror det är för farligt för dem, vare sig de hatar mig för alltid för det. Deras säkerhet är viktigare än så. Men jag skulle som sagt försöka hitta något som gör att vi kan kompromissa som känns bra för oss alla.

 

[mino]

Alla tre söner har fått exakt samma uppfostran och ändå är de så olika. Jag tror det beror oerhört mycket på vad det är för barn och hur barnet klarar av att hantera de situationer som det utsätts för.

Måste bara kommentera det här, för jag tänker att det är komplett omöjligt att ge sina barn exakt samma uppfostran. Jag tror att man lurar sig själv om man tror att man är lika mot alla barn, det vore lite som att påstå att man beter sig exakt lika mot alla sina kompisar (eller hästar). Självklart beter man sig olika mot sina barn beroende på hur de är och vad de verkar ha behov av, allt annat vore mekaniskt. Sen tänker jag att det är inte konstigt i en barnaskara om tre att de väljer olika identiteter, har man tex en präktig och ordentlig storebror, då är det inte så himla enkelt att gå i hans fotspår och konkurrera i det som är hans gren och det han får uppmärksamhet genom. Lättare då att bli något annat, att skapa sig en egen nisch även om den innebär negativ uppmärksamhet snarare än positiv (som man kanske ändå inte kan få för brorsan är så himla käck).

 

[Miks]

Måste bara kommentera det här, för jag tänker att det är komplett omöjligt att ge sina barn exakt samma uppfostran. Jag tror att man lurar sig själv om man tror att man är lika mot alla barn, det vore lite som att påstå att man beter sig exakt lika mot alla sina kompisar (eller hästar). Självklart beter man sig olika mot sina barn beroende på hur de är och vad de verkar ha behov av, allt annat vore mekaniskt. Sen tänker jag att det är inte konstigt i en barnaskara om tre att de väljer olika identiteter, har man tex en präktig och ordentlig storebror, då är det inte så himla enkelt att gå i hans fotspår och konkurrera i det som är hans gren och det han får uppmärksamhet genom. Lättare då att bli något annat, att skapa sig en egen nisch även om den innebär negativ uppmärksamhet snarare än positiv (som man kanske ändå inte kan få för brorsan är så himla käck).

Så kan det säkert vara, att barn väljer olika identiteter. Däremot behöver väll kanske inte uppfostran eller regler hemma vara olika för den sakens skull? Alla tre har haft samma tider (anpassat efter deras ålder), alla tre har samma grundregler hemma, samma struktur. Det har inte varit hårdare eller mjukare regler beroende på vilken son det handlar om.

Just i denna familj som jag tog som exempel handlar det inte så mycket om hur föräldrarna uppfostrat utan mer om hur barnen klarat av att hålla sig till regler eller inte. Självklart behöver man bemöta barnen olika beroende på vad de är för individ men för den sakens skull ser inte jag att uppfostran behöver vara olika eller individanpassad?

Sen har jag levt på förtroende under ansvar med tex mina föräldrar. Klarade jag av att tex åka på fest och komma hem vid avtalad tid då var det ok. Samma chans och möjlighet fick min syster som då strulade till det och därmed togs bort från förmånen att kunna åka på fest tills hon bevisat att hon klarade av det förtroendet. Det ser inte jag som olika uppfostran utan mer ett individpassat bemötande. Grunden var samma, vi fick båda samma regler och uppfostran men hanterade situationen olika och konsekvensen blev därefter.

Mvh Miks

 

[turbofling]

Nu är min äldsta bara 5,5 ar sa det dröjer till hon kommer vara ute. Tyvärr tror jag att jag kommer vara en san mamma som ligger vaken och väntar pa att barnen ska komma hem, jag har svart att sova om sambon är iväg pa kvällen/natten (och jo, jag litar pa honom men känner mig inte trygg om inte hela familjen är samlad). Jag är väldigt katastroftänkande och börjar jag fundera pa om ngt kan hända sa kan jag inte släppa det och malar upp en värre och värre bild i huvudet.

Jag hoppas jag kan släpppa det och inte hindra barnen för visst kommer jag lata dom vara ute pa kvällarna om dom haller sig till det vi kommit överrens om.

 

[Hiddeous]

Stackars henne, mamman alltså! Att inte kunna slappna av och lita på barnet. Det måste ju ligga ligga lite i hur hon är som person då? Jag tänker lite åt det överbeskyddande hållet, kanske katastroftänkare?

Det är väl snarare att man inte litar på andra som kanske skulle kunna skada barnet? Jag blir orolig om min man - som är vuxen! - inte kommer hem som han har sagt. Inte för att jag inte litar på honom, utan för att olyckor kan hända.