Som vuxen ser man livet med andra ögon?

[Raderad medlem 6459]

Den här tråden känns lite som Vilka regler har ni i era förhållanden? Eller vad den nu hette. Ordet regler gjorde att ingen hade några regler. Här verkar ordet tvinga göra att ingen blivit tvingad.

Fast jag blev typ aldrig tvingad till något, i alla fall inte som jag kan minnas. Mina föräldrar har aldrig sagt att jag måste göra någonting egentligen, vilket ibland blev bra och ibland blev rätt dåligt. Jag har dock alltid haft en jättestark känsla av vad jag borde göra så det har egentligen aldrig funnits något behov. Jag är inte uppvuxen med "du gör läxorna innan du åker till stallet" eller "är du frisk går du till skolan" eller nåt i den stilen.

Och visst, det finns saker som jag genom åren tänkt att det vore super om de hade faktiskt tvingat mig till. Typ fortsätta med franskan eller spela piano. Men, det vore inte mina föräldrar om de hade gjort det. De funkar inte så.

 

[monster1]

Den här tråden känns lite som Vilka regler har ni i era förhållanden? Eller vad den nu hette. Ordet regler gjorde att ingen hade några regler. Här verkar ordet tvinga göra att ingen blivit tvingad.

Frågan är ju inte ställd så, att man tar fram det negativa med tvånget. De gånger man blivit tvingad till saker kanske man inte sett det som något positivt.

Men vi hade väll en hel del tvång. Saker som man var tvungen att göra var: skriva en lapp om man gick någonstans och ingen var hemma. Komma hem en viss tid. Äta mat även om man inte tyckte om den. Hjälpa till på olika sätt. Gå upp och gå till skolan. Borsta tänderna. Duscha (speciell när man var yngre var väll inte det så popis). Tvätta händerna innan maten. Sitta still. Göra sina läxor. Vara tyst. Följa med till olika släktingar (och ha tråkigt). Åka till landstället (fastän man inte ville). Gå till tandläkaren. Ta olika vaccinationer. Osv

Det finns väll massor av saker man tvingades till. Jag vet inte om det var bra eller dåligt. Det är klart att det är bra att jag lärt mig duscha och borsta tänderna och att jag tvingades till att borsta tänderna tidigt så de inte faller ur munnen på mig, men det kanske inte lyser som det mest varma av barndomsminnen. Speciellt inte som min mamma var en sån hårdhänt borstare :P (inte med flit hon borstade även bort sin egen emalj...).

Jag kan tänka mig att tvång ibland är nödvändigt, som tex att tvinga ut min lilla syster ur affären då hon plockade på sig grejer från höger till vänster samt grät och skrek när hon inte fick behålla dem.

Det är svårt med tvång tycker jag, det handlar väll mycket om om man tror på en "hård" fostran där man drar tydliga gränser och det får stora konsekvenser för barnet när överträdelser görs eller om man har en mer dialogig fostran. Ju mindre barn desto mer tvång blir det väll på något sätt. Ju äldre de blir desto mer dialog och demokrati blir det?

 

[Kiwifrukt]

En sak som jag verkligen tyckte var skitjobbig som mina föräldrar "tvingade" oss till när vi var små var när vi skulle på släktkalas och vi skulle gå in, ta i hand och hälsa artigt på alla vuxna. Våra kusiner hade det mycket friare och behövde inte alls göra det, men idag kan jag känna att det var bra. Dels för att vi faktiskt fick lära oss hur man uppför sig mot andra människor, dels för att det faktiskt var särskilt bra för mig som kan tycka att såna där sociala grejer med folk man inte känner jätteväl (typ en ingift mosters syskons partner och liknande) är jättejobbigt. I vuxenlivet är man ju tvungen att ha ganska mycket kontakt med människor man inte känner jätteväl, så det är ju inget man kommer undan.

 

[Raderad medlem 6459]

I vuxenlivet är man ju tvungen att ha ganska mycket kontakt med människor man inte känner jätteväl, så det är ju inget man kommer undan.

Men är det verkligen något som måste "tvingas fram" när barnen är små? Min partners föräldrar har alltid varit sådana mot honom och för honom slog det tvärtemot - alla sociala måsten som barn gjorde honom fullkomligt genomless på att vara med i familjens sociala situationer. Hade det varit friare för honom att få närma sig släkten på ett sätt som han kände sig bekväm med är jag övertygad om att blygheten hade gått över, inte förstärkts.

Jag hade aldrig tvingat mitt barn att gå runt och ta i hand med alla mostrar om hen tyckte att sådana sociala situationer var "jättejobbiga".

 

[Kiwifrukt]

Men är det verkligen något som måste "tvingas fram" när barnen är små? Min partners föräldrar har alltid varit sådana mot honom och för honom slog det tvärtemot - alla sociala måsten som barn gjorde honom fullkomligt genomless på att vara med i familjens sociala situationer. Hade det varit friare för honom att få närma sig släkten på ett sätt som han kände sig bekväm med är jag övertygad om att blygheten hade gått över, inte förstärkts.

Jag hade aldrig tvingat mitt barn att gå runt och ta i hand med alla mostrar om hen tyckte att sådana sociala situationer var "jättejobbiga".

Vi är en ganska liten släkt. För att vara exakt var det en ingift morbror (som jag måste poängtera inte tillhörde den här "besvärliga" känslan!), hans föräldrar och ett syskon till honom med respektive. Alltså fyra vuxna. Hade det varit 87 mostrar med tillhörande 156 vuxna barn med partners hade det förmodligen känts annorlunda. Dessutom kan jag känna att jag inte hade tjänat något på att "slippa" hälsa på de här personerna? Det hade bara blivit ännu jobbigare sen när jag blev tvungen att konfrontera det på riktigt. De här personerna kom dessutom inte in i vårt liv förrän jag var sex-sju år någonting, så jag har inte blivit tvingad sen jag var spädbarn.

Sen kan jag givetvis inte tala för mina syskon, som är mycket mer framåt och sociala än vad jag är. De kanske inte alls hade behövt pushats så hårt, men i just mitt fall var det nog tvunget för annars hade jag isolerat mig helt.

 

[Raderad medlem 6459]

De här personerna kom dessutom inte in i vårt liv förrän jag var sex-sju år någonting, så jag har inte blivit tvingad sen jag var spädbarn.

Nej, ett spädbarn har ju lite svårigheter med att ta i hand med folk .

Min poäng var inte riktigt din släkt specifikt utan jag vände mig mot att det skulle vara viktigt att tvinga sina barn att skaka hand och allt som små för att de ska kunna fungera väl socialt som vuxna. Jag ser inte riktigt den kopplingen.

 

[Petruska]

Min poäng var inte riktigt din släkt specifikt utan jag vände mig mot att det skulle vara viktigt att tvinga sina barn att skaka hand och allt som små för att de ska kunna fungera väl socialt som vuxna. Jag ser inte riktigt den kopplingen.

Jag tror om alla sådana där påtvingade grejer att det kan slå åt lite vilket håll som helst när man blir vuxen. En som blir tvingad att hälsa artigt på alla som barn, har sedan lätt för sådant som vuxen och gör en koppling till barndomen. Men kanske hade personen blivit likadan ändå? Medan den som blev tvingad och sedan upplever det jobbigt, också gör kopplingen? Men kanske hade det blivit jobbigt med sådant för den personen ändå?

Jag tror att man i lite väl hög grad tänker sig barnuppfostran som något slags designprocess när man tänker sig att sådant man tvingas till som barn, sedan är något man har lärt sig. Det kan säkert bli så, men det kan också bli på andra sätt. Och det är svårt att veta om ens egen tolkning av sig själv och sina föräldrar är "korrekt".

 

[Niyama]

Vad är du tacksam för att dina föräldrar tvingade dig till som barn?
Ingenting, allt de tvingade mig till var helsjukt.

Vad hade du önskat att dina föräldrar tvingat dig till som barn?
Jag tänker att lite normala gränser/regler hade varit vettigt, inte bara total gränslöshet. Dock hade väl regler gjort läget ännu värre så eftersom det var som det var så är det väl tur att inga regler fanns. Det totala kaoset gjorde väl att jag blev typ motsatsen till allt min familj var.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tror om alla sådana där påtvingade grejer att det kan slå åt lite vilket håll som helst när man blir vuxen.

Kan mycket väl hända. Jag skulle dock aldrig tvinga mitt barn i ett sånt läge, dels skulle jag inte ha hjärta till det och dels går det emot allt jag läst om hur man ska hantera och ta hand om sina blyga barn.

 

[Petruska]

Kan mycket väl hända. Jag skulle dock aldrig tvinga mitt barn i ett sånt läge, dels skulle jag inte ha hjärta till det och dels går det emot allt jag läst om hur man ska hantera och ta hand om sina blyga barn.

Nej, det skulle inte jag heller. Det var meningen att det skulle framgå underförstått. Jag har inte läst något om just det där, men jag är främmande för att tvinga på andra sociala kontakter och beteenden överhuvudtaget på ett så uppfostrande sätt. Jag hoppas verkligen att jag skulle ta upp diskussionen om någon tvingade ett barn att ta mig i hand.

 

[Kiwifrukt]

Nej, ett spädbarn har ju lite svårigheter med att ta i hand med folk .

Min poäng var inte riktigt din släkt specifikt utan jag vände mig mot att det skulle vara viktigt att tvinga sina barn att skaka hand och allt som små för att de ska kunna fungera väl socialt som vuxna. Jag ser inte riktigt den kopplingen.

Nej, självklart, det håller jag med dig om. Hur det kommer gå för just den individen i framtiden av något som man blivit "påtvingad" som barn går ju aldrig att säga innan, eller "så här gick det för mig, så då måste det gå så för alla andra också". Alla är ju olika. Jag tycker ju fortfarande att det är lite jobbigt med sociala sammanhang med människor jag inte känner/har något gemensamt med, men frågan är ju om det hade varit ännu värre om mina föräldrar hade låtit mig vara och dra mig undan som jag helst ville som barn? Det är ju lite som att förbjuda godis hemma, kommer barnen låta bli godiset helt och hållet, eller kommer de tjuväta hemma hos kompisar och köpa själva i smyg det första de blir stora nog att kunna göra det? Det vet man ju aldrig innan.