G
Gelatin
Känns inte som denna tråden passar på gnägg trots innehållet så flytta den inte, snälla!
Jag har snart ridit i 11 år och den högsta drömmen när man var liten var att få en egen häst.
Trodde länge att jag skulle arbeta med hästar.
Under dessa åren har jag ridit till hästar, haft sköthästar, medryttarhästar och foderhästar.
Alltid har det slutat på samma sätt, att jag mår psykiskt (eller fysiskt) dåligt.
Jag har haft en otrolig otur, skadat mig mer än mina stallkamrater gjort ihop. Fingrar ur led, avslitna senor, 3 hjärnskakningar, slitit av köttstycken (!), knäckt näsan ja listan är lång.
Alla hästar jag någonsin tyckt om har det slutat illa med. Hästarna jag red till såldes, de fem sköthästar jag haft har alla sålts eller skadat sig så att de måste avlivas inom ett år från det att jag börjat sköta dem. Medryttarhästen växte jag ur och den såldes och foderhästen fick benet avsparkat i hagen med åtal som följd (som tack och lov löste sig då hagen följde alla bestämmelser).
Nu har jag i över ett år kännt att nu är det nog. Jag orkar inte längre. I snart 11 år har jag slitit i olika stall till slavlön för att få råd att hålla på med hästar som bara skadar sig själva och mig.
Jag är trött på att lägga så mycket tid på något som numera känns som ett tråkigt måste. Och jag är så ******* trött på att lägga ut en förmögenhet på att arbeta ihjäl mig och lukta häst.
Jag rider nu en gång i veckan och det känns okej men jag har märkt att jag hela tiden väljer svårare (läs: farligare) hästar för att få lite spänning.
Det är ett stort steg framåt eftersom jag de senaste månaderna knappt kunnat se en häst på foto utan att bli illamående och nästan avsky den. Fortfarande har jag svårt att klappa en häst eftersom det är för jobbigt. Ridningen går bra ibland men allt annat känns bara som ett enormt tråkigt måste.
Jag har nu bestämt mig för att sälja alla hästsakerna (utom min hjälm, mina ridskor och ett par ridbyxor) och sluta helt med hästarna. Det känns som en sådan enorm befrielse samtidigt som det känns lite sorgligt.
Jag kommer ihåg då jag var liten och man hängde i stallet och hade roligt ihop med sköthästarna.
Ibland kan jag känna några sekunders längtan då jag ser någon rida på sin häst i skogen en vacker dag.
Jag tycker det är jättekul att rida ut på en snäll häst en vacker dag om jag slipper göra det grövsta jobbet = bara ridning är okej.
Jag vet att folk säger att man måste kämpa för att verkligen vilja något men jag känner att jag kämpat så hårt att jag helt tappat sugen.
Samtidigt känns det som ett sådant slöseri eftersom jag vet att jag har talang nog att bli väldigt bra och har en riktigt bra hand med hästar, många har försökt att tala mig tillrätta när jag sagt att jag vill ge upp.
Jag hoppas att jag någon dag kan göra det jag drömde om som liten. Ha en egen häst att ha roligt ihop med utan krav på träning och liknande. Det känns avlägset nu då jag knappt kan klappa en häst utan att känna lite avsky.
Så trots att jag hatar hästarna på ett sätt så älskar jag dem på ett annat.
Jag tror att allt jag behöver är en riktigt lång paus. Jag hoppas verkligen att jag kan komma tillbaka till hästarna men jag tror att det är drömmen om hästar jag förälskat mig i och inte verkligheten. Oftast önskar jag att jag aldrig drömt överhuvudtaget.
Så nu till min fråga: Ni som slutat med hästar, varför gjorde ni det?
Jag har snart ridit i 11 år och den högsta drömmen när man var liten var att få en egen häst.
Trodde länge att jag skulle arbeta med hästar.
Under dessa åren har jag ridit till hästar, haft sköthästar, medryttarhästar och foderhästar.
Alltid har det slutat på samma sätt, att jag mår psykiskt (eller fysiskt) dåligt.
Jag har haft en otrolig otur, skadat mig mer än mina stallkamrater gjort ihop. Fingrar ur led, avslitna senor, 3 hjärnskakningar, slitit av köttstycken (!), knäckt näsan ja listan är lång.
Alla hästar jag någonsin tyckt om har det slutat illa med. Hästarna jag red till såldes, de fem sköthästar jag haft har alla sålts eller skadat sig så att de måste avlivas inom ett år från det att jag börjat sköta dem. Medryttarhästen växte jag ur och den såldes och foderhästen fick benet avsparkat i hagen med åtal som följd (som tack och lov löste sig då hagen följde alla bestämmelser).
Nu har jag i över ett år kännt att nu är det nog. Jag orkar inte längre. I snart 11 år har jag slitit i olika stall till slavlön för att få råd att hålla på med hästar som bara skadar sig själva och mig.
Jag är trött på att lägga så mycket tid på något som numera känns som ett tråkigt måste. Och jag är så ******* trött på att lägga ut en förmögenhet på att arbeta ihjäl mig och lukta häst.
Jag rider nu en gång i veckan och det känns okej men jag har märkt att jag hela tiden väljer svårare (läs: farligare) hästar för att få lite spänning.
Det är ett stort steg framåt eftersom jag de senaste månaderna knappt kunnat se en häst på foto utan att bli illamående och nästan avsky den. Fortfarande har jag svårt att klappa en häst eftersom det är för jobbigt. Ridningen går bra ibland men allt annat känns bara som ett enormt tråkigt måste.
Jag har nu bestämt mig för att sälja alla hästsakerna (utom min hjälm, mina ridskor och ett par ridbyxor) och sluta helt med hästarna. Det känns som en sådan enorm befrielse samtidigt som det känns lite sorgligt.
Jag kommer ihåg då jag var liten och man hängde i stallet och hade roligt ihop med sköthästarna.
Ibland kan jag känna några sekunders längtan då jag ser någon rida på sin häst i skogen en vacker dag.
Jag tycker det är jättekul att rida ut på en snäll häst en vacker dag om jag slipper göra det grövsta jobbet = bara ridning är okej.
Jag vet att folk säger att man måste kämpa för att verkligen vilja något men jag känner att jag kämpat så hårt att jag helt tappat sugen.
Samtidigt känns det som ett sådant slöseri eftersom jag vet att jag har talang nog att bli väldigt bra och har en riktigt bra hand med hästar, många har försökt att tala mig tillrätta när jag sagt att jag vill ge upp.
Jag hoppas att jag någon dag kan göra det jag drömde om som liten. Ha en egen häst att ha roligt ihop med utan krav på träning och liknande. Det känns avlägset nu då jag knappt kan klappa en häst utan att känna lite avsky.
Så trots att jag hatar hästarna på ett sätt så älskar jag dem på ett annat.
Jag tror att allt jag behöver är en riktigt lång paus. Jag hoppas verkligen att jag kan komma tillbaka till hästarna men jag tror att det är drömmen om hästar jag förälskat mig i och inte verkligheten. Oftast önskar jag att jag aldrig drömt överhuvudtaget.
Så nu till min fråga: Ni som slutat med hästar, varför gjorde ni det?
. 
