Jag håller också på och boar. Städar och fixar, vill att det ska vara fint och rent när vi kommer hem ifall vi skulle behöva åka in.
Jag har däremot svårt att föreställa mig att bebis snart är här.. Det känns så långt bort, så abstrakt
Hämtade vagnen (emmaljunga dou edge) i helgen och det blev sådär lagom dramatiskt.
första sambon säger är "nää den är inte Lika smidig som x och x vagn" (dom har en brio smile, som jag absolut inte ville ha) och jag, överkänslig och hormonell blir såklart ledsen och tycker han är dum. Sen när vi ska in med vagnen i bilen hittade vi inte riktigt rätt teknik för att få in den på rätt sätt och sambon blir stressad och tror att vagnen är för stor. Så sambon fixar och trixar och jag bölar där på parkeringen
Sen hittar vi ett sätt och konstaterar att den är ju inte för stor även om den tar stor plats
Så vi står där på parkeringen, jag höggravid gråtandes och sambon som försöker krama och be om ursäkt. att han inte mena så, att vagnen är jätte fin och smidigt för att vara så "stor" och att den är perfekt för oss. Perfekt för området vi bor i. Att han bara blev lite stressad
Inte lätt att vara min sambo nu. Tårarna flödar närsomhelst, hursomhelst
V.36 (35+0) imorgon.
Ska till BM idag. Vi ska gemensamt skriva förlossningsbrev.