Ibland blir jag rätt less på att en del folk, tyvärr inkluderat en del kattägare, har så jäkla låga tankar om katter, kattägare och relationen däremellan.
Jag har fått höra rätt mycket om hur det kommer att bli och ska vara och alla katastrofer som kan ske nu när jag och karln ska ha barn. Katten kommer att kväva barnet, alla ytor där barnet ska vistas kan med fördel kläs med aluminiumfolie för det avskyr ju katter, katten ska stängas ut från sovrummet och så vidare.
Häromveckan fick vi hem barnsängen och direkt kom "råden" om hur vi skulle göra och vilket "helvete" vi skulle få om vi lät katten kolla in den nya möbeln. Samma sak när barnvagnen kom. Att jag då sa att det var lugnt, jag vet hur min katt fungerar och det kommer inte bli några problem, bemöttes med den klassiska "Lilla gumman..."-minen som betydde att nog ska jag väl veta att man aldrig kan lita på en katt. Tur att det var just några veckor sedan och inte nu, för just nu är min ork och mitt tålamod väldigt begränsat, så jag lyckades bita mig i tungan.
Visst, Isola är en levande varelse med allt vad det innebär, hennes personlighet är inte mer statisk än någon annans och hon kan förändras över tid. Det går aldrig att veta till 100% hur ett djur (eller en människa) ska reagera i en given situation, men kom igen, lite koll har man väl ändå?
Jag har haft Isola i nästan tio år. Många nya möbler har kommit och gått genom alla år, jag vet hur hon funkar. T.ex. när barnsängen kom sa jag att hon kommer sova där en natt eller två, sedan kommer hon gradvis återgå till att sova där hon sovit de senaste tio åren: på mig. "Lilla gumman, man kan inte veta sånt om katter".
Mycket riktigt blev det precis så som jag sa, numer sover hon på eller bredvid mig och barnsängen ligger hon bara i någon kortare stund då och då.
Jag tror mig också veta hur det kommer att bli när bäbisen kommer, ungefär hur länge Isola lär hålla sig på avstånd (hennes grundinställning är att bäbisar är lite läskiga, men nyfikenheten lär ta överhand till slut), var hon kommer att sova i förhållande till bäbisen när den där första skräcken gått över o.s.v.
Jag har levt med det ludna skrället i tio år, varför skulle jag då inte kunna känna mig trygg i att jag vet hur hon fungerar? Att en katt inte alltid kan uppfostras precis som en hund är jag helt med på, det är därför jag gillar katter, men att de skulle vara så lömska och lynniga och oförutsägbara som vissa vill få det att framstå, det köper jag fan inte.
Det här låter säkert som skitsaker, men jag blir både irriterad och ledsen över att synen på katter fortfarande är så himla tråkig i vissa avseenden...