busanbusan
Trådstartare
Vet inte var jag ska börja, kör med anonymt nick, detta börjar bli ohållbart.
För att hålla oss anonyma vill jag inte gå ut med ras på hunden. Snälla respektera att jag vill hålla det anonymt och fråga inget personligt. Hunden är renrasig, 5 år gammal, har haft hen som valp. Hunden, som vi kan kalla A i inlägget, är av bra stam, röntgad, veterinärundersökt och har inga synliga eller märkbara problem på fysiska sidan. A går under raser som har både lite vakt och jakt i sig, men används ofta som sällskapshund.
A är väldigt reaktiv, har sen tidig unghund vart utfallshund mot andra hundar och även mot människor som A inte vart bekväm med. A funkar inte med barn, A funkar oftast inte med män. A är även en stressad individ som inte klarar när det blir för mycket i vardagen, då ökar problemen med reaktiv beteende.
Jag, som ensam ägare till hunden, har levt mitt liv för A. Jag har låtit A slippa barn, jag har låtit A haft sina egenheter, låtit A få allt en hund kan önska, hoppat över att ta semester då A inte funkar att lämnas bort, har anpassat hela mitt liv för att få A trygg, säker och lycklig.
I vanliga fall har jag tänkt att "skit samma", min hund är som hen är, detta kämpar vi för, detta fixar vi, jag har köpt A och det är bara att kämpa på och träna vidare, jag älskar ju A över allt annat.
Men nu blev jag så himla ledsen igår ( igen!).
Kommer och går en vanlig promenad, hunden kopplad, men går ca 1,5 m framför mig när jag rundar ett gatuhörn/lägenhetshus. Precis där, kommer en man i 60-70-årsåldern. A gör ett utfall och nafsar/biter honom i handen, jag hinner inte stoppa, då hunden är framför mig och jag ser honom senare än vad A gör. Jag höll på att skämmas ihjäl, men mannen går vidare utan att vända sig om/säga något, och jag var allt för chockad att stanna honom. Skäller på hunden och börjar gråta när jag kommer hem av att hen beter sig såhär, det är inte första gången. A har bitit/nafsat både barn, grannar och vänner, och jag vet inte varför.
Jag har gått kurser, har haft en problemhundsutredare att bolla med, men ändå kommer jag ingen vart med A. A fortsätter att göra utfall mot människor som kommer för nära, och det gäller även mina besökare i hemmet. Hundar ute, undviker vi och går undan ifrån, och det funkar oftast bra, men det känns inte kul att inte kunna ta hem folk längre för att A ska bita/nafsa, eller i mildaste fallet bara ragga och morra.. Barn går inte alls.
Jag har kommit fram till att A är osäker i de flesta situationer detta händer, och jag jobbar verkligen med att stärka A varje dag, men jag kommer ju ingen vart. A får verkligen det hen behöver, av både motion, mentalt och vila. A får diverse motion av lösspring, i stad och skog. A får träffa andra hundar hen fungerar med, för att leka och busa med. A får spår och sök, nosework och annat mentalt regelbundet,och är ändå ingen krävande ras i sig. Jag skulle gissa på att A får mer aktivitet än många andra i samma kategori, men A får även vilodagar pga stressat beteende. A är sällan ensam hemma, det blir ett fåtal timmar i veckan bara, som A klarar bra, eller till och med utmärkt. A sover och är superlugn, inga problem upp till 6 timmar.
Så snälla vad gör jag? Jag älskar mitt hund över allt annat, A är mitt allt. Men jag inser ju samtidigt att det inte är ok att A gör utfall mot okända människor och biter/nafsar, Jag känner mig ganska begränsad att aldrig kunna bjuda hem någon pga av att A kan bita/nafsa dem. Jag kan aldrig ställa upp som barnvakt till syskonbarn eller kompisar då hunden är opålitlig. Jag börjar efter 5 år känna mig så uppgiven att aldrig kunna lita på min hund i det sociala.
Det jag vill poängtera stort är att A är världens bästa hund när vi är själva.Världens lydigaste, kommer på inkallning i vilken situation som helst, går att ha lös, älskar att kela och mysa och inga problem för mig om jag skulle vilja ta ben, mat eller annat ifrån hen. ALDRIG problem när vi är själva med varandra. A är världens bästa hund, så länge vi är själva, annars en mardröm....
Det känns helt sjukt att skriva, men borde A få gå vidare eller borde jag jobba mer på något? Vad i helskotta ska jag göra med A när jag inte kan ta hem folk och A även gör utfall på okända människor ute? Hundar och utfall är en sak, men att jag själv får ta avstånd att umgås med folk för att det inte funkar hemma, det börjar tära på mg...
5 år, och jag kämpar på, men 5 år utan semester, 5 år att ta hänsyn till hunden, aldrig kunna lämna bort, aldrig åka iväg, aldrig slappna av, aldrig få ett endaste dygn ledigt. 5 år där varenda promenad är på helspänn att A inte gör utfall mot andra hundar och människor... Förlåt jag är bara trött och uppgiven just nu, så snälla var snälla i era kommentarer och hjälp mig med råd....
För att hålla oss anonyma vill jag inte gå ut med ras på hunden. Snälla respektera att jag vill hålla det anonymt och fråga inget personligt. Hunden är renrasig, 5 år gammal, har haft hen som valp. Hunden, som vi kan kalla A i inlägget, är av bra stam, röntgad, veterinärundersökt och har inga synliga eller märkbara problem på fysiska sidan. A går under raser som har både lite vakt och jakt i sig, men används ofta som sällskapshund.
A är väldigt reaktiv, har sen tidig unghund vart utfallshund mot andra hundar och även mot människor som A inte vart bekväm med. A funkar inte med barn, A funkar oftast inte med män. A är även en stressad individ som inte klarar när det blir för mycket i vardagen, då ökar problemen med reaktiv beteende.
Jag, som ensam ägare till hunden, har levt mitt liv för A. Jag har låtit A slippa barn, jag har låtit A haft sina egenheter, låtit A få allt en hund kan önska, hoppat över att ta semester då A inte funkar att lämnas bort, har anpassat hela mitt liv för att få A trygg, säker och lycklig.
I vanliga fall har jag tänkt att "skit samma", min hund är som hen är, detta kämpar vi för, detta fixar vi, jag har köpt A och det är bara att kämpa på och träna vidare, jag älskar ju A över allt annat.
Men nu blev jag så himla ledsen igår ( igen!).
Kommer och går en vanlig promenad, hunden kopplad, men går ca 1,5 m framför mig när jag rundar ett gatuhörn/lägenhetshus. Precis där, kommer en man i 60-70-årsåldern. A gör ett utfall och nafsar/biter honom i handen, jag hinner inte stoppa, då hunden är framför mig och jag ser honom senare än vad A gör. Jag höll på att skämmas ihjäl, men mannen går vidare utan att vända sig om/säga något, och jag var allt för chockad att stanna honom. Skäller på hunden och börjar gråta när jag kommer hem av att hen beter sig såhär, det är inte första gången. A har bitit/nafsat både barn, grannar och vänner, och jag vet inte varför.
Jag har gått kurser, har haft en problemhundsutredare att bolla med, men ändå kommer jag ingen vart med A. A fortsätter att göra utfall mot människor som kommer för nära, och det gäller även mina besökare i hemmet. Hundar ute, undviker vi och går undan ifrån, och det funkar oftast bra, men det känns inte kul att inte kunna ta hem folk längre för att A ska bita/nafsa, eller i mildaste fallet bara ragga och morra.. Barn går inte alls.
Jag har kommit fram till att A är osäker i de flesta situationer detta händer, och jag jobbar verkligen med att stärka A varje dag, men jag kommer ju ingen vart. A får verkligen det hen behöver, av både motion, mentalt och vila. A får diverse motion av lösspring, i stad och skog. A får träffa andra hundar hen fungerar med, för att leka och busa med. A får spår och sök, nosework och annat mentalt regelbundet,och är ändå ingen krävande ras i sig. Jag skulle gissa på att A får mer aktivitet än många andra i samma kategori, men A får även vilodagar pga stressat beteende. A är sällan ensam hemma, det blir ett fåtal timmar i veckan bara, som A klarar bra, eller till och med utmärkt. A sover och är superlugn, inga problem upp till 6 timmar.
Så snälla vad gör jag? Jag älskar mitt hund över allt annat, A är mitt allt. Men jag inser ju samtidigt att det inte är ok att A gör utfall mot okända människor och biter/nafsar, Jag känner mig ganska begränsad att aldrig kunna bjuda hem någon pga av att A kan bita/nafsa dem. Jag kan aldrig ställa upp som barnvakt till syskonbarn eller kompisar då hunden är opålitlig. Jag börjar efter 5 år känna mig så uppgiven att aldrig kunna lita på min hund i det sociala.
Det jag vill poängtera stort är att A är världens bästa hund när vi är själva.Världens lydigaste, kommer på inkallning i vilken situation som helst, går att ha lös, älskar att kela och mysa och inga problem för mig om jag skulle vilja ta ben, mat eller annat ifrån hen. ALDRIG problem när vi är själva med varandra. A är världens bästa hund, så länge vi är själva, annars en mardröm....
Det känns helt sjukt att skriva, men borde A få gå vidare eller borde jag jobba mer på något? Vad i helskotta ska jag göra med A när jag inte kan ta hem folk och A även gör utfall på okända människor ute? Hundar och utfall är en sak, men att jag själv får ta avstånd att umgås med folk för att det inte funkar hemma, det börjar tära på mg...
5 år, och jag kämpar på, men 5 år utan semester, 5 år att ta hänsyn till hunden, aldrig kunna lämna bort, aldrig åka iväg, aldrig slappna av, aldrig få ett endaste dygn ledigt. 5 år där varenda promenad är på helspänn att A inte gör utfall mot andra hundar och människor... Förlåt jag är bara trött och uppgiven just nu, så snälla var snälla i era kommentarer och hjälp mig med råd....
Att ha världens mest fantastiska hund, men som försvårar livet för en. Jag brukar jämföra det (lite halvseriöst) med att ha ett funktionsnedsatt barn.
