Både ja och nej. När jag jobbade heltid fanns det liksom inte utrymme att ha ett socialt umgänge för jobb och stall tog så mycket tid. Och då träffade jag ju kollegor varje dag. Sen tycker jag väl i och för sig att det är lite tråkigt att jag aldrig klickar riktigt med någon person, att det aldrig är någon som verkligen vill umgås med mig. Jag är en sån som alla gillar i gruppen och som kan prata med de flesta om väder och vind, men det blir liksom aldrig mer. Inte ens när jag verkligen vill, för alla har redan andra personer som de står närmare. Men jag träffar ju absolut folk, så det är inte så att jag sitter inlåst och aldrig träffar en människa. Men jag blev jäkligt sårad av påhoppet, det ska jag inte sticka under stolen med. Hen var liksom väldigt tydlig med att något saknas i mitt liv (det är vi förvisso överens om, men i mina ögon är det ett jobb jag saknar) och att det måste vara fel på mig som inte kan komma nära folk.
Det är en jobbcoach, och jag är inskriven där i tre månader. En av dem har gått nu. Jag tror att jag får byta, men är inte säker. Personen sa att hen inte kan rekommendera en person som mig till ett jobb, eftersom en person utan vänner inte fungerar på en arbetsplats. Hen pratar också om "i höst" och "längre fram", jag vill
absolut inte behöva vara där så länge, jag vill jobba. Igår frågade hen vad jag ville ha ut av att gå där, jag svarade givetvis ett jobb och då skrattade hen och sa att det viktigaste just nu är att skaffa ett socialt umgänge.