Ologisk barnlängtan?

[Hiddeous]

Däremot beror det ju på vad man gör, hur man gör det, med vilka hästar man gör det, vilka säkerhetsåtgärder man vidtar och hur kunnig man är. Precis som med vår skoteråkning. Man kan aldrig få risken att bli noll, men den kan ju vara högre eller lägre beroende på säkerhetstänkande och t ex skydd.

Jag kan ingenting om skoteråkning, men jag inbillar mig trots allt att skotrar är mer pålitliga än hästar. Du kan säkert ha rätt i att de där faktorerna du räknar upp spelar roll för en riskanalys. Å andra sidan har jag sett och hört om så många otäcka olyckor med "säkra" hästar där ägarna aldrig någonsin kunde ha trott att utgången skulle bli som den blev (i så fall hade ägarna/ryttarna förstås handlat annorlunda) att jag personligen skulle göra det enkelt för mig: spädbarn har inte i stallet att göra. De har inget utbyte av hästar och behöver ingen närkontakt med dem. Därför behöver de heller inte utsättas för den mer eller mindre stora risken att bli påsprungna, trampade eller på annat vis skadade.

Jag är dock ingen hönsmamma som skyddar mina barn mot allt och alla. I dag var förskolan ute och åkte på rumpan på isen i en sluttning och en förälder ondgjorde sig över att barnen inte hade hjälm. Jag måste erkänna att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att sätta på hjälm vid åkning på rumpan i en kort slänt. Om man aldrig gör sig illa lär man ju sig heller inte att skydda sig eller kontrollera sin kropp. Off topic, men bara en notering angående ämnet och hur olika man är som föräldrar

 

[TinyWiny]

Min mamma lämnade bort mitt yngre syskon en vecka till sin mamma när barnet var bara några månader gammal. På förslag från sin mamma som en slags lösningsförslag då jag (som då var knappt 3 år) var ganska "mammig" och hade reagerat på att syskon och inte få ha mamma för mig själv. Min mamma har berättat att hon först kände att det nog inte var rätt, men blev övertygad av sin mor och gjorde så. Det gick bra med mitt syskon (mormor var ju heller inte okänd), men mamma hade själv känt jättestor ångest under den veckan. Senare insåg hon hur tokigt det var och visst märkte hon reaktioner på mitt syskon när hon hämtade barnet. Det här var ju dock tidigt 70-tal och de förstod väl helt enkelt inte bättre.

Jag har också en fd kollega som blev bortlämnad med sitt äldre syskon till morföräldrarna när hon var omkring året. När mamman och pappan kom tillbaka (tror det var 1-2 veckor) så vågade hon inte gå fram till föräldrarna och grät när hon skulle åka hem med dem igen.... (tidigt 50-tal).

Det här var också tidigt -70 tal. Närmare sagt -72.

 

[cirkus]

Men att åka på semester utomlands och lämna sin halvårs gamla bebis hemma är ju inte ett bra föräldraskap, tycker jag. i övrigt bygger ju kalkylen på att man har en mormor t ex som kan hjälpa till, och det är väl jättebra om föräldrar har det.

Då tycker vi verkligen olika.
Jag tycker att om bebin har en bra och nära relation till mormor så ser jag absolut inget problem i det.

 

[cirkus]

Öh, tror nog att de flesta är eniga om ur en rent barnpsykologisk synvinkel att det inte är optimalt på något sätt att lämna en halvårs gammal bebis en vecka hos mormor. Det har inget att göra med mitt eget personliga föräldraskap. Läs på litegrann. En bra tumregel har jag fått lära mig är att man kan lämna sitt barn lika många dagar som de är gamla i år, dvs en ett-åring en dag typ. Nu vet jag inte hur hård man måste vara på just det, men inte en bebis som är ett halvår. Och inte en hel vecka.

Jösses. Om jag hade haft detta att försöka leva upp till hade jag aldrig skaffat barn. Vilken jäkla tur för mig att jag slapp veta att jag inte betedde mig optimalt ur barnpsykologisk synvinkel - och vilken tur att mina barn verkar vara fullt fungerande normala vuxna. Förlåt om jag raljerar, men jag blir faktiskt ärligt matt av sånt där. Om barnet har en nära relation till sin mormor/moster/morfar/storasyster/whatever kan jag bara inte se problemet. Om man tycker att de enda dugliga är biomamma och biopappa har man målat in sig tycker jag.

 

[cirkus]

Tja eller så kan man ju ta med barnet... Vad är problemet liksom? Hen lär ju vara nöjd så länge hen får vara med er, och ni får väl anpassa aktiviteterna. Ingen har väl påstått att ni borde ställa in bröllopsresan !?

Ni gör så klart precis som ni vill, men faktum är att man från experthåll inte rekommenderar att så små barn separeras längre tid från föräldrarna. Som sagt, läs på om anknytningsteorier i stället för att skriva arga smileys...

Men vad är det som är så skrivet i sten att ett barn bara kan anknyta till föräldrarna?

 

[Hiddeous]

Men vad är det som är så skrivet i sten att ett barn bara kan anknyta till föräldrarna?

Det är klart att det fungerar i vissa fall att en så liten bebis knyter an till andra personer också, men föräldrarna är ju absolut viktigast. Anknytningen bygger på att de aldrig sviker och alltid finns där när bebisen behöver tröst. Det kan man ju förstås inte leva upp till om man inte ens är i samma land. Om barnet blir otryggt och otröstligt med en annan person är det ju ingenting man kan göra när man befinner sig på distans.

(För egen del hade jag aldrig njutit av en resa pga den ständiga oron över att inte finnas där om det behövs. Att semestra själv, å andra sidan, med en förälder hemma, hade jag gärna gjort mellan varven.)

 

[cirkus]

Det är klart att det fungerar i vissa fall att en så liten bebis knyter an till andra personer också, men föräldrarna är ju absolut viktigast. Anknytningen bygger på att de aldrig sviker och alltid finns där när bebisen behöver tröst. Det kan man ju förstås inte leva upp till om man inte ens är i samma land. Om barnet blir otryggt och otröstligt med en annan person är det ju ingenting man kan göra när man befinner sig på distans.

(För egen del hade jag aldrig njutit av en resa pga den ständiga oron över att inte finnas där om det behövs. Att semestra själv, å andra sidan, med en förälder hemma, hade jag gärna gjort mellan varven.)

Det är ju det som är haken. OM bebin är en sån att den endast anknytit till en person så är det ju inte en option Men att påstå att det är dåligt föräldraskap att ens överväga en resa i den här kalibern om bebin faktiskt funkar lika bra med någon annan tycker jag är direkt oförskämt. Det är så löjligt fixerat vid att det måste vara mamma eller pappa. Och härnånstans så förstår jag att de som är barnlösa - som ser anklgelser av dåligt föräldraskap från kreti och pleti som inte har en susning om situationen - verkligen kan tycka att livet som förälder är motbjudande och att folk verkar ge upp sina liv. Jag hävdar behårt att det inte måste bli så, men förutsättningen är alltid at barnet funkar i situationen.

Personligen hade jag större förtroende för mina föräldrar och några av mina nära vänner än biopappan.

 

[TinyWiny]

Det är ju det som är haken. OM bebin är en sån att den endast anknytit till en person så är det ju inte en option Men att påstå att det är dåligt föräldraskap att ens överväga en resa i den här kalibern om bebin faktiskt funkar lika bra med någon annan tycker jag är direkt oförskämt. Det är så löjligt fixerat vid att det måste vara mamma eller pappa. Och härnånstans så förstår jag att de som är barnlösa - som ser anklgelser av dåligt föräldraskap från kreti och pleti som inte har en susning om situationen - verkligen kan tycka att livet som förälder är motbjudande och att folk verkar ge upp sina liv. Jag hävdar behårt att det inte måste bli så, men förutsättningen är alltid at barnet funkar i situationen.

Personligen hade jag större förtroende för mina föräldrar och några av mina nära vänner än biopappan.

Delvis knapplån

För min del så berodde nog mycket av min reaktion på att jag var tryggare med min mormor än med min mamma. Som jag har skrivit tidigare var anknytningen mellan min mamma och mig extremt dålig. Delvis pga att vi av olika orsaker separerades redan under mitt första levnadsdygn och sedan var separerade i drygt en vecka (då vi alltså inte träffades alls). Min mamma förmådde inte reparera den skadan och att då få komma till mormor som jag kände väl och som älskade mig för den jag var och var lugn och trygg var ju naturligtvis mycket mer harmoniskt för en liten bebis och självklart var det ledsamt att bli ryckt därifrån sen. Jag tror inte att det biologiska bandet spelar någon roll om man verkligen vill knyta an. Se bara på adoptivbarn, de bebisarna som får komma till sina adoptivföräldrar direkt ifrån bb kan ju skapa en fin anknytning. Den enda anknytning som egentligen barnet känner till redan innan födseln är ju mammans hjärtslag och jag tror inte att någon anser idag att bebisar enbart kan skötas utav sin mamma pga det. Alla övriga relationer växer ju fram ju mer man umgås och även relationen mamma-barn växer ju fram när bebisen väl är född. Det som spelar roll är att anknytningen finns och att man finns där för barnet oavsett vad man har för relation. Att man träffas så ofta att barnet känner sig trygg och litar på personen. Det är en stor skillnad på att bli förälder och att vara förälder. Bli förälder kan vem som helst bli i stort sett men att vara förälder kräver mer. Däremot kräver det inga blodsband.

Jag känner att jag behöver förtydliga mitt förra inlägg att jag pratar om i mitt fall, alltså att jag inte förstår hur hon kunde lämna mig då vår anknytning redan var så dålig för anknytningen blev verkligen inte bättre utav det. Jag själv skulle inte velat lämna mina barn när de var så små i en hel vecka heller. Det hade känts fel för mig och jag hade längtat ihjäl mig efter mitt barn. Hur andra människor gör eller när och hur ofta och till vem de lämnar sina barn lägger jag mig inte i. Jag hoppas att föräldrarna själva är kapabla att avgöra om det fungerar för dem och deras barn. Jag tror däremot inte att ett barn mår bra utav att som sexmånaders åka till sin ena förälder varannan helg och inte träffa henom någon gång däremellan. Det tror jag är bra mycket värre än att få vara hos sin förälders kompis några dagar om barnet har en relation med henom sedan innan.

 

[TeamLundVer]

Vad är det som gör att ni tänker det är bättre för barnet att vara hemma?

Om det blir värmebölja, bryter ut sjukdomar o dyl. Sådant man vet när det närmar sig

 

[ako]

Men vad är det som är så skrivet i sten att ett barn bara kan anknyta till föräldrarna?

Det är klart att andra personer än bioföräldrar kan vara primära anknytningspersoner. Dock ska ju spädbarn inte ha förmåga att knyta an starkt till fler än 1-2 personer (de kan säkert känna igen fler men inte få den riktiga trygga anknytningen), och om barnet bor med sina föräldrar och de svarar för merparten av omsorgen är det väl rätt självklart att föräldrarna blir anknytningpersoner ( även om som i TS fall mormor är barnvakt regelbundet).

Människan kan reparera mycket, och jag tror inte heller att TS barn skulle få någon form av "men" om han lämnas hos mormor en vecka vid 6 månaders ålder. Däremot är risken rätt stor att han under den veckan och även under en period efter att han återförenats med föräldrarna kommer att känna stress och otrygghet. Att man vill utsätta sitt spädbarn för det bara för att få åka på en barnfri semesterresa är för mig ganska obegripligt.

Om man däremot måste, t ex p g a sjukdom, är det ju som det är, och barnet hittar ju trygghet igen sedan . För barnet spelar ju orsaken ingen roll i så späd ålder, men att som förälder göra något som inte är optimalt för barnet för att roa sig jämfört med att göra det för att man är tvungen tycker jag är väldigt stor skillnad i inställning till barn och föräldraskap.

Dessutom fattar jag verkligen inte varför de inte vill ha med sig barnet? Man skaffar väl barn för att man vill träffa dem eller? Att det kan vara skönt med en barnfri kväll ( eller t o m semester när barnet är större och faktiskt har glädje av t ex en vecka hos mormor) är en helt annan sak i mina ögon än att lämna en spädis en vecka för att det är bekvämare att resa utan...

 

[stjarnhimmel]

Om det blir värmebölja, bryter ut sjukdomar o dyl. Sådant man vet när det närmar sig

Kan ni inte välja resmål efter det? Ta en ort och tidpunkt då det är liten chans för det?
Så kan ni om ett par år göra er drömresa till mer häftiga ställen.

 

[cirkus]

Däremot är risken rätt stor att han under den veckan och även under en period efter att han återförenats med föräldrarna kommer att känna stress och otrygghet. Att man vill utsätta sitt spädbarn för det bara för att få åka på en barnfri semesterresa är för mig ganska obegripligt.

Dessutom fattar jag verkligen inte varför de inte vill ha med sig barnet? Man skaffar väl barn för att man vill träffa dem eller? Att det kan vara skönt med en barnfri kväll ( eller t o m semester när barnet är större och faktiskt har glädje av t ex en vecka hos mormor) är en helt annan sak i mina ögon än att lämna en spädis en vecka för att det är bekvämare att resa utan...

Jag tycker att du är gräsligt dömande. Jag tror inte att TLV på något vis har för avsikt att utsätta sitt barn för något som hon inte tror är bra för honom. Jag tror inte heller att det handlar om föräldrarnas bekvämlighet. Läs om läs rätt.

"Man skaffar väl barn för att man vill träffa dom" och sen vara dömande om man inte är klistrad på barnet 24/7 är ungefär hela essensen av den oro många har för att släppa allt i sitt gamla liv och vad det innbär att skaffa barn. Och jag förstår dom om det resonemanget är norm.

 

[TeamLundVer]

Kan ni inte välja resmål efter det? Ta en ort och tidpunkt då det är liten chans för det?
Så kan ni om ett par år göra er drömresa till mer häftiga ställen.

Vi har valt Italien så det är hyfsat låg risk men den finns ju

 

[Amha]

QUOTE="TeamLundVer, post: 16808706, member: 49145"]Vi har valt Italien så det är hyfsat låg risk men den finns ju[/QUOTE]
Så länge barnet inte är något speciellt sådär och kräver extremt mycket av er som föräldrar tycker jag att barn i halvårsåldern är väldigt lätta att ha med sig. De sover ju mycket så ni får möjlighet till lite egen tid att äta middagar osv. Jag tyckte i och för sig inte heller att det var bökigt att resa med dottern när hon var ett. Man fick släppa lös henne i någon park emellanåt när hon behövde springa lite och resan var faktiskt super! Sen måste jag säga att jag fått ett väldigt enkelt barn. Hon har inte varit knöligare än att skaffa hund egentligen men det är ju inte alla barn som är på det viset.

Jag personligen hade inte valt att åka ifrån en 6-månaders på det viset. Det strider mot det jag tror på, att man som (normalfungerande) förälder bör vara den som är närmast barnet. Jag skulle bli väldigt ledsen om barnet efter en veckas nöjesresa inte längre var trygg med mig och det är inte värt att ta den risken. Visst kan det ju gå att reparera men är det värt priset man själv men framför allt barnet kan få betala? För mig är svaret nej, för andra är det ja. Så enkelt är det

 

[ako]

Jag tycker att du är gräsligt dömande. Jag tror inte att TLV på något vis har för avsikt att utsätta sitt barn för något som hon inte tror är bra för honom. Jag tror inte heller att det handlar om föräldrarnas bekvämlighet. Läs om läs rätt.

"Man skaffar väl barn för att man vill träffa dom" och sen vara dömande om man inte är klistrad på barnet 24/7 är ungefär hela essensen av den oro många har för att släppa allt i sitt gamla liv och vad det innbär att skaffa barn. Och jag förstår dom om det resonemanget är norm.

Då är jag väl det då. Det här är ett diskussionsforum och vi tycker olika. Jag tycker fortfarande att det är konstigt att man vill lämna i från sig sitt spädbarn för att åka på en nöjesresa där man dessutom utan problem kunde tagit med den med bara lite planering och anpassning.

Och jag har inte pratat om att vara klistrad vid sitt barn dygnet runt. Jag pratar om att lämna sitt spädbarn i en vecka. Det är rätt stor skillnad!

Jag tror heller inte att TLV har läst på om spädbarns anknytning, då hade hon nog resonerat annorlunda.

 

[Kattennizze]

Jösses. Om jag hade haft detta att försöka leva upp till hade jag aldrig skaffat barn. Vilken jäkla tur för mig att jag slapp veta att jag inte betedde mig optimalt ur barnpsykologisk synvinkel - och vilken tur att mina barn verkar vara fullt fungerande normala vuxna. Förlåt om jag raljerar, men jag blir faktiskt ärligt matt av sånt där. Om barnet har en nära relation till sin mormor/moster/morfar/storasyster/whatever kan jag bara inte se problemet. Om man tycker att de enda dugliga är biomamma och biopappa har man målat in sig tycker jag.

Som sagt var, det är ju inte nåt som bara jag hittar på utan det finns ju mycket skrivet som handlar om hur viktig anknytning är. Jag upplever mig inte alls som någon extremist utan lämnar glatt bort mina större barn till släktingar när de vill men inte en halvårs gammal bebis i en hel vecka. Där är den låga åldern bekymret och mormor är ju inte en primär anknytningsperson på samma sätt som en förälder. Och lösningen är ju så enkel, det är ju bara att ta med bebisen!

 

[Kattennizze]

Delvis knapplån

För min del så berodde nog mycket av min reaktion på att jag var tryggare med min mormor än med min mamma. Som jag har skrivit tidigare var anknytningen mellan min mamma och mig extremt dålig. Delvis pga att vi av olika orsaker separerades redan under mitt första levnadsdygn och sedan var separerade i drygt en vecka (då vi alltså inte träffades alls). Min mamma förmådde inte reparera den skadan och att då få komma till mormor som jag kände väl och som älskade mig för den jag var och var lugn och trygg var ju naturligtvis mycket mer harmoniskt för en liten bebis och självklart var det ledsamt att bli ryckt därifrån sen. Jag tror inte att det biologiska bandet spelar någon roll om man verkligen vill knyta an. Se bara på adoptivbarn, de bebisarna som får komma till sina adoptivföräldrar direkt ifrån bb kan ju skapa en fin anknytning. Den enda anknytning som egentligen barnet känner till redan innan födseln är ju mammans hjärtslag och jag tror inte att någon anser idag att bebisar enbart kan skötas utav sin mamma pga det. Alla övriga relationer växer ju fram ju mer man umgås och även relationen mamma-barn växer ju fram när bebisen väl är född. Det som spelar roll är att anknytningen finns och att man finns där för barnet oavsett vad man har för relation. Att man träffas så ofta att barnet känner sig trygg och litar på personen. Det är en stor skillnad på att bli förälder och att vara förälder. Bli förälder kan vem som helst bli i stort sett men att vara förälder kräver mer. Däremot kräver det inga blodsband.

Jag känner att jag behöver förtydliga mitt förra inlägg att jag pratar om i mitt fall, alltså att jag inte förstår hur hon kunde lämna mig då vår anknytning redan var så dålig för anknytningen blev verkligen inte bättre utav det. Jag själv skulle inte velat lämna mina barn när de var så små i en hel vecka heller. Det hade känts fel för mig och jag hade längtat ihjäl mig efter mitt barn. Hur andra människor gör eller när och hur ofta och till vem de lämnar sina barn lägger jag mig inte i. Jag hoppas att föräldrarna själva är kapabla att avgöra om det fungerar för dem och deras barn. Jag tror däremot inte att ett barn mår bra utav att som sexmånaders åka till sin ena förälder varannan helg och inte träffa henom någon gång däremellan. Det tror jag är bra mycket värre än att få vara hos sin förälders kompis några dagar om barnet har en relation med henom sedan innan.

Och jag är en sådan där trist och jobbig människa som lägger mig i hur andra behandlar sina barn. Jag kommer aldrig att tycka det är okej att lämna sin halvårs gamla bebis en hel vecka för något som inte är absolut nödvändigt. Nu pratar vi normala föräldrar och normala anknytningaprocesser, inte om de mer störda varianterna där det kanske varit bra att lämna bort bebisen permanent i stället.

 

[Kattennizze]

Jag tycker att du är gräsligt dömande. Jag tror inte att TLV på något vis har för avsikt att utsätta sitt barn för något som hon inte tror är bra för honom. Jag tror inte heller att det handlar om föräldrarnas bekvämlighet. Läs om läs rätt.

"Man skaffar väl barn för att man vill träffa dom" och sen vara dömande om man inte är klistrad på barnet 24/7 är ungefär hela essensen av den oro många har för att släppa allt i sitt gamla liv och vad det innbär att skaffa barn. Och jag förstår dom om det resonemanget är norm.

Jag tycker du är dömande, ingen här har väl talat om att vara klistrad ihop med sitt barn dygnet runt.

 

[Björk]

Jag kan ingenting om skoteråkning, men jag inbillar mig trots allt att skotrar är mer pålitliga än hästar.

På ett sätt; ja. De är mer konsekvent styrbara kan man väl säga; både vad gäller fart och var de tar vägen. Men om man inte har koll (eller TROR sig ha koll) kan ju skotern köra på något under snön och t ex välta. Farten är ju också en faktor som är farlig förstås. Och olyckor kan förstås tänkas hända om barnen t ex kommer åt gasen (vilket jag vet hände en bekants bekant med följden att skotern drog i full fart över en väg och sen välte i andra diket med mamman och två barn på ca 3 och 6 år; dock gick det bra då hon lyckade snabbt dra undan barnen).

Du kan säkert ha rätt i att de där faktorerna du räknar upp spelar roll för en riskanalys. Å andra sidan har jag sett och hört om så många otäcka olyckor med "säkra" hästar där ägarna aldrig någonsin kunde ha trott att utgången skulle bli som den blev (i så fall hade ägarna/ryttarna förstås handlat annorlunda) att jag personligen skulle göra det enkelt för mig: spädbarn har inte i stallet att göra. De har inget utbyte av hästar och behöver ingen närkontakt med dem. Därför behöver de heller inte utsättas för den mer eller mindre stora risken att bli påsprungna, trampade eller på annat vis skadade.

Ja, allt beror ju på. Och talar vi om spädbarn (under året antar jag du menar) eller större barn. När är någonsin hästumgänge helt säkert för ens barn? Eftersom det inte är det ens för vuxna. Läste för ett tag sen om en hästägare som råkade bli sparkad av sin egen häst; en "tvärsäker" häst som hon kände väl. Sparken råkade träffa så illa att om hon inte haft turen att en anhörig av en slump gått in i stallet ganska strax efteråt så hade hon varit död idag.

Kanske man kan resonera just som du säger; när barnet själv har "utbyte" av hästen - då finns det någon "nytta" med det. Men när är det; jag tänker att även att låta sin 3åring borsta familjens snälla ponny KAN ju sluta i olycka.

Jag är dock ingen hönsmamma som skyddar mina barn mot allt och alla. I dag var förskolan ute och åkte på rumpan på isen i en sluttning och en förälder ondgjorde sig över att barnen inte hade hjälm. Jag måste erkänna att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att sätta på hjälm vid åkning på rumpan i en kort slänt. Om man aldrig gör sig illa lär man ju sig heller inte att skydda sig eller kontrollera sin kropp. Off topic, men bara en notering angående ämnet och hur olika man är som föräldrar

Jag låter gärna barnen prova det mesta, men MED skyddsutrustning. Hjälmar äger vi till förbannelse för alla olika aktiviteter; slarvar IBLAND vid t ex pulkaåkning, men jag ser det som självklart att hjälm är på när barnen åker pulka eller på rumpan på skola eller förskola. Så slipper personalen "ansvara" för en kraftig hjärnskakning.

Om jag som förälder väljer annat så är "skulden" bara min, men på förskolan tror jag de där reglerna är väldigt bra; om inte annat för att förskolepersonalen ska slippa bli ifrågasatt.
Sen tror jag det är en bra vana att barn lär sig skydda sitt huvud vid t ex utförsåkning, skridskor, cykling osv. Det man växer upp med som självklart är i alla fall större chans att man fortsätter med som vuxen. Jag utgår från mig själv; ridhjälm är självklart, men cykelhjälm har jag varit dålig på genom vuxenlivet.

 

[Björk]

Apropå lämna en 6-månaders till mormor en vecka. Självklart kan barnet ha en lika stark anknytning till en mormor, MEN då krävs troligen att mormor är lika mycket närvarande med barnet som föräldrarna är. Hur ofta är det så?

Våra barns farmor var hos oss i princip 5-7 dagar i veckan när äldsta var liten. Ibland 30 min, ibland ett par timmar. Vi hade möjligen kunnat lämna honom hos henne för övernattning när han var 6 månader. EN natt. Det tror jag hade funkat, men en hel vecka, nej.

Jag vet ju hur svårt det var när vi bytte föräldraledig förälder; vi var hemma gemensamt i tre veckor och sen började jag jobba heltid. Då hade ändå sonen haft sin pappa hemma från ca kl 16.30 varje em/kväll plus alla helger hela sitt liv och ÄNDÅ var deras första egna vecka ett h-vete för pappa och barn. Då var han 6,5 månader. Nu var han väldigt "mammig" som personlighet, men sådana barn finns ju (uppenbarligen). (och NEJ; min man var inte en oengagerad pappa när han kom hem på kvällar och helger).
(Med dottern gjorde vi en mjukare övergång mellan oss vad gällde föräldraledigheten).