När jag var liten hade jag en så kallad "bästis" liksom så många andra småtjejer. Har kanske nämnt henne här i min dagbok tidigare, jag minns inte riktigt, men det är liksom som ett sår i mig som aldrig riktigt vill läka. Antagligen för att det pågick så väldigt länge, och från såpass ung ålder (dagis) fram till gymnasiet ungefär.
Ni vet känslan man har när man blivit förolämpad, men liksom överrumplats av själva förolämpningen och inte kommit sig för att ge någon bra svarsreplik. Och sen sitter man hemma på kammaren och ba "WTF?" Tänker ut vad man borde ha sagt.
Den känslan har jag inför hela vår relation som alltså sträckte sig från tidig barndom fram till mitten av tonåren typ. Jag har också känt nån slags, jag vet inte, besvikelse? Gentemot min mamma som inte kunde "skydda" mig bättre. Som liksom såg till att vår relation fick fortgå, trots att den var så extremt destruktiv för mig.
Vad var det då som gjorde den så destruktiv? Ja, kanske var vi bara en inkompatibel duo från första början. Jag har alltid varit extremt känslig, inåtvänd. Haft lätt att sysselsätta mig själv i mina egna fantasivärldar. Hon var otålig, konfliktsökande, kanske drev min undanglidande personlighet henne till vansinne? Antagligen. Jag minns att när vi var riktigt små så brukade hon nästan tugga fradga av ilska och bita i sin egen underläpp så den blev alldeles vit när hon blev riktigt arg. Jag fick inte ha några andra kompisar, det var strängt förbjudet. Jag skulle boosta och höja hennes självförtroende, det var min främsta uppgift. Säga att olika killar säkert var kära i henne och sånt.
När vi blev äldre förändrades vår relation såklart. Elakheter sas förtäckta som "skämt". Hon började bli brydd om att min plats längst ner i den sociala hierarkin påverkade henne negativt, och elakheterna trappades därför upp. Det var först när jag började gymnasiet och fick andra tjejkompisar som jag insåg att alla vänskapsrelationer inte nödvändigtvis behövde innebära psykisk misshandel.
En helt sjuk grej som jag har tänkt på i vuxen ålder är att, trots att jag någonstans alltid vetat att jag är bi och kan bli kär i både killar och tjejer, ändå bara valt att inleda relationer med män. Jag tror att min känsla någonstans har varit, att ingår jag en relation med en annan kvinna, då kommer det bli såhär. Jag kommer bli nedtryckt och kontrollerad som någon jävla kasperdocka. Och frågorna har varit så många. Varför, varför, varför? Varför var hon så arg?
Jag minns ett tillfälle så himla tydligt. Vi var hemma hos henne och satt och fikade med våra mammor och nånting som skulle ha varit en mysig stund blev så himla obehagligt, för plötsligt skulle vi säga nånting som vi själva tyckte att vi var bra på. Jag skulle börja, och jag mådde verkligen så dåligt för jag kände att jag är ju inte bra på nånting? Men till slut tänker jag att jag säger nånting helt random bara, nåt som inte betyder nånting. Så jag säger att jag är bra på att bädda min säng.
"NÄHÄÄÄ!"
Och så kom en lång utläggning om att hon visste att detta minsann inte stämde för när jag sov över... Och jag försökte slingra mig ur den extremt obekväma situationen, säga att jag kanske försökt skoja till det när jag sov över men "det visste" hon ju att det stämde inte... Ingen vuxen sa nånting.
Ni vet känslan man har när man blivit förolämpad, men liksom överrumplats av själva förolämpningen och inte kommit sig för att ge någon bra svarsreplik. Och sen sitter man hemma på kammaren och ba "WTF?" Tänker ut vad man borde ha sagt.
Den känslan har jag inför hela vår relation som alltså sträckte sig från tidig barndom fram till mitten av tonåren typ. Jag har också känt nån slags, jag vet inte, besvikelse? Gentemot min mamma som inte kunde "skydda" mig bättre. Som liksom såg till att vår relation fick fortgå, trots att den var så extremt destruktiv för mig.
Vad var det då som gjorde den så destruktiv? Ja, kanske var vi bara en inkompatibel duo från första början. Jag har alltid varit extremt känslig, inåtvänd. Haft lätt att sysselsätta mig själv i mina egna fantasivärldar. Hon var otålig, konfliktsökande, kanske drev min undanglidande personlighet henne till vansinne? Antagligen. Jag minns att när vi var riktigt små så brukade hon nästan tugga fradga av ilska och bita i sin egen underläpp så den blev alldeles vit när hon blev riktigt arg. Jag fick inte ha några andra kompisar, det var strängt förbjudet. Jag skulle boosta och höja hennes självförtroende, det var min främsta uppgift. Säga att olika killar säkert var kära i henne och sånt.
När vi blev äldre förändrades vår relation såklart. Elakheter sas förtäckta som "skämt". Hon började bli brydd om att min plats längst ner i den sociala hierarkin påverkade henne negativt, och elakheterna trappades därför upp. Det var först när jag började gymnasiet och fick andra tjejkompisar som jag insåg att alla vänskapsrelationer inte nödvändigtvis behövde innebära psykisk misshandel.
En helt sjuk grej som jag har tänkt på i vuxen ålder är att, trots att jag någonstans alltid vetat att jag är bi och kan bli kär i både killar och tjejer, ändå bara valt att inleda relationer med män. Jag tror att min känsla någonstans har varit, att ingår jag en relation med en annan kvinna, då kommer det bli såhär. Jag kommer bli nedtryckt och kontrollerad som någon jävla kasperdocka. Och frågorna har varit så många. Varför, varför, varför? Varför var hon så arg?
Jag minns ett tillfälle så himla tydligt. Vi var hemma hos henne och satt och fikade med våra mammor och nånting som skulle ha varit en mysig stund blev så himla obehagligt, för plötsligt skulle vi säga nånting som vi själva tyckte att vi var bra på. Jag skulle börja, och jag mådde verkligen så dåligt för jag kände att jag är ju inte bra på nånting? Men till slut tänker jag att jag säger nånting helt random bara, nåt som inte betyder nånting. Så jag säger att jag är bra på att bädda min säng.
"NÄHÄÄÄ!"
Och så kom en lång utläggning om att hon visste att detta minsann inte stämde för när jag sov över... Och jag försökte slingra mig ur den extremt obekväma situationen, säga att jag kanske försökt skoja till det när jag sov över men "det visste" hon ju att det stämde inte... Ingen vuxen sa nånting.
