Hej!
Skriver detta både för att få råd, men även för att skriva av mig.
Jag är 30 år gammal, och det senaste har jag känt mig så oerhört ensam. Missförstå mig rätt- jag har en jättefin kille och en bra relation med mina föräldrar, men det känns som att jag har tappat bort mina vänner det senaste.
De senaste åren har jag jobbat oerhört mycket, och min lediga tid har jag lagt i stallet och på min kille. Det verkar jag få betala för nu…
Jag har haft två mycket nära vänner, som jag började tappa kontakten med redan för 2 år sedan. Mycket pga att de var vän med mitt ex som jag absolut inte ville umgås med (och som ofta var medbjuden i alla sociala sammanhang), och en av mina nära vänner berättade för mig, när jag var nedbruten av sorg efter separationen, att mitt ex hade börjat ligga runt massor direkt efter vi gjort slut. Blev superledsen över att hon valde att säga det. Hon menade att jag hade "rätt att få veta".
Båda mina vänner är väldigt utåtriktade och ibland kan jag känna att jag blir överkörd av dem.
Jag tror att jag i början tog avstånd från dem för att jag var besviken och ledsen över saker som hade gjorts i samband med den separationen. Dumt nog så sa jag aldrig något om detta då.
Jag tackade nej till sociala aktiviteter. Nu blir jag väldigt sällan medbjuden längre och det sårar mig. Har påtalat detta för mina vänner som säger att de ska tänka på det, men ändå sker ingen förändring. Dock så är jag en ganska introvert person som har ett stort behov av ensamtid, det här hjälper såklart inte till heller.
Kanske är jag redo att släppa de här vännerna? Eller ska jag göra ett till försök att prata med dem?
Men hur gör man, när man är 30 år och saknar nära vänner och socialt sammanhang utanför jobbet?
Har ni vågat prova att skaffa nya vänner som vuxna? Hur har ni hittat dem? Och vad har ni sagt?
Jag är väldigt rädd att bli avvisad. Dessutom blir jag lätt osäker i sociala sammahang som är nya och där jag inte känner mig helt trygg.
Vad har ni för råd och tankar? Vore så tacksam för respons.
Skriver detta både för att få råd, men även för att skriva av mig.
Jag är 30 år gammal, och det senaste har jag känt mig så oerhört ensam. Missförstå mig rätt- jag har en jättefin kille och en bra relation med mina föräldrar, men det känns som att jag har tappat bort mina vänner det senaste.
De senaste åren har jag jobbat oerhört mycket, och min lediga tid har jag lagt i stallet och på min kille. Det verkar jag få betala för nu…
Jag har haft två mycket nära vänner, som jag började tappa kontakten med redan för 2 år sedan. Mycket pga att de var vän med mitt ex som jag absolut inte ville umgås med (och som ofta var medbjuden i alla sociala sammanhang), och en av mina nära vänner berättade för mig, när jag var nedbruten av sorg efter separationen, att mitt ex hade börjat ligga runt massor direkt efter vi gjort slut. Blev superledsen över att hon valde att säga det. Hon menade att jag hade "rätt att få veta".
Båda mina vänner är väldigt utåtriktade och ibland kan jag känna att jag blir överkörd av dem.
Jag tror att jag i början tog avstånd från dem för att jag var besviken och ledsen över saker som hade gjorts i samband med den separationen. Dumt nog så sa jag aldrig något om detta då.
Jag tackade nej till sociala aktiviteter. Nu blir jag väldigt sällan medbjuden längre och det sårar mig. Har påtalat detta för mina vänner som säger att de ska tänka på det, men ändå sker ingen förändring. Dock så är jag en ganska introvert person som har ett stort behov av ensamtid, det här hjälper såklart inte till heller.
Kanske är jag redo att släppa de här vännerna? Eller ska jag göra ett till försök att prata med dem?
Men hur gör man, när man är 30 år och saknar nära vänner och socialt sammanhang utanför jobbet?
Har ni vågat prova att skaffa nya vänner som vuxna? Hur har ni hittat dem? Och vad har ni sagt?
Jag är väldigt rädd att bli avvisad. Dessutom blir jag lätt osäker i sociala sammahang som är nya och där jag inte känner mig helt trygg.
Vad har ni för råd och tankar? Vore så tacksam för respons.
