Socialt umgänge, betydelse för arbetslivet?

[Kiwifrukt]

Tvekade på att sätta relationer eller skola/jobb som prefix, för det är lite både och som ligger bakom. De frågor jag är mest intresserad av är följande:
- Hur mycket socialt umgänge har ni egentligen? Både på jobbet och utanför.
- Tycker ni att ert sociala, privata, umgänge angår er arbetsgivare, såvida det är helt normalt och att man inte tillhör någon nynazistisk organisation eller liknande grejer? (Och med olämpligt menar jag rasism, homofobi, ja kort sagt allting som vi nog alla faktiskt är överens om att man inte vill skylta med och som väldigt få tycker är okej.)

Anledningen till att jag frågar är för att min handledare på det åtgärdsprogram jag går på när jag är arbetslös ägnade hela vårt individuella samtal idag åt mina rent privata relationer. Jag ska villigt erkänna att jag inte umgås med speciellt många människor utanför familjen, och jag har egentligen ingen som jag känner är min "bästa" vän (men herregud, jag är snart 30, det där med att ha en bästis känns som något man hade på mellanstadiet). Jag har före detta kollegor, jag har referenser, jag är absolut inte socialt inkompetent och människan tyckte själv att jag inte verkade ha såna problem i arbetslivet, men jag förstår verkligen inte hur det kan vara intressant för en (i det här fallet potentiell) arbetsgivare hur stort socialt umgänge jag har på min fritid? Blir jag bättre på mitt jobb för att jag går ut varje helg och umgås med folk flera kvällar i veckan? Måste jag umgås privat med personer ur det här åtgärdsprogrammet, trots att jag absolut inte klickar med någon ärligt talat, för att få ett jobb? Jag försökte fråga vad mitt privatliv hade med mitt arbetssökande att göra men fick inget svar.

Om människan hade tyckt att jag var en asocial ensamvarg som saknar referenser och aldrig har jobbat någonstans överhuvudtaget, eller om jag hade cirkulerat i mer tvivelaktiga kretsar, hade jag förstått om hen hade behövt ifrågasätta mina privata relationer. Men att jag inte prioriterar att umgås med kreti och pleti på min fritid känns inte som att det angår någon annan? Dessutom ska jag väl erkänna att det där är en öm tå eftersom mitt umgänge är så begränsat och jag aldrig är någons förstaval utan snarare val 25 av 26, och jag blev både sårad och ledsen och arg över att så mycket fokus läggs på mitt privatliv, det är inte därför jag är där. Känslan jag fick var att hen tycker att det måste vara något "fel" på mig för att jag helst vill umgås med familjen och inte med ytliga bekantskaper?

Jag efterfrågar egentligen inte att höra om den här personen gjort rätt eller fel, och jag undanber mig alla anklagelser om att jag är asocial och konstig, utan det jag egentligen vill höra är hur ert sociala umgänge ser ut, och om ni tycker att er arbetsgivare har med det att göra?

 

[Marita73]

När jag var yngre hade jag ett enormt socialt nätverk runt mig, allt från ytliga bekanta till nära vänner jag umgicks med hela tiden.

Nu när jag blivit lite äldre (fyller 45 i år) har jag några nära vänner som jag mest umgås med via telefon och fb då jobb, familj (deras) och hästar (mina) tar tid. Jag har ett extremt behov av att vara ensam en hel del då det är så jag tankar energi. Bor dock i världens bästa by och umgås väldigt mycket med ena grannen då hon dels rider min sällskapshäst och dels är världens underbaraste människa.

Mitt privatliv ska min arbetsgivare skita fullkomligt i så länge jag inte gör något olagligt.

 

[cirkus]

Jag tycker inte att arbetsgivaren har med mitt sociala liv att göra alls.

 

[Bison]

Jag är 32 och har en bästis
Mitt sociala liv är rätt stort men kan inte se att det påverkar mitt jobb öht. Eller jo, jag har många kompisar på jobbet vilket gör att jag har roligt när jag är där och på så vis gör ett bättre jobb på tågen.

I övrigt tycker jag inte att arbetsgivaren har med det att göra alls, låter jättekonstigt att sitta och fråga ut någon på det viset.

 

[Sel]

Det ska arbetsgivaren skita i tycker jag, och handledaren också så länge man inte uttruckt problem eller bett om handledning i just det
.
Jag talar på arbetsintervju om att när jag kommer hem från jobbet vill jag gå ut med hundarna, skriva eller måla för mig själv och det brukar snarare ses som en fördel har jag upplevt, i den mån de tyckt bu eller bä. Jag har alltid känt att de ställer just fritidsfrågan för att de vill få en uppfattning om ens personlighet, inte för att det är särskilt intressant som så.
Att bli utfrågad eller ifrågasatt hör inte till normen.

 

[Luff]

Har upplevt en chef som muttrat; -Ränna runt ute på fritiden orkar dom men på jobbet är allt så himla jobbigt.
Så det kanske var tvärtom - hen kanske vill veta om du bränner ditt ljus i bägge ändar eller prioriterar jobbet framför umgänge med 100 vänner?

 

[tanten]

Jag efterfrågar egentligen inte att höra om den här personen gjort rätt eller fel, och jag undanber mig alla anklagelser om att jag är asocial och konstig, utan det jag egentligen vill höra är hur ert sociala umgänge ser ut, och om ni tycker att er arbetsgivare har med det att göra?

Nej. Arbetsgivaren har noll och intet med mitt privata liv att göpra.

Jag umgås med mina arbetskamrater på jobbet. Punkt.
Anser det viktigt att det är ett gott arbetsklimat, för då jobbar man bäst och mår bäst. Mina vänner hittar jag på andra ställen.

 

[Ramona]

Arbetsgivaren har egentligen inte så mycket med min fritid att göra, men samtidigt säger det mycket om en människa ifall den har en stor social sfär eller en liten. Och för arbetsgivaren kan det dessutom vara avgörande att en anställd har stort nätverk just för att få kunder, etc. En person som har ett stort socialt nätverk är oftast bättre på att just nätverka och att behålla viktiga relationer, någonting som är viktig i de flesta kundsammanhang.

Dessutom är ju ett stort socialt nätverk jätteviktigt ifall man vill ha ett jobb. Jag har jobbat hela mitt liv, har aldrig varit arbetslös och har haft mängder med anställningar, men ingen av dem har jag fått genom Arbetsförmedlingen. Enormt få har jag fått genom att skicka cv. De flesta jobb jag fått har jag fått genom kontakter och genom att vara med i olika sammanhang där jag synts. Vet ingen om att du finns är det svårt att anställa dig.

 

[Kiwifrukt]

Så det kanske var tvärtom - hen kanske vill veta om du bränner ditt ljus i bägge ändar eller prioriterar jobbet framför umgänge med 100 vänner?

Hen var nästan anklagande till att jag inte har så stort socialt umgänge utanför familjen.

 

[Sel]

Arbetsgivaren har egentligen inte så mycket med min fritid att göra, men samtidigt säger det mycket om en människa ifall den har en stor social sfär eller en liten. Och för arbetsgivaren kan det dessutom vara avgörande att en anställd har stort nätverk just för att få kunder, etc. En person som har ett stort socialt nätverk är oftast bättre på att just nätverka och att behålla viktiga relationer, någonting som är viktig i de flesta kundsammanhang.

Dessutom är ju ett stort socialt nätverk jätteviktigt ifall man vill ha ett jobb. Jag har jobbat hela mitt liv, har aldrig varit arbetslös och har haft mängder med anställningar, men ingen av dem har jag fått genom Arbetsförmedlingen. Enormt få har jag fått genom att skicka cv. De flesta jobb jag fått har jag fått genom kontakter och genom att vara med i olika sammanhang där jag synts. Vet ingen om att du finns är det svårt att anställa dig.

Och jag har alltid varit en enstöring med några få kompisar som är lagom nära, knappt något nätverk alls och hobbys som jag utövar på egen hand.
Aldrig varit arbetslös eller haft svårt att få jobb, så det säger egentligen ingenting.

Hur jag presterar på jobbet har ju ingenting alls med mitt privatliv att göra, om man nu inte jobbar inom media eller något liknande och måste rida sina kontakter även privat, men det kan inte vara särskilt många jobb det handlar om.
Jag tror de flesta människor är rätt kapabla att ta på sig en yrkesroll som de sedan kan släppa när de kommer hem.

 

[Kiwifrukt]

Arbetsgivaren har egentligen inte så mycket med min fritid att göra, men samtidigt säger det mycket om en människa ifall den har en stor social sfär eller en liten. Och för arbetsgivaren kan det dessutom vara avgörande att en anställd har stort nätverk just för att få kunder, etc. En person som har ett stort socialt nätverk är oftast bättre på att just nätverka och att behålla viktiga relationer, någonting som är viktig i de flesta kundsammanhang.

Dessutom är ju ett stort socialt nätverk jätteviktigt ifall man vill ha ett jobb. Jag har jobbat hela mitt liv, har aldrig varit arbetslös och har haft mängder med anställningar, men ingen av dem har jag fått genom Arbetsförmedlingen. Enormt få har jag fått genom att skicka cv. De flesta jobb jag fått har jag fått genom kontakter och genom att vara med i olika sammanhang där jag synts. Vet ingen om att du finns är det svårt att anställa dig.

Absolut, ett nätverk är otroligt viktigt! Men i just det här fallet kan jag inte se att det är det som är problemet. Jag har jobbat på flera arbetsplatser där både före detta chefer och före detta kollegor ställt/ställer upp som referens, och jag har aldrig haft några sociala problem i någon av arbetsgrupperna (eller jo, med en person, men alla på den arbetsplatsen hade problem med den personen och det har jag inte ens nämnt för handledaren). Mitt förra jobb fick jag helt och hållet genom kontakter och min referens.

 

[Kiwifrukt]

.
Jag tror de flesta människor är rätt kapabla att ta på sig en yrkesroll som de sedan kan släppa när de kommer hem.

Det var detta jag försökte få handledaren att fatta. Att hur jag är som person på jobbet inte alls är samma sak som hur jag är privat. Jag har haft väldigt sociala jobb där jag träffat otroligt mycket människor varje dag, och jag tror faktiskt att både kunder och kollegor har uppfattat mig som glad och trevlig, om än inte den gå-påiga typen. När jag sen kommer hem från jobbet vill jag släppa den rollen, då vill jag allra helst vara med hästarna och i andra hand med personer jag känner väldigt väl. När jag jobbade heltid var jag hemma från jobbet strax efter fem, ute i stallet klockan sex och sen inne igen tidigast vid åtta. En vardag finns det inte så mycket tid kvar efter det, och på helgerna är stallet av förklarliga skäl också högprioriterat.

Dessutom handlar det ju även lite, i mina ögon och lite som @Marita73 är inne på i sitt inlägg, att även de personerna som man eventuellt ska umgås med också har egna liv. Jag har åtminstone tre kollegor från mina tidigare jobb som jag väldigt gärna hade umgåtts med på fritiden men två av dem har barn med krävande fritidsintressen (hästar och hockey) och en bor sju mil bort = då blir det lite jobbigt att umgås kontinuerligt. Men det är människor jag tycker mycket om, men deras liv är inte kompatibelt med mitt. Jag har mina hästar, de har sina barn. Jag har inte supermycket kontakt med gamla kompisar från förr, och jag tycker inte handledaren har med att göra att jag bröt kontakten med mina gamla barndomskompisar när vi började gymnasiet för femton år sen?

 

[Kiwifrukt]

Ska väl tillägga att jag varit arbetslös helt och hållet sen i början på mars, så det är heller inte så att jag har tröskat igenom alla instanser som finns eller borde vara "ett hopplöst fall" på något sätt. Har en rejäl högskoleexamen i bagaget, så att leta fel i mitt privatliv känns inte alls relevant på det här tidiga stadiet.

 

[Araminta]

Låter som ett mycket märkligt agerande från handledaren!

Jag håller med övriga här inne. Att lägga så stort fokus på privatlivet verkar absurt. De gånger jag alls pratat socialt nätverk på en arbetsintervju har varit när jag flyttat tvärs över landet vid ett par tillfällen. Då har arbetsgivarna varit intresserad av ev. nätverk på nya orten. Jag gissar och tror att frågan kommer ur välmening och en önskan om att undvika att personen de anställer säger upp sig efter två veckor för att de inte trivs på orten. Två gånger har jag svarat att jag inte kände en kotte på nya stället men att jag är van vid att flytta "blint". Blev erbjuden jobb båda gångerna så det var uppenbarligen ingen avgörande fråga.

Men det är en hårfin gräns. Vid en intervju ville chefen veta vad min "make" gjorde för något. Detta efter en utläggning om att företrädaren sagt upp sig då dennes partner inte kunnat hitta jobb på orten. Att alls utgå ifrån att personen 1. är i en relation, 2. är heterosexuell och 3. är gift kändes något extremt föråldrat. För att inte tala om irrelevant. Det var nog återigen välmenat men det bidrog faktiskt till att jag tackade nej till jobbet.

 

[Jenka]

Nätverk är/kan vara viktigt och vad man gör på fritiden brukar kunna dyka upp som en fråga, men nej det är inget jag egentligen tycker de varken har med att göra eller spelar nån roll.

Jag har också en bästis och ganska få men bra vänner. Har nog aldrig fått en sån fråga i jobbsammanhang (mer än att det ev dyker upp i småprat sen på jobbet bland närmsta kollegorna)

 

[Brandgul]

Tvekade på att sätta relationer eller skola/jobb som prefix, för det är lite både och som ligger bakom. De frågor jag är mest intresserad av är följande:
- Hur mycket socialt umgänge har ni egentligen? Både på jobbet och utanför.
- Tycker ni att ert sociala, privata, umgänge angår er arbetsgivare, såvida det är helt normalt och att man inte tillhör någon nynazistisk organisation eller liknande grejer? (Och med olämpligt menar jag rasism, homofobi, ja kort sagt allting som vi nog alla faktiskt är överens om att man inte vill skylta med och som väldigt få tycker är okej.)

Anledningen till att jag frågar är för att min handledare på det åtgärdsprogram jag går på när jag är arbetslös ägnade hela vårt individuella samtal idag åt mina rent privata relationer. Jag ska villigt erkänna att jag inte umgås med speciellt många människor utanför familjen, och jag har egentligen ingen som jag känner är min "bästa" vän (men herregud, jag är snart 30, det där med att ha en bästis känns som något man hade på mellanstadiet). Jag har före detta kollegor, jag har referenser, jag är absolut inte socialt inkompetent och människan tyckte själv att jag inte verkade ha såna problem i arbetslivet, men jag förstår verkligen inte hur det kan vara intressant för en (i det här fallet potentiell) arbetsgivare hur stort socialt umgänge jag har på min fritid? Blir jag bättre på mitt jobb för att jag går ut varje helg och umgås med folk flera kvällar i veckan? Måste jag umgås privat med personer ur det här åtgärdsprogrammet, trots att jag absolut inte klickar med någon ärligt talat, för att få ett jobb? Jag försökte fråga vad mitt privatliv hade med mitt arbetssökande att göra men fick inget svar.

Om människan hade tyckt att jag var en asocial ensamvarg som saknar referenser och aldrig har jobbat någonstans överhuvudtaget, eller om jag hade cirkulerat i mer tvivelaktiga kretsar, hade jag förstått om hen hade behövt ifrågasätta mina privata relationer. Men att jag inte prioriterar att umgås med kreti och pleti på min fritid känns inte som att det angår någon annan? Dessutom ska jag väl erkänna att det där är en öm tå eftersom mitt umgänge är så begränsat och jag aldrig är någons förstaval utan snarare val 25 av 26, och jag blev både sårad och ledsen och arg över att så mycket fokus läggs på mitt privatliv, det är inte därför jag är där. Känslan jag fick var att hen tycker att det måste vara något "fel" på mig för att jag helst vill umgås med familjen och inte med ytliga bekantskaper?

Jag efterfrågar egentligen inte att höra om den här personen gjort rätt eller fel, och jag undanber mig alla anklagelser om att jag är asocial och konstig, utan det jag egentligen vill höra är hur ert sociala umgänge ser ut, och om ni tycker att er arbetsgivare har med det att göra?

Jag tycker att på jobbet kan vi absolut prata om privata saker. Men det är ju positiva saker. Sådant som är roligt att berätta även om det är av privat karaktär. Men egentligen känner vi ju varandra rätt ytligt även om vi känner till varandras karaktärer väldigt bra.

 

[Kiwifrukt]

Här var det inte frågan om "vad brukar du göra på fritiden?" som jag ändå tycker kan vara en relevant fråga och/eller lite kallprat. Utan det var väldigt tydligt att allt annat än att umgås flera gånger i veckan, springa på after work (ska tilläggas att under det ett och ett halvt år jag jobbade på mitt förra jobb hade vi inte en enda after work) och att börja umgås med övriga i gruppen var i den här personens ögon konstigt och normbrytande.

 

[Heulwen]

Jag har en ganska nära relation med mina närmaste kollegor, speciellt en och umgås privat en del på t.ex. fester, min babyshower och såklart på AW. Utanför jobbet har jag några få vänner som jag umgås med då och då. Oftast kan det gå ett par-tre veckor utan att jag umgås med någon utanför jobbet och stallet.

Jag tycker inte arbetsgivaren har något med saken att göra och skulle tycka det var märkligt att bli utfrågad om det.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag tycker inte att det angår en arbetsgivare vad jag gör eller vilka jag umgås med på fritiden, nej. Huvudsaken är väl att jag dyker upp till jobbet som jag ska och utför mina uppgifter, vad jag gör övrig tid är ovidkommande.

 

[Sel]

Det var detta jag försökte få handledaren att fatta. Att hur jag är som person på jobbet inte alls är samma sak som hur jag är privat. Jag har haft väldigt sociala jobb där jag träffat otroligt mycket människor varje dag, och jag tror faktiskt att både kunder och kollegor har uppfattat mig som glad och trevlig, om än inte den gå-påiga typen. När jag sen kommer hem från jobbet vill jag släppa den rollen, då vill jag allra helst vara med hästarna och i andra hand med personer jag känner väldigt väl. När jag jobbade heltid var jag hemma från jobbet strax efter fem, ute i stallet klockan sex och sen inne igen tidigast vid åtta. En vardag finns det inte så mycket tid kvar efter det, och på helgerna är stallet av förklarliga skäl också högprioriterat.

Dessutom handlar det ju även lite, i mina ögon och lite som @Marita73 är inne på i sitt inlägg, att även de personerna som man eventuellt ska umgås med också har egna liv. Jag har åtminstone tre kollegor från mina tidigare jobb som jag väldigt gärna hade umgåtts med på fritiden men två av dem har barn med krävande fritidsintressen (hästar och hockey) och en bor sju mil bort = då blir det lite jobbigt att umgås kontinuerligt. Men det är människor jag tycker mycket om, men deras liv är inte kompatibelt med mitt. Jag har mina hästar, de har sina barn. Jag har inte supermycket kontakt med gamla kompisar från förr, och jag tycker inte handledaren har med att göra att jag bröt kontakten med mina gamla barndomskompisar när vi började gymnasiet för femton år sen?

Jag skulle tro att det stämmer in på otroligt många vuxna människor som på ett eller annat sätt har hunnit hitta sin vardag med eller utan familj, hem, och rutin. Varför en eventuell arbetsgivare skulle vilja grotta i ens privatliv har jag jättesvårt att se - detsamma med handledare.
Om det inte är av ren omsorg då, som @Araminta beskrev, och även där kan jag tycka att det är rätt gränslöst.
Naturligtvis måste en arbetsgivaren ta hänsyn till personlighet när man anställer, men jag tycker själv det är givet att det är grundläggande saker som samarbeteskompetens som räknas, inte huruvida jag blir bjuden på alla kvartersfester eller har sambo och gillar disneymatineér.

Förstår inte hur eller varför ett aktivt, eller inte, socialt privatliv borde vara intressant alls.
Fortsätt ifrågasätt handledaren om människan envisas!