Skulle ni kontakta kompisen/kompisens föräldrar?

[prallan]

Jag skulle hämta mitt ena bonusbarn som är 16 år efter en helg med en kompis. När hen hoppar in i bilen har hen solglasögon på sätter sig hen i baksätet, vilket hen aldrig gör, men jag tänkte inte mer på det. Under vägen hem somnar hen heller aldrig hänt. När hen vaknar säger jag att något verkar konstigt, men hen förnekar. Jag börjar bli orolig så jag stannar bilen och ber hen ta av sig solglasögonen, jag får övertala hen att göra det. När hen har gjort det har hen en blåtira Jag blir jätteorolig och undrar var som hänt, hen gråter jättemycket men vill inte berätta. Jag tröstar och säger att hem och vila men sen måste vi faktiskt prata om det. Till saken hör att hen har aldrig pratat om sina känslor med sina föräldrar. Vilket hen vägrar göra nu med men ligger på sitt rum och gråter. Jag kontaktar BUP för rådgivning och de tipsar mig om att kontakta kompisens familj för att höra. Vilket vi gör, kontaktar kompisens mamma. Och får en historia, som kanske är sann eller inte. Hur som, bonusbarnet blir galen över att vi har lagt i oss i och förstört hens liv och talar inte med oss sen dess
Hur skulle ni hanterat situationen???

 

[prallan]

Eller annat alternativ!!!

 

[Problematisk]

Jag fattar inte riktigt. Du/ni har ju redan kontaktat kompisens förälder och frågat vad somhänt. Är din fundering om ni gjorde rätt, eller hur ni ska gå vidare?
I vilket fall som helst tror jag inte på utegångsförbud, varken som bestraffning (för vad?) eller tvångsmetod (tills hen berättat).
Om hen inte är van att prata känslor så är förtroende A och O. Om ni tror att det är något allvarligt så gå varsamt fram. Om ni tror att hen t.ex. varit onykter och klantat sig kan ni kanske gå på lite mer med hårt mot hårt, men jag tänker mig att ni som känner ungdomen och vet reaktionerna antagligen har en känsla för vad för typ av orsak blåtiran kan ha.

 

[prallan]

Jag fattar inte riktigt. Du/ni har ju redan kontaktat kompisens förälder och frågat vad somhänt. Är din fundering om ni gjorde rätt, eller hur ni ska gå vidare?
I vilket fall som helst tror jag inte på utegångsförbud, varken som bestraffning (för vad?) eller tvångsmetod (tills hen berättat).
Om hen inte är van att prata känslor så är förtroende A och O. Om ni tror att det är något allvarligt så gå varsamt fram. Om ni tror att hen t.ex. varit onykter och klantat sig kan ni kanske gå på lite mer med hårt mot hårt, men jag tänker mig att ni som känner ungdomen och vet reaktionerna antagligen har en känsla för vad för typ av orsak blåtiran kan ha.

Jag är intresserad av hur andra skulle ha hanterat situationen. Och givetvis diskutera kring det.

 

[Wysiwyg]

Oavsett vad som hänt hade jag velat att ungdomen skulle ha förtroende för mig och berätta. Det tror jag inte man uppnår med utegångsförbud alls, det är nog snarare totalt kontraproduktivt.

Jag hade absolut inte släppt det heller för oavsett vad så är ju bonusbarnet utsatt för någon form av våld. Det hade varit viktigt för mig att visa att jag inte tar lätt på det. Jag tänker mig att en bra väg att gå är att prata med ungdomen och försöka förklara varför jag tycker det är viktigt att få reda på vad som har hänt och att jag inte kommer släppa det för att jag är orolig över hen. Jag hade sagt att vad som än har hänt är det inte så hemskt att hen inte kan berätta det för mig. Och jag hade verkligen gjort mitt bästa för att inte hamna i en konflikt.

Och på temat utegångsförbud: Jag hade nog inte velat att hen skulle åka bort över helgerna fler gånger tills det är utrett. Det hade nog inte varit något jag informerat hen om som "ett utegångsförbud tills du berättar" utan snarare sagt berättat hur jag tänker nästa gång det kommer på tal. Då jag inte vet vad som hänt kan jag ju inte lita på att ungdomen är säker om hen åker iväg själv tänker jag. Det är något annat än utegångsförbud för mig.

 

[TinyWiny]

Jag hade väntat tills barnet var redo att berätta så inget av ovanstående alternativ. För mig hade det inte varit intressant i första läget att veta vad andra ansåg har hänt utan vad barnet anser har hänt.

Utegångsförbud ser jag ingen mening med. Har något hänt på en speciell plats, barnet har snattat på stan t ex så kan ett förbud mot att vistas på stan utan förälder vara okej i samråd med barnet för att förhindra att det sker igen och för att bryta ett destruktivt mönster men då som sagt i samförstånd med barnet. Att barnet förstår att det är för barnets skull hen inte får det och att man hjälper barnet att komma fram till varför det hände så att man kan lösa det. Men inte utegångsförbud som någon sorts straff. Sådant tror jag inte en sekund på. Samtal, förståelse för vad som blev fel och varför det blev fel och vad man kan göra för att det inte ska hända igen leder så mycket längre och till så mycket bättre saker än att straffa. Om barnet inte varken får hjälp med att lösa situationen eller förstår vad som blev fel utan bara sitter och råhatar sina föräldrar för att hen inte kan göra det och detta och tar varje chans att ljuga sig ur situationen nästa gång något händer eller i värsta fall smyger ut så att man inte har en aning om var hen befinner sig ger inget positivt. Så bygger man inget förtroende och för mig är iallafall förtroendet väldigt viktigt.

Jag förstår att hen tycker att ni har förstört hens liv genom att kontakta kompisens mamma. Dels för att för tonåringen är sådana saker en katastrof. De har inte så mycket referensramar att de kan se att det här snart kommer vara glömt utan det är stort för henom och något som hen tror alltid kommer vara stort och dels så ser hen det nog som att ni inte har haft tid och lust att invänta hens version av det inträffade. Som vuxen ser man inte alltid vilken skillnad det faktiskt är utan oron gör att man vill veta genast och då blir det lätt fel. Inga anklagelser åt något håll utan jag försöker bara ge en bild från hur båda sidor kan känna.

Jag hade sagt till barnet att jag väntar tills hen är redo att berätta. Att jag finns där när hen vill prata och be om ursäkt för att ni i er oro pratade med kompisens mamma och att ni är mest intresserade av hens berättelse och inte kompisens mammas berättelse. Kanske blir hen aldrig redo och då är det så. Kanske kommer det imorgon eller om två år och då är det så. Man kan inte tvinga fram vad som har hänt.

 

[Wysiwyg]

Jag förstår att hen tycker att ni har förstört hens liv genom att kontakta kompisens mamma. Dels för att för tonåringen är sådana saker en katastrof. De har inte så mycket referensramar att de kan se att det här snart kommer vara glömt utan det är stort för henom och något som hen tror alltid kommer vara stort och dels så ser hen det nog som att ni inte har haft tid och lust att invänta hens version av det inträffade. Som vuxen ser man inte alltid vilken skillnad det faktiskt är utan oron gör att man vill veta genast och då blir det lätt fel. Inga anklagelser åt något håll utan jag försöker bara ge en bild från hur båda sidor kan känna.

Håller så med om det här! Kommer ihåg katastrof-känslan över olika situationer jag hade när jag var 16. Sen kommer jag också ihåg en händelse då min förälder ringde och pratade med en kompis förälder för att verifiera en händelse jag berättade om. Jag kommer ihåg hur sårad jag blev över att jag gett min förälder ett stort förtroende som hen inte litade på.

(Sen hade jag nog också kollat upp min berättelse för jag var ärligt talat inte en särskilt pålitlig ungdom, men jag hade nog försökt göra det utan ungdomens vetskap faktiskt.)

 

[prallan]

Eftersom barnet aldrig skulle vara redo att berätta, så skulle du alltså låta det vara? Eller hur skulle du göra då?

Jag hade väntat tills barnet var redo att berätta så inget av ovanstående alternativ. För mig hade det inte varit intressant i första läget att veta vad andra ansåg har hänt utan vad barnet anser har hänt.

Utegångsförbud ser jag ingen mening med. Har något hänt på en speciell plats, barnet har snattat på stan t ex så kan ett förbud mot att vistas på stan utan förälder vara okej i samråd med barnet för att förhindra att det sker igen och för att bryta ett destruktivt mönster men då som sagt i samförstånd med barnet. Att barnet förstår att det är för barnets skull hen inte får det och att man hjälper barnet att komma fram till varför det hände så att man kan lösa det. Men inte utegångsförbud som någon sorts straff. Sådant tror jag inte en sekund på. Samtal, förståelse för vad som blev fel och varför det blev fel och vad man kan göra för att det inte ska hända igen leder så mycket längre och till så mycket bättre saker än att straffa. Om barnet inte varken får hjälp med att lösa situationen eller förstår vad som blev fel utan bara sitter och råhatar sina föräldrar för att hen inte kan göra det och detta och tar varje chans att ljuga sig ur situationen nästa gång något händer eller i värsta fall smyger ut så att man inte har en aning om var hen befinner sig ger inget positivt. Så bygger man inget förtroende och för mig är iallafall förtroendet väldigt viktigt.

Jag förstår att hen tycker att ni har förstört hens liv genom att kontakta kompisens mamma. Dels för att för tonåringen är sådana saker en katastrof. De har inte så mycket referensramar att de kan se att det här snart kommer vara glömt utan det är stort för henom och något som hen tror alltid kommer vara stort och dels så ser hen det nog som att ni inte har haft tid och lust att invänta hens version av det inträffade. Som vuxen ser man inte alltid vilken skillnad det faktiskt är utan oron gör att man vill veta genast och då blir det lätt fel. Inga anklagelser åt något håll utan jag försöker bara ge en bild från hur båda sidor kan känna.

Jag hade sagt till barnet att jag väntar tills hen är redo att berätta. Att jag finns där när hen vill prata och be om ursäkt för att ni i er oro pratade med kompisens mamma och att ni är mest intresserade av hens berättelse och inte kompisens mammas berättelse. Kanske blir hen aldrig redo och då är det så. Kanske kommer det imorgon eller om två år och då är det så. Man kan inte tvinga fram vad som har hänt.

 

[prallan]

Ska tillägga att jag inte heller tror på utegångsförbud.

 

[prallan]

Oavsett vad som hänt hade jag velat att ungdomen skulle ha förtroende för mig och berätta. Det tror jag inte man uppnår med utegångsförbud alls, det är nog snarare totalt kontraproduktivt.

Jag hade absolut inte släppt det heller för oavsett vad så är ju bonusbarnet utsatt för någon form av våld. Det hade varit viktigt för mig att visa att jag inte tar lätt på det. Jag tänker mig att en bra väg att gå är att prata med ungdomen och försöka förklara varför jag tycker det är viktigt att få reda på vad som har hänt och att jag inte kommer släppa det för att jag är orolig över hen. Jag hade sagt att vad som än har hänt är det inte så hemskt att hen inte kan berätta det för mig. Och jag hade verkligen gjort mitt bästa för att inte hamna i en konflikt.

Och på temat utegångsförbud: Jag hade nog inte velat att hen skulle åka bort över helgerna fler gånger tills det är utrett. Det hade nog inte varit något jag informerat hen om som "ett utegångsförbud tills du berättar" utan snarare sagt berättat hur jag tänker nästa gång det kommer på tal. Då jag inte vet vad som hänt kan jag ju inte lita på att ungdomen är säker om hen åker iväg själv tänker jag. Det är något annat än utegångsförbud för mig.

Visst är det ett scenario att önska, men det är inte så de är uppfostrade, jag som bonusmamma kan inte lägga mig i det.

 

[TinyWiny]

Eftersom barnet aldrig skulle vara redo att berätta, så skulle du alltså låta det vara? Eller hur skulle du göra då?

Jag hade inte släppt det så till vida att jag hade struntat i det och låtsats som att det regnar utan jag hade förklarat att jag bryr mig och frågat om det finns något jag kan göra eller låta bli att göra för att underlätta. Däremot ser jag ingen vits med att tvinga någon att berätta. Alla människor har rätt att välja vem de vill dela med sig till. Det är inget man varken kan eller ska tvinga någon till. Vill hen inte så vill hen inte men det hindrar inte att man kan prata runt omkring händelsen och ta reda på vad man kan göra för att förhindra att det händer igen. Själva berättelsen är alltså inte det viktiga, att få fram någon form av erkännande, bekräftelse på att kompisens mamma hade rätt eller så utan det viktiga är, vad kan ni vuxna runt omkring göra för att hjälpa, för att förhindra att det händer igen.

Blir berättelsen det viktiga så förknippas det med nyfikenhet vilket gör att många sluter sig helt.

 

[Wysiwyg]

Visst är det ett scenario att önska, men det är inte så de är uppfostrade, jag som bonusmamma kan inte lägga mig i det.

Jag skrev bara hur jag hade tänkt kring situationen eftersom det var det du frågade efter.

Det verkar vara jobbigt att söka vägar för att lösa en situation man inte alls kan påverka själv? Lite trist också att "dela barn" med någon som inte har samma grundläggande syn som en själv tänker jag.

Men hur som haver: även om barnet inte har en förtroendefull relation till någon av sina föräldrar innebär det ju inte att hen inte kan ha det till dig, som bonusförälder. Även om föräldern vill ha utegångsförbud och liksom "bråkar på" om saken kan man ju själv prata med tonåringen och försöka förklara varför det blivit som det blivit. Föräldern är ju i det fallet inte heller någon dum typ, antar jag, utan orolig för barnet och vill hens bästa men kanske använder lite bryska metoder. Det kan man ju förklara för en 16-åring. Och så kan man ju även prata med sin partner lite försiktigt om man tycker hen löser det hela helt fel.

Behöver verkligen inte ha något att göra med din situation TS men bara en allmän reflektion: Det verkar vara så himla komplicerat kring föräldrar och bonusföräldrar ibland. Klart en bonusförälder inte är en legal förälder med huvudansvar för barnen osv. Men jag hade inte ställt upp att leva med ett barn jag inte hade en familjär relation till och som jag kunde diskutera "hanteringen" av olika situationer kring med min partner.

Tillägg: Har skrivit barnet genom hela inlägget men menar naturligtvis ungdomen.

 

[Asko]

Oavsett vad som hänt hade jag velat att ungdomen skulle ha förtroende för mig och berätta. Det tror jag inte man uppnår med utegångsförbud alls, det är nog snarare totalt kontraproduktivt.

Jag hade absolut inte släppt det heller för oavsett vad så är ju bonusbarnet utsatt för någon form av våld. Det hade varit viktigt för mig att visa att jag inte tar lätt på det. Jag tänker mig att en bra väg att gå är att prata med ungdomen och försöka förklara varför jag tycker det är viktigt att få reda på vad som har hänt och att jag inte kommer släppa det för att jag är orolig över hen. Jag hade sagt att vad som än har hänt är det inte så hemskt att hen inte kan berätta det för mig. Och jag hade verkligen gjort mitt bästa för att inte hamna i en konflikt.

Och på temat utegångsförbud: Jag hade nog inte velat att hen skulle åka bort över helgerna fler gånger tills det är utrett. Det hade nog inte varit något jag informerat hen om som "ett utegångsförbud tills du berättar" utan snarare sagt berättat hur jag tänker nästa gång det kommer på tal. Då jag inte vet vad som hänt kan jag ju inte lita på att ungdomen är säker om hen åker iväg själv tänker jag. Det är något annat än utegångsförbud för mig.

Jag vet inte om jag håller med hundra procent men du fick mig att tänka till. Jag hade definitivt ifrågasatt eller sagt nej om hen hade velat åka till samma kompis senare. För ungdomens säkerhet och att jag absolut inte vill att hen ska råka ut för något liknande igen. Om ungdomen hade klagat så hade jag förklarat att hen får klargöra vad som hände, tills dess så skulle jag vara ytterst tveksam ifall samma sak råkade hända igen.

Men det du skriver kan vara ett lite "smart" sätt också. Om ungdomen vill åka till någon annan kompis, fråga om den där första kompisen kommer att vara där. Ungdomen kommer kanske att tröttna och förklara vad som hände egentligen

En sak till TS, jag vill bara säga att bara för att man tidigare inte pratat om känslor med sina föräldrar så innebär det inte att det för alltid är så. Jag tror och hoppas att människor kan förändras. Kanske kan det komma något gott ur detta.

(Obs, disclaimer - jag har inga barn själv och talar bara utifrån hur jag tänker.)

 

[Alexandra_W]

Förtroende kan byggas oavsett hur någon är uppfostrad. Sen måste der förvaltas med.

A och O i den beskrivna situationen tycker jag är att vara övertydlig med att du/ni agerade av omsorg och omtanke om barnet och för att ni var oroliga och barnet själv inte ville eller kunde berätta. Att ni inte hade kontaktat kompisens förälder för att "verifiera" något barnet sagt eller kontaktat kompisens förälder om barnet själv berättat. Att det hade stillat oron om barnet berättat oavsett vad det hade handlat om (här slirar man lite på sanningen såklart eftersom vad barnet kunnat berätta skulle kunnat skapa än mer oro men det är inget som behöver dras in nu, och är en annan slags oro)

Vad utegångsförbud har med saken förstår jag inte? Den linjen är dels inte relevant ang att barnet inte kan/vill/vågar berätta och dels inte något som skapar förtroende eller förändring i framtiden.

JAG hade troligen försökt prata igen med barnet när det bara låg och grät och om barnet fortfarande inte pratat alls hade jag talat om för barnet att jag är så oroad över hur barnet mår och att det inte vill/kan/vågar prata att jag ansåg det behövde professionell hjälp och att vi därför skulle åka till BUP så barnet fick prata med någon där. Och så hade jag gjort det om barnet inte valt att berätta. Jag hade låtit barnet prata utan att jag/barnets förälder var närvarande.

Dvs jag hade hur mycket det än kliat i fingrarna inte ringt kompisens förälder. Möjligen hade jag gett barnet alternativet att "då ringer jag xxx föräldrar och frågar då, känns det bättre?" om barnet tvärvägrat att sätta sig i bilen och åka till BUP.

För mig tyder allt i barnets beteende osv på att något hänt barnet som det dels mår dåligt över och dels skäms. Vill det inte berätta för mig så är det viktigaste att barnet får hjälp att hantera det - inte att jag får reda på exakt vad som hänt. Och någon annans version av händelsen hjälper inte barnets hantering eller behöver vara i linje med barnets upplevelse - hur sann den andra personens beskrivning än är.

 

[Wysiwyg]

Jag vet inte om jag håller med hundra procent men du fick mig att tänka till. Jag hade definitivt ifrågasatt eller sagt nej om hen hade velat åka till samma kompis senare. För ungdomens säkerhet och att jag absolut inte vill att hen ska råka ut för något liknande igen. Om ungdomen hade klagat så hade jag förklarat att hen får klargöra vad som hände, tills dess så skulle jag vara ytterst tveksam ifall samma sak råkade hända igen.

Men det du skriver kan vara ett lite "smart" sätt också. Om ungdomen vill åka till någon annan kompis, fråga om den där första kompisen kommer att vara där. Ungdomen kommer kanske att tröttna och förklara vad som hände egentligen

Jag tänker lite i banorna att antingen har tonåringen själv muckat med/slagit någon och fått sig en snyting eller också har någon annan varit våldsam mot hen utan "provokation". I båda fallen tänker jag att det är en säkerhetsrisk för tonåringen och att hen behöver hjälp med att hantera det. Själva utfallet, eller hanteringen, blir såklart olika beroende på vad situationen var.

För mig handlar det inte så mycket om utpressning eller ett steg i att nöta ner någon utan ett säkerhetstänk. Jag skulle såklart inte vilja att hen utsätts för eller utsätter någon annan för ett våld som kanske blir livsfarligt.

 

[Asko]

En del inlägg hann läggas in innan jag skrev färdigt och jag vill bara säga ..
@TinyWiny du skriver så himla klokt och får mig att tänka om!

 

[Asko]

Jag tänker lite i banorna att antingen har tonåringen själv muckat med/slagit någon och fått sig en snyting eller också har någon annan varit våldsam mot hen utan "provokation". I båda fallen tänker jag att det är en säkerhetsrisk för tonåringen och att hen behöver hjälp med att hantera det. Själva utfallet, eller hanteringen, blir såklart olika beroende på vad situationen var.

För mig handlar det inte så mycket om utpressning eller ett steg i att nöta ner någon utan ett säkerhetstänk. Jag skulle såklart inte vilja att hen utsätts för eller utsätter någon annan för ett våld som kanske blir livsfarligt.

Absolut, jag förstår det Det sista var mera skrivet med en glimt i ögat. Min poäng var mera att jag hade nog inte sagt nej till all sådan utegång utan ifrågasatt/frågat om hen kommer att vara säker den här gången.

 

[Gnist]

Nej, jag skulle inte kontakta kompisen eller dennes föräldrar innan jag vet vad som hänt och om tonåringen inte vill prata om vad som hänt precis där och då, så hjälper en bestraffning som ju utegångsförbud faktiskt är noll och ingenting. Snarare tvärtom.

 

[Lena Furberg]

Förtroende är värd mer än guld och diamanter men är också skört och måste hanteras ytterst varsamt. Finns där, som i det här fallet, inte något förtroende överhuvudtaget, är saken ännu svårare. Jag hade personligen inte kontaktat kompisens föräldrar utan att först ha fått barnets medgivande, och det fick ts inte här. Så den skadan är redan skedd.

Jag skulle försöka prata med barnet igen, HELT utan pekpinnar eller upprörda ord utan enbart försöka få barnet att berätta och sen helt enkelt lyssna. Bara lyssna. Och försöka förstå. Först försöka få barnet att tro på ditt löfte att inte igen prata med någon utomstående utan tillstånd. Om hen nu, alls, vill berätta.

Sånt här är jättesvårt. Det finns tillfällen där jag velat starta bulldozern och köra hem till somliga, men jag har inte gjort det, då jag vet att det hade förstört så mycket och i de fallen inte varit värt det.

Barnet kan också gå till skolans kurator, som har absolut tystnadsplikt, och prata med denne. Hen kan också maila BUP, helt anonymt och icke spårbart, och be om råd. Du kan ge hen länkar dit hen kan skriva.

Sen beror det kanske också lite på HUR allvarlig den eventuella händelsen är.

 

[prallan]

Tack snälla för klokt inlägg

Jag hade inte släppt det så till vida att jag hade struntat i det och låtsats som att det regnar utan jag hade förklarat att jag bryr mig och frågat om det finns något jag kan göra eller låta bli att göra för att underlätta. Däremot ser jag ingen vits med att tvinga någon att berätta. Alla människor har rätt att välja vem de vill dela med sig till. Det är inget man varken kan eller ska tvinga någon till. Vill hen inte så vill hen inte men det hindrar inte att man kan prata runt omkring händelsen och ta reda på vad man kan göra för att förhindra att det händer igen. Själva berättelsen är alltså inte det viktiga, att få fram någon form av erkännande, bekräftelse på att kompisens mamma hade rätt eller så utan det viktiga är, vad kan ni vuxna runt omkring göra för att hjälpa, för att förhindra att det händer igen.

Blir berättelsen det viktiga så förknippas det med nyfikenhet vilket gör att många sluter sig helt.