Sv: Snackis och uppdateringstråd.
Det är ett stort steg, ja. Men det är ett steg jag vill ta. Och jag är beredd på att det kommer ta tid, men jag tänker inte ge upp för det. Någon gång måste man väl få satsa?
Tidigare hade jag ingen möjlighet att åka iväg och träna för tränare, tävla osv. Det har jag nu - och det är en sak jag vill göra. Visst kan jag köpa mig en billig f d turridningshäst igen och harva runt i skogen med, men då vet jag att jag kommer ångra det.
Ja, det kan ha med mig att göra än hästen också.. Men när han köptes så var inte en enda gångart ren, han hade blivit felaktigt inriden och skenade varenda gång man hoppade upp på honom. Det har tagit mig flera år att få honom att slappna av under ryttare i en gångart, sedan har jag fått jobba vidare med att slappna av under ryttare i de andra gångarterna. Jag har dessutom under denna tid ej haft tillgång till någon tränare, jag har inte kunnat åka iväg med hästen till någon och inte heller har jag haft någon riktig ridbana/ridhus i närheten utan jag har kämpat på, både hemma på stallbacken och ute i skogen. Vi har lyckats få 5,0 för tölten på träningstävling (T8) så något rätt borde jag kanske ha gjort då? Visst, 5,0 är inte höga poäng men tänker jag tillbaka på hur han var förut är jag nöjd med de poängen. Dessutom var han min skolhäst på Wången när jag gick utbildning där, och då red vi i alla fyra gångarter utan problem.
Visst kan det fortfarande ha med mig att göra att han inte riktigt orkar bära sig i tölten fortfarande, alla har vi dåliga dagar. Traven har suttit långt inne på honom, den är dock helt ren nu och om hästen får välja själv så väljer han oftast tölten. Även galoppen har varit svår, och han orkar inte galoppera hur länge som helst men det är en ren takt. Än idag kan han bli spänd under ryttare och ta till grisepassen men när han har dessa dagar så jobbar jag mest i skritten och lösgör honom. Dessutom har hästen gått från att vara en svårriden, spänd häst som bara skenade till att kunna fungera som terapihäst åt bekanta som är hästrädda. Jag slänger upp vem som helst på honom, för jag vet att han klarar av det. Dock måste jag även ha i åtanke att han är 23 år nu, han har en bakgrund som ingen häst borde ha men han är ändå min drömhäst och jag ångrar inte att jag köpte honom även om det har varit en lång resa med blod, svett och tårar.
(Dessutom hade den förra ägaren sett bilder på honom nyligen och tog kontakt med mig. H*n sa:
Blev så glad när jag fick se alla fina bilder på honom, och att han fick det precis så bra som jag trodde att han skulle få hos er. Det kändes bra att höra!)
Paulina: Tack, det hoppas jag att den gör!