Tänkte att jag äntligen skulle få tummen ur och skriva ner min förlossningsberättelse, så här kommer den!
Startade fredagen (29e juli) med färdknäpp på morgonen och skrattfest under dagen, så på eftermiddagen började jag känna av lite ryggsmärtor och en annan typ av smärta som jag inte känt innan. Sa inget till maken men kände själv att snart kanske det är på gång på riktigt. Smärtorna tilltog under kvällen och natten, jag sov ingenting utan satt mest på sängkanten och sprang på toaletten. Att ligga ner va inte att tänka på och sova var uteslutet. Vid 4 på lördagsmorgonen kände jag att nä, nu gör det jäklar i mig ont. Försökte klocka värkarna men de var så oregelbundna och eftersom de va det så tänkte jag att jag väntar lite med att väcka maken. Höll ut till kl 6, då väckte jag honom och sa att nu tänker jag iaf ringa in. Fick rådet av hon som svarade på BB att ta två Alvedon och försöka sova, eftersom värkarna fortfarande inte var regelbundna och jag var förstagångsföderska
. Hon sa visserligen också att vi var välkomna in om vi ville för kontroll, men ändå. Hade inte mer än letat upp alvedonförpackningen och svalt två innan jag kände att jag nog inte klarar mer hemma. Ringde upp igen och sa att vi kommer in i alla fall. Värkarna gjorde nu riktigt ont och jag hade svårt att stå rakt när de kom och jag spydde av smärtan i bilen (hade påse med dock). Fick en värk när jag skulle gå ur hissen uppe på förlossningen, så sambon fick hålla dörrarna öppna tills värken var över och jag kunde gå ur hissen.
Väl där (halv 8 typ) fick vi sätta oss ner i en soffa några minuter innan en barnmorska kom och jag visades in på ett rum och fick några mätinstrument fastsatta på magen. Man kände att barnmorskan var skeptisk till att något verkligen var på gång och jag var rädd att jag hade så låg smärttröskel och nervös för att vi skulle behöva åka hem igen. När hon väl kollade sen var jag dock 6 cm öppen och då blev det en helt annan stämning i rummet! Kläderna skulle av, "särken" på och lustgasen åkte fram, här skulle födas barn!
Jag kände mig mest lättad över att jag visst inte hade så låg smärttröskel och att vi skulle slippa åka hem igen.
Minns att jag erbjöds något att dricka och blev överlycklig över att de hade blåbärssoppa. Den kom dock upp ganska snabbt igen...
Sen var det ett par timmars värkarbete ömsom sittandes på sängkanten och ömsom hängandes på gåstolen (eller vad man kallar det för). Lustgasmask i ena handen och spypåse i den andra. Tyckte inte lustgasen gav så mycket som jag hade trott att den skulle göra, men man fick iaf något att fokusera på när värkarna kom. Barnmorskan satte också några nålar i ryggslutet men det tyckte jag inte hjälpte direkt heller.
Efter några timmar kom första krystvärken och barnmorskan bad mig lägga mig på sidan i sängen med det övre benet uppe. Vattnet hade fortfarande inte gått utan barnmorskan fick hjälpa till med det. Tydligen hade lilla fröken bajsat i vattnet så hon fick en elektrod på huvudet, men hon verkade ändå må bra där inne. Efter ytterligare någon krystvärk fick jag lägga mig på rygg med båda benen uppe. Lustgasmasken lämnade jag ifrån mig, hade fullt upp med att krama sängkanten. Fick nålar i fötterna som skulle snabba på krystvärkarna för det tog tid mellan varje värk och det var inte roligt, hua
. Men 12.25 kom hon äntligen ut!
Minns att jag sa till maken efteråt att det blir nog en till hund snarare än syskon till fröken
.
Var sen orolig när moderkakan skulle ut, hade läst om hur ont det kunde göra, men det kändes knappt. Fick ett par mindre bristningar som syddes, men hade ändå klarat mig ganska bra, räckte med ett par stygn här och där.
Vi stannade 48 h på BB. Jag var inte beredd på hur överkörd man skulle känna sig, var helt slut i kroppen. Så det var rätt skönt att få vara där ett tag ändå, även om jag innan trodde vi skulle åka hem tidigare.
Allt som allt gick det förhållandevis ganska fort och komplikationsfritt, en skolboksförlossning enligt barnmorskan. Smärtan var definitivt det värsta jag varit med om, men jag är glad att jag klarade det utan att bryta ihop. Sen hade jag kanske inte tänkt föda liggandes på rygg eftersom det ska vara den sämsta ställningen (hade jag läst innan), men jag diskuterade inte utan gjorde som jag blev tillsagd, litade helt på att barnmorskan visste vad hon gjorde och det gick ju bra i alla fall. Jag hade ju inte skrivit något förlossningsbrev eller planerat hur det skulle bli innan, utan gick in för det med rätt öppen inställning och det tror jag också bidrog till att jag ändå ser positivt på hela upplevelsen, trots smärtan.
Typ så gick det till, har inte journalen framför mig men tror inte jag missat nått. En i efterhand rolig sak dock var när maken och barnmorskan mitt under värkarbete börjar prata om melodikrysset som gick på radion och artister och låtar hit och dit. Jag sa inget då men i tanken skrek jag typ "Hallååå, jag föder barn här och jag ger blanka fan i vem som sjön den låten!!! Kan ni fokusera lite på mig?!?!
" Haha, då var maken billig
