Sv: Skillnad Akademisk ridkonst och Barockridning?
Hmmm, jag kanske uttryckte mig klumpigt i mitt svar till Alex ang. olikheterna.
Ja, slutmålen är ungefär desamma. IngelaH gjorde en bra kommentar där. MEN, delmålen på vägen till slutmålen är olika. Om man bara ser på andras ridning genom de glasögon man har för sin egen ridning kommer man ju aldrig att gilla det man ser. Hos de ryttare som befinner sig någonstans på utbildningsskalan alltså.
Vad gäller tävling. Att man refererar till tävlingsdressyr trots att ryttarna inte tävlar är ju att de rider för samma tränare med samma padagogik, filosofi och inställning som tävlingsryttarna. Så där går de samma väg. Vad gäller mig själv så har jag tävlat lite grann under mitt hästliv, har ingen direkt tävlingsrutin, vilket beror dels på pengarna och dels på nervositeten. Jag tävlar dock lite på hemmaplan där vi har en cup i stallet. Men jag känner av prestationsångesten, tappar glädjen till ridningen den dagen och kan även tappa humöret vilket gör att jag inte är en god hästägare och ryttare. Min häst däremot tävlar i western med min medryttare och båda tycker det är jättekul. Jag själv trivs bättre "bakom" tävlingarna och är med i tävlingskommitén för en rätt stor tävling nu i sommar.
Där jag tränar AR rider folk AR OCH tävlar i både dressyr och hoppning. De använder sig av AR-ridningen till sin tävlingsdressyr. Och jag har själv märkt av att min häst är trevligare att hoppa nu än förr (däremot har jag fått prestationsångest där med, måste jobba på det). Vad jag vill säga är att det finna massor av AR-ryttare som är öppna för annat så det är mycket felvisande och inkorrekt att tro eller anse att alla AR-ryttare har stora fördomar mot alla andra inriktningar. Vi är alla individer som befinner oss i ett samhälle/stall/forum på nätet och vissa är öppna utåt med andra är slutna, det får vi acceptera.
Håller med om att inte förstå för/emot-inlägg. Man kan stånga pannan blodig för att få fram vad man menar här och jag tror ibland att endel bara sätter sig på tvären och söker fel istället för att öppna upp sinnet och acceptera och förstå att vi väljer olika vägar i våra liv. Vilket är bra och medför mångfald och dynamik. Jag upplever dig, Flash, som mycket mer ödmjuk i din framtoning här på klassiska forumet än förr.
(Jag är en mycket flitig läsare här på buke trots få inlägg, undviker att ge mig in i diskussioner med detaljerad ridteknik osv)
(Hoppar in, eftersom jag varit bortrest har jag inte läst allt)
Men alla som tränar dressyr är inte tävlande samtidigt. Jag tror i alla fall de flesta följer den klassiska utbildningstrappan med takt rakriktning mm.
AR har en annan utbildningstrappa och jag är intresserad av att hitta bitar att använda, inte minst i tänket. Men ibland undrar jag lite elakt om det också finns en tro att nå målen genom att gå en "enklare" väg. Men för att få en stark lösgjord spänstig häst som arbetar igenom kroppen med lätthet så finns inga genvägar. Det tar tid och är svårt. Svårigheterna kan vara olika, beroende på häst bla.
Om målen inte är desamma, vad gäller hästens sätt att använda sin kropp och samspela med ryttaren, då undrar jag vad man håller på med? En häst är en häst.
Att få en häst att vara så igenom, välgymnastiserad, stark och lyhörd, som man vill att den ska vara, tar tid och det finns nog inga genvägar utom att de tar kortare tid för en skicklig ryttare än för oss vanliga. Målet är en häst som lyssnar på mkt små hjälper, som är rak, som arbetar med egen motor och bara regleras av ryttaren främst med hjälp av säte. Handen har en mjuk kontakt men hästen ska tex lätt vända enbart för höfternas rörelser. Vad har man annars för mål?
Inom AR förstår jag att man arbetar mycket med den egna kroppens inverkan. Det är bra. MEn det gör man även inom klassisk dressyr (och även om man tränar för tävlingsryttare, i de flesta fall. Vissa är dåliga på att påpeka den delen för eleverna men på samma sätt finns nog AR-tränare som är dåliga på att lära ut också.)
Som sagt, ibland undrar jag elakt om stångridning och den annorlunda utbildningstrappan lurar dem som kanske ridit mycket dressyr men ändå, pga dåliga tränare eller andra skäl, aldrig lyckats nå den där mjukheten och lättheten och samspelet med hästen, som man faktiskt kan upppnå. Det är inget som kommer direkt, man måste jobba på det och det kräver en hel del av ryttaren. När hästen är välriden så som jag menar välriden som kommer det. När den är stark och vältränad nog. Men en ung häst undrar man ibland om man nånsin når dit, men det gör man, om hästen bara är ok och med bra träning.
Kanske är det de som aldrig känt den känslan som lockas av AR, och kanske fungerar det då bättre för dem att få stanna upp, starta från grunden och hitta ett annat sätt att inverka på hästen. Det kanske är nödvändigt eftersom man trots att man startat tex msv mycket väl kan ha varit helt fel ute i sin ridning. Jag vet inte, bara funderingar som jag får
Jag förstår inte dessa starka för och emot inlägg. Har man känt känslan av en häst som är igenom , självbärig och "med" i både kropp och psyke borde det vara rätt självklart att det är dit man villl nå, oavsett metod. (Men jag tror ändå att frånsett BB så finns den klassiska utbildningstrappan som grund för de flesta, och även då många som rider akademiskt.)
Vad vill man uppnå i slutänden? Vad skiljer sej egentligen där
Hmmm, jag kanske uttryckte mig klumpigt i mitt svar till Alex ang. olikheterna.
Ja, slutmålen är ungefär desamma. IngelaH gjorde en bra kommentar där. MEN, delmålen på vägen till slutmålen är olika. Om man bara ser på andras ridning genom de glasögon man har för sin egen ridning kommer man ju aldrig att gilla det man ser. Hos de ryttare som befinner sig någonstans på utbildningsskalan alltså.
Vad gäller tävling. Att man refererar till tävlingsdressyr trots att ryttarna inte tävlar är ju att de rider för samma tränare med samma padagogik, filosofi och inställning som tävlingsryttarna. Så där går de samma väg. Vad gäller mig själv så har jag tävlat lite grann under mitt hästliv, har ingen direkt tävlingsrutin, vilket beror dels på pengarna och dels på nervositeten. Jag tävlar dock lite på hemmaplan där vi har en cup i stallet. Men jag känner av prestationsångesten, tappar glädjen till ridningen den dagen och kan även tappa humöret vilket gör att jag inte är en god hästägare och ryttare. Min häst däremot tävlar i western med min medryttare och båda tycker det är jättekul. Jag själv trivs bättre "bakom" tävlingarna och är med i tävlingskommitén för en rätt stor tävling nu i sommar.
Där jag tränar AR rider folk AR OCH tävlar i både dressyr och hoppning. De använder sig av AR-ridningen till sin tävlingsdressyr. Och jag har själv märkt av att min häst är trevligare att hoppa nu än förr (däremot har jag fått prestationsångest där med, måste jobba på det). Vad jag vill säga är att det finna massor av AR-ryttare som är öppna för annat så det är mycket felvisande och inkorrekt att tro eller anse att alla AR-ryttare har stora fördomar mot alla andra inriktningar. Vi är alla individer som befinner oss i ett samhälle/stall/forum på nätet och vissa är öppna utåt med andra är slutna, det får vi acceptera.
Håller med om att inte förstå för/emot-inlägg. Man kan stånga pannan blodig för att få fram vad man menar här och jag tror ibland att endel bara sätter sig på tvären och söker fel istället för att öppna upp sinnet och acceptera och förstå att vi väljer olika vägar i våra liv. Vilket är bra och medför mångfald och dynamik. Jag upplever dig, Flash, som mycket mer ödmjuk i din framtoning här på klassiska forumet än förr.
(Jag är en mycket flitig läsare här på buke trots få inlägg, undviker att ge mig in i diskussioner med detaljerad ridteknik osv)
Senast ändrad:
