Det finns två scenarios kring skrikande småbarn.
1. Barnet är vanligtvis nöjt och lugnt men av någon anledning (ont, trött, uttråkad, kabinpersonalens klädsel) väldigt upprörd under 10 h flygresa och aldrig annars (låter otroligt, barn skriker sällan i 10 h i sträck, men ok). Dessa föräldrar kunde ju inte förutse beteendet. Varför skulle de stanna hemma?
2. Barnet skriker dygnet runt, även hemma, pga magknip, dåligt humör, allergier, eller vad som helst. Dessa föräldrar har alltså skrik omkring sig JÄMT. Finns det verkligen någon människa med nån som helst hjärta som vill förvägra dessa stackare lite sol och lite poolhäng mellan skrikattackerna? Det finns ingen som förtjänar det mer än dem!
Jag tycker över huvud taget att den här diskussionen är så trist, för den bygger verkligen på bilden av att "när barnen kommer blir ALLT så annorlunda, du kan inte rida, inte träffa kompisar, och inte åka utomlands förrän ungen är minst 10! Glöm allt du tidigare tyckte var kul, och bered dig på ett liv inomhus där du och din avkomma inte stör någon!" Kan vi inte sluta späda på den bilden? Vi har väl ändå kommit lite längre än så, har vi inte?