Snälla hjälp mig, hunden är reaktiv

[iNHALE]

Vad är ett bra omplaceringshem för hunden, finns det något jag kan göra istället?

Jag hade avrått från att omplacera en sån hund faktiskt. Hunden fungerar uppenbarligen bra med dig, men den har enorma problem med omgivningen som inte har kunnat åtgärdas trots massvis med tränare och kurser. Ska den omplaceras ska den komma till en person som är insatt i varje liten detalj av hundens liv och hundens problem och som kan erbjuda hunden något som du inte kan erbjuda den. Bor du inne i stan t.ex. så skulle nog en potentiell ny ägare behöva bo någonstans långt ute på landet och där man möjligen kanske skulle kunna testa om hunden mår bättre av att bo ute i obygden än inne i ett samhälle. Men det är som sagt ett långskott i mina ögon och risken är ändå stor att det kommer till avlivning ganska snart ändå. Det är svårt nog som det är att hitta omplaceringhem till "friska" hundar, än svårare är det till hundar som har så grava problem som din har. Att ta en sådan hund som din till omplacering ställer enorma krav på den nya ägaren och frågan är om det, inom en rimlig framtid, går att hitta en person som uppfyller kraven.

 

[busanbusan]

Sorgen går säkert över, men att ta bort? Hunden är ju "frisk" och inga problem för mig som ägare. Bara inte funkar med andra hundar och människor vilket är jobbbigt

 

[busanbusan]

Jag hade avrått från att omplacera en sån hund faktiskt. Hunden fungerar uppenbarligen bra med dig, men den har enorma problem med omgivningen som inte har kunnat åtgärdas trots massvis med tränare och kurser. Ska den omplaceras ska den komma till en person som är insatt i varje liten detalj av hundens liv och hundens problem och som kan erbjuda hunden något som du inte kan erbjuda den. Bor du inne i stan t.ex. så skulle nog en potentiell ny ägare behöva bo någonstans långt ute på landet och där man möjligen kanske skulle kunna testa om hunden mår bättre av att bo ute i obygden än inne i ett samhälle. Men det är som sagt ett långskott i mina ögon och risken är ändå stor att det kommer till avlivning ganska snart ändå. Det är svårt nog som det är att hitta omplaceringhem till "friska" hundar, än svårare är det till hundar som har så grava problem som din har. Att ta en sådan hund som din till omplacering ställer enorma krav på den nya ägaren och frågan är om det, inom en rimlig framtid, går att hitta en person som uppfyller kraven.

Skulle aldig omplacera...

 

[em-pirre]

Sorgen går säkert över, men att ta bort? Hunden är ju "frisk" och inga problem för mig som ägare. Bara inte funkar med andra hundar och människor vilket är jobbbigt

Men är den verkligen frisk? Hur mår den rent psykiskt egentligen?

 

[Red_Chili]

Utifrån det du skriver här så skulle jag ha avlivat, utan tvekan. Min erfarenhet är också att det absolut jobbigaste med en avlivning är själva beslutet. När jag själv tvingats ta bort djur så har jag aldrig ringt veterinären själv, det har jag låtit vänner göra... Trots detta så har det efteråt känts "bra", bra som i att jag vetat att det varit rätt beslut att ta.

Tror du, ärligt talat, att du har möjlighet att göra någonting mer som kan få hunden till en bra, välfungerande hund? Sådär så att livet med hund blir kul, så att det inte styr hela ditt liv mer än vad du vill, så att du blir glad av att tänka på livet med hund?

Att ta bort en hund i ett sådant här läge är inte heller ett svek. Du säger själv att hunden reagerar som den gör pga osäkerhet. Är det verkligen rätt mot hunden att låta den gå runt med en sådan säkerhet?

Det enda jag kan komma på att göra är att flytta långt ut i ödemarken där ni garanterat aldrig träffar människor. Det kan vara svårt, och kanske inte ett sådant liv du själv vill leva heller.

 

[TheaH]

Sorgen går säkert över, men att ta bort? Hunden är ju "frisk" och inga problem för mig som ägare. Bara inte funkar med andra hundar och människor vilket är jobbbigt

Det ska vara kul att ha hund, och det är inte kul att ha en sådan hund. Jag skulle avlivat

 

[GardenAngel]

Sorgen går säkert över, men att ta bort? Hunden är ju "frisk" och inga problem för mig som ägare. Bara inte funkar med andra hundar och människor vilket är jobbbigt

Det där är något jag också stött och blött gällande eventuell avlivning av Alice. Även om våra hundar inte är fysiskt skadade så är dom inte friska. Och A är ju ett problem för dig som ägare. Även om ni, i er relation, inte har några problem. Du ska inte känna skuld för att du överväger avlivning och ingen skulle klandra dig för ett beslut att avliva.

 

[aprilmaj]

Sorgen går säkert över, men att ta bort? Hunden är ju "frisk" och inga problem för mig som ägare. Bara inte funkar med andra hundar och människor vilket är jobbbigt

Hunden är inte "frisk" på det viset att den fungerar i ditt/ett normalt liv. Om den återkommande gör utfall, så mår den inte bra, tolkar jag. Jag förstår att du står inför ett svårt beslut, men om du tänker på vad som är bäst för hunden? Skulle den realistiskt kunna fungera i en vanlig miljö? Om inte, går det att hitta en miljö utan människor och andra hundar?

 

[iNHALE]

Sorgen går säkert över, men att ta bort? Hunden är ju "frisk" och inga problem för mig som ägare. Bara inte funkar med andra hundar och människor vilket är jobbbigt

Ska man hårddra det så har du 3 alternativ.
1. Avliva hunden så att både du och hunden slipper alla problem.
2. Omplacera den till rätt person (vem vet hur många år det kan ta innan man hittar den personen).
3. Leva som ni lever nu, med en hund som gör utfall och biter främmande personer när du rastar den, som inte kan lämnas bort, som inte kan hantera främmande människor och hundar, som riskerar att göra illa barn och där du riskerar att bli anmäld för att du har en hund som är farlig för omgivningen.

DU har kanske inga problem med hunden när ni är själva, men så vida man inte bor så att det är 2 mil till närmaste granne och man aldrig ser någon annan människa eller hund, så måste ens hund fungera på ett acceptabelt sätt runt andra människor och djur. Det behöver inte vara perfekt, men det ska inte vara så illa som det är för din hund, där hundens första reaktion när den möter en främmande person runt ett hörn är att göra ett utfall och bita personen.

 

[Zack]

Vet inte var jag ska börja, kör med anonymt nick, detta börjar bli ohållbart.

För att hålla oss anonyma vill jag inte gå ut med ras på hunden. Snälla respektera att jag vill hålla det anonymt och fråga inget personligt. Hunden är renrasig, 5 år gammal, har haft hen som valp. Hunden, som vi kan kalla A i inlägget, är av bra stam, röntgad, veterinärundersökt och har inga synliga eller märkbara problem på fysiska sidan. A går under raser som har både lite vakt och jakt i sig, men används ofta som sällskapshund.

A är väldigt reaktiv, har sen tidig unghund vart utfallshund mot andra hundar och även mot människor som A inte vart bekväm med. A funkar inte med barn, A funkar oftast inte med män. A är även en stressad individ som inte klarar när det blir för mycket i vardagen, då ökar problemen med reaktiv beteende.

Jag, som ensam ägare till hunden, har levt mitt liv för A. Jag har låtit A slippa barn, jag har låtit A haft sina egenheter, låtit A få allt en hund kan önska, hoppat över att ta semester då A inte funkar att lämnas bort, har anpassat hela mitt liv för att få A trygg, säker och lycklig.

I vanliga fall har jag tänkt att "skit samma", min hund är som hen är, detta kämpar vi för, detta fixar vi, jag har köpt A och det är bara att kämpa på och träna vidare, jag älskar ju A över allt annat.

Men nu blev jag så himla ledsen igår ( igen!).

Kommer och går en vanlig promenad, hunden kopplad, men går ca 1,5 m framför mig när jag rundar ett gatuhörn/lägenhetshus. Precis där, kommer en man i 60-70-årsåldern. A gör ett utfall och nafsar/biter honom i handen, jag hinner inte stoppa, då hunden är framför mig och jag ser honom senare än vad A gör. Jag höll på att skämmas ihjäl, men mannen går vidare utan att vända sig om/säga något, och jag var allt för chockad att stanna honom. Skäller på hunden och börjar gråta när jag kommer hem av att hen beter sig såhär, det är inte första gången. A har bitit/nafsat både barn, grannar och vänner, och jag vet inte varför.

Jag har gått kurser, har haft en problemhundsutredare att bolla med, men ändå kommer jag ingen vart med A. A fortsätter att göra utfall mot människor som kommer för nära, och det gäller även mina besökare i hemmet. Hundar ute, undviker vi och går undan ifrån, och det funkar oftast bra, men det känns inte kul att inte kunna ta hem folk längre för att A ska bita/nafsa, eller i mildaste fallet bara ragga och morra.. Barn går inte alls.

Jag har kommit fram till att A är osäker i de flesta situationer detta händer, och jag jobbar verkligen med att stärka A varje dag, men jag kommer ju ingen vart. A får verkligen det hen behöver, av både motion, mentalt och vila. A får diverse motion av lösspring, i stad och skog. A får träffa andra hundar hen fungerar med, för att leka och busa med. A får spår och sök, nosework och annat mentalt regelbundet,och är ändå ingen krävande ras i sig. Jag skulle gissa på att A får mer aktivitet än många andra i samma kategori, men A får även vilodagar pga stressat beteende. A är sällan ensam hemma, det blir ett fåtal timmar i veckan bara, som A klarar bra, eller till och med utmärkt. A sover och är superlugn, inga problem upp till 6 timmar.

Så snälla vad gör jag? Jag älskar mitt hund över allt annat, A är mitt allt. Men jag inser ju samtidigt att det inte är ok att A gör utfall mot okända människor och biter/nafsar, Jag känner mig ganska begränsad att aldrig kunna bjuda hem någon pga av att A kan bita/nafsa dem. Jag kan aldrig ställa upp som barnvakt till syskonbarn eller kompisar då hunden är opålitlig. Jag börjar efter 5 år känna mig så uppgiven att aldrig kunna lita på min hund i det sociala.

Det jag vill poängtera stort är att A är världens bästa hund när vi är själva.Världens lydigaste, kommer på inkallning i vilken situation som helst, går att ha lös, älskar att kela och mysa och inga problem för mig om jag skulle vilja ta ben, mat eller annat ifrån hen. ALDRIG problem när vi är själva med varandra. A är världens bästa hund, så länge vi är själva, annars en mardröm....

Det känns helt sjukt att skriva, men borde A få gå vidare eller borde jag jobba mer på något? Vad i helskotta ska jag göra med A när jag inte kan ta hem folk och A även gör utfall på okända människor ute? Hundar och utfall är en sak, men att jag själv får ta avstånd att umgås med folk för att det inte funkar hemma, det börjar tära på mg...

5 år, och jag kämpar på, men 5 år utan semester, 5 år att ta hänsyn till hunden, aldrig kunna lämna bort, aldrig åka iväg, aldrig slappna av, aldrig få ett endaste dygn ledigt. 5 år där varenda promenad är på helspänn att A inte gör utfall mot andra hundar och människor... Förlåt jag är bara trött och uppgiven just nu, så snälla var snälla i era kommentarer och hjälp mig med råd....

Usch och fy vilken jobbig sits!

Hur mår DU? Du skriver att du ständigt är på helspänn och orolig över hur hunden ska reagera vid möten. Kanske din hund känner att han eller hon måste ta kommandot för att du inte är stabil/tydlig med din ledarroll? Förlåt busanbusan, jag menar inte att du inte är en kompetent hundägare och jag är inte på något sätt någon expert på området men tänkte bara att om du testat allt kanske ett alternativ kunde vara att rannsaka sig själv och vilka signaler man sänder ut?

Jag upplever mina hundar som en förlängning av mig själv och dom agerar ofta efter hur jag känner mig. Ibland får min sambo gå i mellan när jag inte får ihop det och han är bra på att förklara för mig varför våra hundar reagerar på ett visst sätt i vissa situationer.

(Sen tror jag att det finns många känsligare individer i vårt land som lever mer isolerat tex på landet och som inte dagligen utsätts för hund/människomöten som kan leva ett hyfsat normalt, lyckligt hundliv men som inte hade fungerat i en storstad)

Lycka till med allt

 

[Sleepy]

Skulle aldig omplacera...

Då är ju valet klart, då tar du bort hunden. För så som ni har det nu är ju ohållbart. Avlivning känns förstås tungt, men i det här fallet är det det rätta. Och nej, jag dömer dig inte heller för ett sånt beslut.

 

[aprilmaj]

Då är ju valet klart, då tar du bort hunden. För så som ni har det nu är ju ohållbart. Avlivning känns förstås tungt, men i det här fallet är det det rätta. Och nej, jag dömer dig inte heller för ett sånt beslut.

Det är så konstigt det här med att "döma". Vem dömer om man gör det som är bäst för hunden? Om en hund inte fungerar i en vanlig miljö och omplacering inte är aktuellt, så finns det ju inte något annat alternativ.

 

[Milosari]

Om du vill göra något innan du avlivar så är det i så fall en mental utvärdering av hunden som ska göras. På din beskrivning låter det inte som om hunden kommer ta sig igenom något av de standardiserade test som finns, utan det får i så fall vara någon som är proffs på tester av hund och hundars mentalitet som utför testet. Det finns en sådan person i Skåne som jag känner till, vet inte hur det ser ut uppåt i landet.

Å andra sidan så kommer ett sådant test förmodligen inte ge dig någon ny information. Det kanske gör dig tryggare i ditt beslut bara.

Att ha kvar hunden ser jag inte som ett alternativ. Som hundägare är du skyldig att hålla hund på ett sätt som är tryggt för din omgivning och i din hunds fall så innebär det koppel och munkorg på så fort hunden är utanför dörren. Och helt ärligt, vad är det för liv? Det betyder inte att det är ett lätt beslut dock. Det är nog så svårt att behöva avliva en gammal och sjuk hund.

 

[Halfrek]

Jag har haft en hund som din. Efter att han bitit en kvinna i vaden ute på gatan kände jag att jag inte orkade längre. Jag hade gjort allt, anpassade allt efter hunden och som jag älskade (älskar fortfarande för den delen) den hunden.

Veterinärer, instruktörer och problemhundsutredare , vi provade allt, men psyket var för dåligt helt enkelt. Jag tog beslutet att avliva, det var oerhört tungt men jag valde att tänka att han var lika sjuk som om han hade haft ngt fysiskt fel. Han mådde helt enkelt inte bra av att ständigt vara rädd och på helspänn. Inte jag heller. Nu när jag har en stabil hund så inser jag hur oerhört mycket jag anpassade efter hunden, det blev som ett fängelse till slut. Det är ett oerhört ansvar att äga en sådan hund, omplacera hade jag aldrig gjort i ditt läge.

 

[Is]

Det låter som om du har givit denna hund betydligt mer chanser här i livet än vad många andra skulle ha givit den.

Förstår att inget vi skriver här kommer göra att det känns lättare verken före eller efter ett ev.beslut om avlivning men i sanningens namn så låter det som att du har gjort allt det du kan tänkas göra för hunden och kanske är det så att det är en välgärning både för dig och din hund. Att du tycker livet just nu är kämpigt med hunden hörs ju men jag tänker ett en hund med så mycket osäkerhet och rädslor omöjligt kan må psykiskt bra hur mycket du än provar skydda den för omvärlden.

Nyfiken fråga men vad har uppfödaren sagt om hundens psyke?

 

[Raderad medlem 94602]

Först vill jag bara säga:
Vilken bra hundägare du är!!!!
Av det jag kan utläsa så har du testat alla vägar du kan gå och är enormt ödmjuk i för din hunds problem och i din roll som förare.

Sen....en hund kan vara frisk fysiskt, men inte må så bra psykiskt. En del går att träna och "fixa" men en del kan man aldrig få till att må helt bra. Och det är inget svek mot en sådan hund att låta den somna in. Men om din hund är en sån hund kan bara du och en riktigt hundkunnig människa som träffat din hund avgöra.

Har du kontakt med uppfödaren? Och isf har hen något att säga som kan vara en fingervisning i problemet? I bland ser man ju beteendemönster i vissa linjer och dessa ska en god uppfödare ha koll på.

Det ska vara roligt att äga hund och det ska vara roligt att leva för en hund. Just nu låter det som ni båda har det ganska ansträngt psykiskt så fort ni ska sätta foten i världen utanför er egen bubbla.
Lider med dig i hela situationen.

 

[Jenka]

Vet inte var jag ska börja, kör med anonymt nick, detta börjar bli ohållbart.

För att hålla oss anonyma vill jag inte gå ut med ras på hunden. Snälla respektera att jag vill hålla det anonymt och fråga inget personligt. Hunden är renrasig, 5 år gammal, har haft hen som valp. Hunden, som vi kan kalla A i inlägget, är av bra stam, röntgad, veterinärundersökt och har inga synliga eller märkbara problem på fysiska sidan. A går under raser som har både lite vakt och jakt i sig, men används ofta som sällskapshund.

A är väldigt reaktiv, har sen tidig unghund vart utfallshund mot andra hundar och även mot människor som A inte vart bekväm med. A funkar inte med barn, A funkar oftast inte med män. A är även en stressad individ som inte klarar när det blir för mycket i vardagen, då ökar problemen med reaktiv beteende.

Jag, som ensam ägare till hunden, har levt mitt liv för A. Jag har låtit A slippa barn, jag har låtit A haft sina egenheter, låtit A få allt en hund kan önska, hoppat över att ta semester då A inte funkar att lämnas bort, har anpassat hela mitt liv för att få A trygg, säker och lycklig.

I vanliga fall har jag tänkt att "skit samma", min hund är som hen är, detta kämpar vi för, detta fixar vi, jag har köpt A och det är bara att kämpa på och träna vidare, jag älskar ju A över allt annat.

Men nu blev jag så himla ledsen igår ( igen!).

Kommer och går en vanlig promenad, hunden kopplad, men går ca 1,5 m framför mig när jag rundar ett gatuhörn/lägenhetshus. Precis där, kommer en man i 60-70-årsåldern. A gör ett utfall och nafsar/biter honom i handen, jag hinner inte stoppa, då hunden är framför mig och jag ser honom senare än vad A gör. Jag höll på att skämmas ihjäl, men mannen går vidare utan att vända sig om/säga något, och jag var allt för chockad att stanna honom. Skäller på hunden och börjar gråta när jag kommer hem av att hen beter sig såhär, det är inte första gången. A har bitit/nafsat både barn, grannar och vänner, och jag vet inte varför.

Jag har gått kurser, har haft en problemhundsutredare att bolla med, men ändå kommer jag ingen vart med A. A fortsätter att göra utfall mot människor som kommer för nära, och det gäller även mina besökare i hemmet. Hundar ute, undviker vi och går undan ifrån, och det funkar oftast bra, men det känns inte kul att inte kunna ta hem folk längre för att A ska bita/nafsa, eller i mildaste fallet bara ragga och morra.. Barn går inte alls.

Jag har kommit fram till att A är osäker i de flesta situationer detta händer, och jag jobbar verkligen med att stärka A varje dag, men jag kommer ju ingen vart. A får verkligen det hen behöver, av både motion, mentalt och vila. A får diverse motion av lösspring, i stad och skog. A får träffa andra hundar hen fungerar med, för att leka och busa med. A får spår och sök, nosework och annat mentalt regelbundet,och är ändå ingen krävande ras i sig. Jag skulle gissa på att A får mer aktivitet än många andra i samma kategori, men A får även vilodagar pga stressat beteende. A är sällan ensam hemma, det blir ett fåtal timmar i veckan bara, som A klarar bra, eller till och med utmärkt. A sover och är superlugn, inga problem upp till 6 timmar.

Så snälla vad gör jag? Jag älskar mitt hund över allt annat, A är mitt allt. Men jag inser ju samtidigt att det inte är ok att A gör utfall mot okända människor och biter/nafsar, Jag känner mig ganska begränsad att aldrig kunna bjuda hem någon pga av att A kan bita/nafsa dem. Jag kan aldrig ställa upp som barnvakt till syskonbarn eller kompisar då hunden är opålitlig. Jag börjar efter 5 år känna mig så uppgiven att aldrig kunna lita på min hund i det sociala.

Det jag vill poängtera stort är att A är världens bästa hund när vi är själva.Världens lydigaste, kommer på inkallning i vilken situation som helst, går att ha lös, älskar att kela och mysa och inga problem för mig om jag skulle vilja ta ben, mat eller annat ifrån hen. ALDRIG problem när vi är själva med varandra. A är världens bästa hund, så länge vi är själva, annars en mardröm....

Det känns helt sjukt att skriva, men borde A få gå vidare eller borde jag jobba mer på något? Vad i helskotta ska jag göra med A när jag inte kan ta hem folk och A även gör utfall på okända människor ute? Hundar och utfall är en sak, men att jag själv får ta avstånd att umgås med folk för att det inte funkar hemma, det börjar tära på mg...

5 år, och jag kämpar på, men 5 år utan semester, 5 år att ta hänsyn till hunden, aldrig kunna lämna bort, aldrig åka iväg, aldrig slappna av, aldrig få ett endaste dygn ledigt. 5 år där varenda promenad är på helspänn att A inte gör utfall mot andra hundar och människor... Förlåt jag är bara trött och uppgiven just nu, så snälla var snälla i era kommentarer och hjälp mig med råd....

Att ta bort en sån hund är i alla fall inte fel.
Skvallerträning, stäng in hunden om du får besök och se till att ha hunden vid sidan i kort koppel runt gathörn.

 

[Malibu_Stacy]

Din hund är farlig för allmänheten och bör ha munkorg utomhus. En sådan där i galler accepterar nästan alla hundar ganska snabbt. Det kommer alltid uppstå situationer där du inte hinner reagera tillräckligt snabbt, det är bara en fråga om när en människa eller annan hund blir illa biten eller du blir anmäld. Nu låter jag hård, men jag skulle inte vilja möta dig och din hund på promenad.
Det låter som om du verkligen gjort allt i din makt för att hunden ska få ett bra liv, men när inget fungerar finns bara alternativet ständig munkorg och koppel utomhus samt munkorg eller bur när du får gäster, eller att låta hunden få slippa stressen och vandra vidare.

 

[Fan of Bill]

Beslutet är bara ditt, jag tror visst att det går att leva med en sådan hund om man följer förhållningsreglerna och inte själv hela tiden blir besviken över att hunden inte blir "bättre".

Exakt!
Det där tror jag är väldigt viktigt, vad man har för förväntningar.

Tar man bort förväntningarna och tar hunden för vad den är, så blir det mycket enklare. Man slipper bli besviken och ledsen när hunden inte lever upp till de normer man anser att hunden ska leva upp till.

Bra råd över lag i tråden med munkorg och bur.

 

[Christensen1]

Din hund behöver inte bli stärkt i förhållande till främmande människor eller hundar. Den behöver bli stärkt i förhållandet till dig.
Med det menar jag att din hund överhuvudtaget inte ska behöva ta ansvar för några situationer. Det ska du göra.
Det kräver mycket styrning och att du har god koll på din omgivning och alltid tänker steget före.
Det innebär att du behöver ta in din hund till dig om du går runt ett hörn. Du behöver skydda din hund från andra människor och hundar när ni går promenader.
Du måste alltid stå på din hunds sida.
När din hund känner sig trygg och vet att du tar hand om problem så kommer den inte ha behov av utfall mer.
Hemma behöver du sätta din hund bakom en grind så den slipper kontakt med främmande människor.
Jag skulle dessutom rekommendera någon form av nosaktivering.
JAg rekommenderar inte avlivning som så många andra verkar göra.
Det kan bero på att jag har en hund som varit sju resor värre än din. Det är en utmaning. Men det är värt allt jobb.