Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

[Kilauea]

Har lite delade känslor.
Har förut trott att jag skulle spendera mitt liv ensam och i nunnekloster (nästan, ni förstår kanske känslan).
Nu med sambo och planer på att flytta till gård finns så kommer ju även tankarna på barn. Det är verkligen som att den biologiska klockan satt igång med hög hastighet sen han kom in i bilden .

Till det jag funderar på....Jag känner att jag längtar efter en bebis och varje gång jag ser en bild så hoppar hjärtat och längtan blir större.
Samtidigt tycker jag att små barn jag träffar är jobbiga...barn i tre fyra års ålder.
Anser själv att jag har dålig hand med barn, kommer jag då kunna bli en bra mamma?

Har ni nån gång känt så? Längtat efter eget barn men ändå inte älskat alla barn? Jag tvivlar inte på att jag kommer älska mina egna barn, men det känns lite konstigt.

Barn är för övrigt inte på tal än, jag måste jobba för att kunna få min legitimation och kan då tidsmässigt inte bli barnledig förrän hösten 2014 tidigast.

 

[Haukur]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Jag älskar inte alla barn, jag älskar inte alla karlar och jag älskar inte alla hundar heller men min egen lilla bebis är det mest fantastiska som finns, jag älskar min sambo och jag älskar mina underbara hundar.
Klart det inte är "alla eller ingen". Vill du ha barn så kör, du behöver inte älska alla andras barn ens när du har egna.

 

[Skogstrollet]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Jaaahaaadå jag känner ungefär likadant! Småbarn är roliga men tonåringar har jag svårt för. Är gravid nu så vi får väl se hur det går... Förmodligen blir det skillnad när det är min tonåring.

 

[Kilauea]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Det är så jag gissar också. Sitt eget/egna barn älskar man genom alla åldrar.

Kan inte nån snurra på tiden lite fortare så det blir dags för barn snart .
Tittar ofta in här på Förälder och känner avundsjuka....
Men vi vill få ordning på hus och hem och min legitimation innan vi bildar större familj.

 

[Björk]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Har ni nån gång känt så? Längtat efter eget barn men ändå inte älskat alla barn? Jag tvivlar inte på att jag kommer älska mina egna barn, men det känns lite konstigt.

Ja, alltid.
Jag har alltid vetat att jag VILL ha egna barn, men absolut aldrig varit speciellt "allmän barnkär". Mest svårt har jag haft för små bebisar. Söta? Tja, jo, men inte har jag haft lust att krama/gosa/gulla. Mest har jag känt mig obekväm när jag hamnat med en liten i famnen. Och de har alltid (ja, så upplevde jag det i alla fall) börjat skrika/gråta och jag har känt mig helt handfallen.

Jag älskar inte alla barn nu heller, men har mer intresse nu när jag har egna barn. En del av mitt ointresse handlade nog helt enkelt om okunskap/osäkerhet och det har försvunnit nu när man har egen erfarenhet.

//Björk, förälder till en 3,5åring och son-to-be-parent till en bebis den 2 maj.

 

[Snyggve]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Oh ja! Jag har aldrig gillat barn. Minns en gång när en jobbarkompis fått och alla tvunget skulle hålla. Jag gjorde allt för att komma undan, men icke! Bebisen började givetvis skrika efter typ 4 sek och jag nästan slängde iväg ungen

Men sen jag själv blev gravid så blev jag som tokig i barn! Måste lukta och känna på bebisar, kan inte få nog av dom Har fortfarande svårt för "jobbiga" barn, men annars går det kanon. Skriker en bebis i affären så vill jag trösta den med

Är nu gravid med barn nr 2 och funderar redan på när det är dags för tredje...

 

[Linnea F]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Jag trodde inte att jag ville ha barn och gick till psykolog för min rädsla att jag inte skulle älska mitt barn. När jag blev på smällen och inte klarade av att göra abort.
Gissa om jag älskar mina ungar (har två nu).

Bästa som har hänt mig! Du behöver inte vara orolig...

 

[Sandra78]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Jag älskar inte alla barn, jag älskar inte alla karlar och jag älskar inte alla hundar heller men min egen lilla bebis är det mest fantastiska som finns, jag älskar min sambo och jag älskar mina underbara hundar.
Klart det inte är "alla eller ingen". Vill du ha barn så kör, du behöver inte älska alla andras barn ens när du har egna.

Skriver under på det där jag också!

 

[Skogstrollet]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Du behöver inte vara orolig...

Det är väl klart det finns skäl att vara orolig... ALLA blir inte lyckliga föräldrar och somliga problem behöver man vara medveten om hur de yttrar sig för att kunna förebygga och behandla. I mitt fall psykos, min mammas första tanke när hon såg mig var att slänga mig i väggen och psykoser tror man i vissa fall kan vara ärftliga. Till exempel.

Att vara medveten om problemet, om det finns ett sådant, är en grundförutsättning för att kunna göra något åt det. Tror man att det finns en allvarlig risk för att det ska "kännas" fel så finns hjälp att få. Då pratar man med sin BM i första hand som kan remittera till psykolog m.m.

 

[Koltinna]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Jag är inte heller sån som tycker om barn, utan jag tycker mest att dom är jobbiga. Men när jag blev gravid av "misstag" så kände jag att jag skulle ha kvar barnet endå, men var inte så där jätte entusiastisk över det. Men från första ögonkastet på mitt lilla gryn så blev jag störtförälskad och jag bedårar denna varelse så att jag knappt kan ta hand om mig själv längre
Jag tycker fortfarande inte särskilt mycket om barn, men dom jag får en känslomässig kontakt med, typ som systersönerna och kompisens dotter, tycker jag otroligt mycket om.
När man får barn kommer allt sånt där naturligt (oftast) och du kommer säkert att bli en toppenmamma till ditt barn!

 

[Kilauea]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Tack för alla härliga svar från er alla!
Idag vid middagen började jag och sambon prata om barnuppfostran vid just middagsbordet och vi har precis samma idéer och tankar.
Räknar ner åren nu .

 

[Quiss]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Jag har aldrig riktigt kunnat se mig själv som mamma. Har fortfarande väldigt svårt för det trots att jag nu är gravid i vecka 24 med första barnet, och har dessutom varit "bonusmamma" i 5 år.

Men rollen som "bonusmamma" har jag ju klarat, och har man fixat en tonåring, så ska väl inte en bebis inte vara värre

Jag har alltid haft bra hand om barn, men aldrig känt att jag vill ha egna.

 

[Badger]

Sv: Små barn jobbiga, men längtar ändå (svammel)

Till det jag funderar på....Jag känner att jag längtar efter en bebis och varje gång jag ser en bild så hoppar hjärtat och längtan blir större.
Samtidigt tycker jag att små barn jag träffar är jobbiga...barn i tre fyra års ålder.
Anser själv att jag har dålig hand med barn, kommer jag då kunna bli en bra mamma?

Nästan samma här jag gillade tre fyraåringar för att inte tala om sjuåringar! men inte bebisar. Nu när jag har en är han underbar! (jag tycker till och med andras är söta ibland).

Om du med dålig hand med barn menar att du inte kastar dig över dem och vrålar gosigos så tror jag inte det gör ngt. Funkade för mig utan några som helst sådana tendenser.

Har ni nån gång känt så? Längtat efter eget barn men ändå inte älskat alla barn? Jag tvivlar inte på att jag kommer älska mina egna barn, men det känns lite konstigt.

Det är självklart, jag ser det nästan som respekt för barnet. Jag tycker om barn jag känner och lär känna. De är människor man kan ju inte bara tycka om folk hursomhelst. Däremot skulle jag aldrig någonsin vara hänsynslös mot ett annat barn för mitt barns skull. Såsom jag märkt vissa är (som tex trampa på min 5 åriga kusin för att ge sitt barn choklad, eller placera sina längre barn framför honom när han satt längst fram i god tid på teater. Man blir ju helt chockad.).